Det var min första reaktion när jag läste en nyhet som berörde Datalagringsdirektivet på Piratpartiets webbplats (som länkats till från Mickes blogg; Micke, som skriver mycket förnuftigt, är enligt egen utsago för sjuk för att kommentera; hoppas Micke kryar på sig snart, ty jag ser fram emot ett intressant och läsvärt inlägg om detta på Mickes blogg). Jag trodde inte att det var sant. Det var så surrealistiskt. Jag surfade genast in på dn.se och svd.se för att kolla upp saken. Dn.se kom jag inte in på (min internetanslutning är knasig ibland), men på Svd.se finns ett helt gäng med nyhetsartiklar, som jag nu läst klart. Uppenbarligen har Bodström stor del av ansvaret för denna inskränkning på integriteten.
Grov brottslighet används som skäl. Terrorism. Men problemet är: detta kommer nog inte att hindra så många terrorattacker, utan enbart göra det möjligt att sedan gripa brottslingarna (vilket förvisso kan det förhindra eventuella framtida terrorattacker), men jag tror inte direkt att kunskapen om att personen Y skickat ett mail till personen X ett exakt klockslag ett exakt datum kan anses vara något tungtvägande bevis.
När jag först läste om detta lagförslag – förslag och förslag; EU påtvingar det – trodde jag att allt skulle sparas, det vill säga telefonsamtal spelas in och innehållet i e-mail läsas och sparas. Tack och lov verkar det dock enbart vara registrering av att det skickats ett e-mail, inte vad e-mailet handlade om, som lagen handlar om. Jag blev väldigt lättad, men fortfarande ogillar jag naturligtvis lagen. Om innehållet sparades skull det visserligen vara en avsevärt mycket större integritetskränkning, men det skulle åtminstone kunna vara till någon nytta i rättegångar=ett argument för (integritetsargumentet skulle då dock vara så stort att det skulle väga mycket tyngre än hjälp i rättegång-argumentet).
Något annat som denna lag omfattar är, enligt Piratpartiet, att mobiltelefoner skall spåras. Således kommer staten veta exakt var vi befinner oss när vi har mobiltelefonen påslagen (antar jag). Jag ogillar visserligen kraftigt att staten vet exakt var jag är och har varit, eftersom jag anser att integriteten, liksom andra mänskliga rättigheter, har ett egenvärde och inte behöver motiveras av argument, men framförallt är jag rädd för att denna – och liknande – information kommer i orätta händer. Om staten skulle sälja ut sådan information till högstbjudande, så att företag skulle veta exakt var de bör placera reklam, och om jag föredrar att vistas i skogen eller stadsmiljö. Och detta tror jag inte är någon realitet i dagsläget, men om denna väg mot övervakningssamhället fortsätter skulle jag inte bli förvånad om staten skulle handla så om något decennium.
Framförallt fasar jag dock för att detta kommer öppna upp för ännu fler integritetskränkningar. Snart kommer det säker komma någon proposition/motion/EU-förslag som vill att all kommunikation sparas. Allt. Varenda bokstav. Sedan skulle detta användas som ett vektyg i rättegångar. Tänk bara. Rätt mycket bevismaterial skulle fås fram. Men tänk. Hur skulle samhället se ut då? Till slut skulle staten ha övervakningskameror i privata hem – och vad är då skillnaden mot en diktatur, egentligen? Hemlig åsiktsregistrering från statens sida skulle kunna ske, och privatlivet, som varit ansett som viktigt, skulle underkastats Kriget mot Terrorismen och Kriminalitet.
Jag förstår inte hur Bodström tänkte. Vederbörande var till och med kanske avgörande (”På morgonen, när vi äntligen hade fått ihop en majoritet, kom den brittiske ministern till mig och sade: ‘Vi måste hoppa av, jag klarar inte debatten på hemmaplan längre’. Jag sade: ‘Det går inte’. Han och jag hade ett enskilt samtal en halvtimme, och då lyckades jag övertyga honom.” är ett citat av Bodström som finns i en SvD-artikel) för införandet av denna lag. Är det bara jag som börjar känna en ilska mot Socialdemokraterna?
Men hur kan detta egentligen lösas? Skall Sverige försöka vägra att gå med på detta? Vad skulle konsekvenserna bli? Åtal från EU:s sida mot Sverige, efter att EU framlagt massor av kompromisser som ändå inte skulle göra lagen bättre? Vad skulle hända om Sverige faktiskt vägrade, även efter att en domstol slagit fast att Sverige måste införa lagen? Jag vet inte. Jag är ingen jurist.
Det är däremot Sveriges advokatsamfund. De stödjer inte lagen, vilken de ifrågasätter legaliteten på. Både Europakonventionen och Sveriges grundlag skall tydligen möjligtvis kunna sätta stopp för denna lag. Men hallå. Hur går det ihop? En lag som klubbas i EU bryter mot Europakonventionen? Dessvärre har nog andra jurister kommit fram till att lagen inte är ett lagbrott mot Europakonventionen. Okej. Låt oss fastslå det, bara som en del av ett tankeexperiment. Vad händer om den är ett brott mot Sveriges grundlag? Kommer då att inte införa den vara olagligt, eftersom det bryter mot EU:s lagar att inte följa sådana här beslut (antar jag), samtidigt som att införande av den är olaglig per Sveriges grundlag? Eh? Hur kan det gå ihop? Och hur kan jurist Bodström ha missat detta? Kanske tyckte han att den inte är ett brott mot Sveriges grundlag. Och om Bodström har rätt i det, ja, då förstår jag inte hur denna lag skall kunna stoppas. Det verkar tack och lov som att den inte kommer gå igenom med utökad tid i arkivet för uppgifterna som samlas in, eftersom de flesta partierna är emot det.
Jag börjar få en stark känska av att det finns många, många nackdelar med EU.
Gammelmedialänkar: Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, IDG.se. Pingat på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande Du kan läsa andra bloggares tankar rörande Datalagringsdirektivet, Demokrati, Politik, Övervakning, integritet
Read Full Post »
Calandrellas blogg 