Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Demonstrationsfrihet’ Category

Aktioner för Ojnareskogen, i Ojnareskogen. Foto: Olof Åström.

Aktioner för Ojnareskogen, i Ojnareskogen. Foto: Olof Åström.

Ojnareskogen faller. Om det händer, kommer inget annat område i Sverige kunna skyddas från exploatering av miljöskäl. Dessutom riskeras hela norra Gotlands vattentillgång av det kalkbrott företaget Nordkalk ska anlägga istället. Över 200 hotade, skyddsvärda arter lever i området nu – vissa finns ingenstans på hela Jorden. De riskerar att försvinna.

Det här är inget jag hittar på. Det här är något den ansvariga myndigheten Naturvårdsverket själva menar. Så ärendet har överklagats till Högsta Domstolen. Men istället för att invänta HD:s beslut, får Nordkalk och deras lakejer Mellanskog redan idag börja skövla skogen. Så kan HD sedan komma fram till att avverkningen är fel – när skogen redan är borta. Logiken lyser med sin frånvaro…

Platsen skulle bli en av Sveriges endast 20 nationalparker – men blir nu istället ett öde, dystert landskap, till glädje för ingen då kalken och jobben tagit slut om 25 år.

Allt detta gör att vi förstås måste agera för att rädda Ojnareskogen. Såhär kommer därför:

Vad du kan göra för att hjälpa Ojnareskogen

Tre finfina möjligheter

1. Skriv på namninsamlingen! Den globala aktivistorganisationen Avaaz har på sin sajt en internationell petition för att EU ska gå in och skydda Ojnareskogen. Sprid den till alla du känner – Facebook, Twitter, you name it! UPPDATERING: nu finns en ny namninsamling! Skriv under och sprid!

2. Demonstrera för Ojnare! Demonstrationer och manifestationer av olika slag hålls i flera svenska städer i morgon torsdag 30 augusti:

Sedan finns även söndag 2 september: 

  • Göteborg, 12:00-14:00 på Gustav Adofs torg. Plakat och banderoller efterlyses! [Facebook-event]

3. Mejla Mellanskog! Kan vi övertyga detta skogsbolag att sluta avverka skogen – vilket de borde i enlighet med sin egen miljöpolicy – är mycket vunnet. Mejladresser och sådant hittar ni på denna länk; det finns även ett Facebook-event.

4. Åk till Ojnare! Lägret i skogen, där 100-200 engagerade ungdomar, åldringar, barnfamiljer, lokalbefolkning och bönder finns på plats, är öppet för alla att delta i. Även om demonstrationsmöjligheterna nu är begränsade på grund av de 70 poliserna, piketerna, polishelikoptrarna, polishästarna, polisbandvagnarna och polishundarna. Eventuellt finns möjlighet för yngre människor att få viss reseersättning, om du (helt gratis) går med i Fältbiologerna.

Demonstranter i Ojnare. Foto: Olof Åström.

Demonstranter i Ojnare. Foto: Olof Åström.

Mer information…

…hittar du här!

Andra bloggare: Nemokrati, Seglora smedja, Press Enter News Agency, Jens Holm, Jinge, Charles Berkow, Supermiljöbloggen, Supermiljöbloggen 2, Supermiljöbloggen 3, Supermiljöbloggen 4, Ann Helena Rudberg, Svensson, Röda Malmö, med många, många fler!

En liten, liten del av den skog vi önskar skydda. Foto: Olof Åström.

En liten, liten del av den skog vi önskar skydda. Foto: Olof Åström.

Pusha gärna Avaaz-kampanjen!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande Avaazkampanjkampanjer, , Mellanskog, Ojnareskogen, Gotland, biodiversitet, biologisk mångfald, skyddsvärd natur

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Annonser

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

– genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Piratpartister gillar Pride. Väldigt mycket. Här en bild på vår nuvarande partiledare, vår dåvarande partiledare och vår EU-parlamentariker. Foto: Christian Engström, CC0.

Piratpartister gillar Pride. Väldigt mycket. Här en bild på vår nuvarande partiledare, vår dåvarande partiledare och vår EU-parlamentariker.
Foto: Christian Engström, CC0.

TL;DR-version: Ryssland förbjuder Pride. Skriv på Amnestys kampanj, som avslutas idag, för att stoppa detta dumma förbud! Och sprid länken.

Pride känner ni säkert väl till. En festival för att hylla HBTQ-personers rättigheter, och alla människors frihet att leva sina liv som de vill. En folkfest som går i glädjens och kärlekens tecken, helt enkelt. I det i dessa frågor ändå rätt upplysta Sverige finns det sålunda näppeligennågra politiker som aktivt bekämpar Pride – vissa övervintrade företrädesvis konservativa frihetsmotståndare kanske yttrar sin märkliga avsmak för evenemanget som sådant, men ingen ropar på förbud. Att förbjuda manifestationer av den fria kärleken vore helt enkelt helt absurt i det svenska politiska landskapet. Tack och lov – den toleranta utveckling som skett i HBTQ-frågor, inte minst i den uppväxande generationen, har gått enormt fort i Sverige (så sent som 1979 ansåg staten att homosexualitet var en sjukdom; idag är icke-normativa uppfattningar om kön och sexualitet fullt accepterade på de flesta håll i landet, även om visst arbete återstår). Och den ska vi vara riktigt glada för.

På andra håll i vår geografiska närhet går utvecklingen nämligen snarast åt motsatt håll – åt fel håll. För ett par år sedan röstade Litauen parlament igenom en lag mot ”främjande av homosexualitet”, som alltså i strid med yttrandefriheten förbjuder offentlig spridning av skönmålar homosexualitet. Frågan är om inte helt vanlig sexualupplysning av RFSU, sådan som närmast dagligen sker i svenska skolor, skulle kunna bestraffas enligt Litauens lag. S:t Petersburg antog en lag med samma budskap tidigare i år, liksom andra ryska regioner gjort, och i Ukraina håller liknande lagstiftning på att drivas igenom, även om försök att stoppa den finns. Överlag verkar våldet mot minoriteter – HBTQ-människor och andra – öka i ett Europa där fascismen och nazismen åter är på frammarsch; men givetvis finns möjligheter till fredligt motstånd även här.

Vad väljer då Ryssland som stat att göra i detta läge? Förbjuda S:t Petersburgs yttrandefrihetsfientliga lagstiftning, ta i med polisiära krafttag mot det uppblossande våldet och öppet hylla den fria kärleken? Nej. Ryssland väljer istället att förbjuda Pride – i 100 år. Ett land, vars demokratiska problem visserligen redan var kända, men som likväl gör anspråk på att vara en modern stat med modern lagstiftning, väljer alltså att inskränka de mänskliga rättigheterna till yttrandefrihet, till mötesfrihet och till demonstrationsfrihet. Landet väljer vidare att göra detta på ett sådant sätt att det riktas mot en redan utsatt minoritet. Sammantaget utgör detta ytterligare en markant brist i Rysslands demokrati – kan ett land verkligen vara en demokrati om politiker bestämt att medborgarna inte får demonstrera fredligt i en viss fråga i ett sekel?

Skäms, ansvariga politiker i Ryssland! Skäms att ni inte har större respekt för människors fundamentala rättigheter! Skäms att ni inte förmår inse den fria kärlekens eviga och oändliga värde! Skäms att ni beter er som vore landet fortfarande Sovjet, där den individuella friheten inte betyder något gentemot makthavarnas nycker!

Om du, kära läsare, håller med mig om det absurda, verklighetsfrånvända och ondskefulla i att förbjuda fredliga manifestationer för kärlek, frihet och rättigheter, finns det faktiskt något konkret du kan göra. Skriv under Amnestys namninsamling för att  stoppa Rysslands förbud mot Pride. Och sprid länken på Facebook och andra nätverk. Gör det nu, just nu, för Amnestys kampanj tas ned redan ikväll.

Frihets- och kärleksälskande pirater på Pride. Notera den svenska riksdagen i bakgrunden, som tack och lov inte har något emot festivalen. Foto: Jonathan Rieder Lundkvist, CC-BY-NC 3.0.

Frihets- och kärleksälskande pirater på Pride. Notera den svenska riksdagen i bakgrunden, som tack och lov inte har något emot festivalen.
Foto: Jonathan Rieder Lundkvist, CC-BY-NC 3.0.

Piratpartiet har som synes en lång tradition av att själva gå med i Pride. Sålunda är det för mig alldeles självklart att vi piratpartister ska stå upp för ryska medborgares rätt att göra likaledes, och ställa oss bakom Amnestys kampanj. Således skickade jag in en länk till Amnestys kampanj till Piratpartiets nyhetsbrev Tapiren, och den publicerades, föga förvånande men mycket glädjande. Men en länk gör ingen skillnad alls. Det som gör skillnad är om du, just du, klickar på länken och skriver på kampanjen, och sedan gärna sprider den. Så kan Rysslands politiker förhoppningsvis förstå att världens opinion är emot dem, och agera därefter. Och världen kan kanske bli en smula bättre – för HBT-rörelsen, för de mänskliga rättigheterna och för kärleken.

Pusha gärna kampanjen!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, , , , , , ,, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Tänk dig att du lever i ett land där du redan idag har svårt att berätta för människor vem du älskar, för att du möter fördomar, misstänksamhet och kanske till och med våld om du gör det. Tänk dig att människor som arbetar mot de fördömande normerna och för ett samhälle där alla öppet kan visa sin kärlek riskerar misshandel av hatiska grupperingar.

Tänk dig sedan att politikerna i ditt land vill förvärra situationen, och förbjuda dig att tala positivt om din egen kärlek.

Såhär ser verkligheten ut i Ukraina. Ni kanske har sett bilden som florerat på nätet, som visar hur en aktivist för homosexuellas rättigheter, Svyatoslav Sheremet, brutalt slås ned av nynazister införs pressens ögon.

Det hat nynazisterna uppvisade vill politiker i Ukraina nu skriva in i lagstiftningen, genom lag 8711, som ska hindra ”homosexuell propaganda” – liknande den lagstiftning St. Petersburg antog tidigare i år.

Men det finns ett hopp. Ukraina arbetar för att ordna ett ”särskilt samarbete” med EU, som skulle ge landet ekonomiska fördelar. Presidenten Yanukovych har kallat försöket till detta samarbete hans allra viktiga fråga, så det har betydelse. Kommande vecka ska en delegation från EU besöka Ukraina, för att granska situationen för mänskliga rättigheter i landet. Att i samband med detta anta ett lagförslag som inskränker yttrandefriheten, och som därtill riktar sig mot en utsatt minoritet, är inte ett särskilt smart drag.

Såhär kan just du gå till väga för att använda situationen för att stoppa censurlagen:

1. Skriv på organisationen All Outs namninsamling för att säga nej till lagförslaget. Visst, en namninsamling behöver inte påverka särskilt mycket i sig, men om många européer visar att de anser  denna fråga vara viktig, ökar pressen på EU:s delegation att ta upp frågan vid deras besök, och på presidenten att stoppa lagförslaget.

2. Sprid länken i dina nätverk. Facebook, Twitter, FreeSocial – vad du nu använder för sociala media – dela med dig av initiativet där!

Klart! Visst, rubriken är lite kortfattad; naturligtvis kan ingen garantera att detta stoppar lagstiftningen och räddar Ukrainas befolknings yttrandefrihet. Men det är det bästa vi kan  göra i nuläget.

HBT-personers rättigheter måste stärkas, inte inskränkas. Foto: Ludovic Bertron (laverrue på flickr), CC-BY 2.0.

HBT-personers rättigheter måste stärkas, inte inskränkas. Foto: Ludovic Bertron (laverrue på flickr), CC-BY 2.0.

Foto: Ludovic Bertron (laverrue på flickr), CC-BY 2.0.

HBT-personers rättigheter måste stärkas, inte inskränkas. Det är hemskt att Ukrainas regim har valt det senare alternativet, intoleransens, ofrihetens och kärlekslöshetens väg. Det är för övrigt förvånansvärt tyst om detta i svenska media, såväl i tidningar och TV som i bloggosfären. Har du en blogg, skriv om  detta!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Eurovision Song Contest pågår för fullt, och Sveriges bidrag, Loreen med hennes låt ”Euphoria”, har tagit sig vidare till morgondagens stora final. Det går så bra för Loreen att hon skriver Eurovision-historia genom att slå alla tidigare rekord vad gäller att vara favorittippad – lägre odds har aldrig givits för en artist inför Eurovisionsschlagerfestivalen!

Det finns många som har anledning att glädjas. Inte bara vi som tycker att det är en riktigt mäktig och glädjande låt som Loreen tävlar med, utan även alla vi som tycker att mänskliga rättigheter och demokrati är rätt bra grejer. Men hur kan det komma sig? Vad har egentligen mänskliga rättigheter med en musiktävling att göra?

Jo, det är som så att Eurovision Song Contest i år går av stapeln i Baku, huvudstaden i Azerbajdzjan. Azerbajdzjan är en diktatur som systematiskt inskränker sina medborgares mänskliga rättigheter. Politiska aktivister, journalister och bloggare fängslas och misshandlas, den påstådda ”rättssäkerheten” är ofta ett rent skämt (Human Rights Watch talar om ”skenrättegångar”) och yttrandefriheten är extremt lidande i landet. Fria och äkta val arrangeras inte i landet, som styrts med järnhand av samma familj i ett par årtionden. I regimens övervakning är för övrigt svenska TeliaSonera inblandat, som idag avslöjats bistå även Turkiets människorättsvidriga avlyssning. Men åter österut. Azerbajdzjan är, kort sagt, en hemsk diktatur ansvarig för många brott mot mänskliga rättigheter.

Så är situationen anno 2011, då Azerbajdzjans bidrag vinner Eurovision Song Contest som det året arrangeras i Tyskland. Enligt tävlingens regler ska vinnaren av årets festival få anordna nästa års upplaga av musiktävlingen, så diktaturen får hålla i tävlingen. Fine. Att införa specialregler för ett visst land vore märkligt, och det är försvarligt att även diktaturer får delta i kulturella sammanhang. Däremot är det ytterst beklagligt att Eurovision Broadcasting Union – och det internationella samfundet i stort – inte tar tillvara på detta gyllene tillfälle att kritisera landets brister vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Och sedan, då de nationella uttagningarna skett, är de flesta artister till synes helt omedvetna om vilket fruktansvärt land de bjudits in till.

Alla utom en. Loreen har tillbringat sin tid i Azerbajdzjan, inte med att lydigt följa regimens fina och välpolerade schema, utan istället med att besöka såväl en kvinnorättsgrupp som aktivister som arbetar med mänskliga rättigheter. Detta har förvisso givit en hel del medial uppmärksamhet för Azerbajdzjans odemokratiska natur  och regimens brott mot mänskliga rättigheter. Utmärkt – Loreen är sannerligen ett föredöme för hur vi bör förhålla oss till diktaturer. Demokratiaktivisten Turgut Gambar beskriver väl schlagerstjärnan: ”Hon är mycket populär bland demokratirörelser i Azerbajdzjan. Personligen vill jag tacka henne för hennes ställningstagande som en medmänniska och vän av demokratin.”

Hittepåanklagelserna från regimen om att svenska ambassaden skulle ha sökt påverka Loreen bör för övrigt avfärdas som just sådana – om något så har Sverige försatt sitt goda tillfälle att kritisera Azerbajdzjan, varför det påstådda agerandet förefaller mycket osannolikt. Här är för övrigt Sveriges Television särskilt att kritisera för att ha misslyckats i sitt kritiska public service-uppdrg.

Nu är naturligtvis Azerbajdzjans politiska situation en betydligt större fråga än Eurovision Song Contest. Därför är det mycket glädjande att Folkpartiets utrikespolitiske talesperson Fredrik Malm på DN Debatt föreslår riktade sanktioner från EU gentemot regimen (han ger källor till sina påståenden på sin blogg).

Ett sådant steg skulle knappast lösa alla Azerbajdzjans problem. Men det vore likväl ett steg på den långa väg landet måste gå för att dess invånare en dag ska åtnjuta den demokrati och frihet de har rätt till – så att även Azerbajdzjans folk en dag ska kunna känna sann eufori.

Loreen. Foto: possan på Flickr, CC-BY 2.0.

Loreen. Foto: possan på Flickr, CC-BY 2.0.

Foto: possan på flickr, CC-BY 2.0

Uppdatering: Loreen vann! Jippie! Fantastiskt! Tjoho! Ren eufori! Och jag hoppas vad gäller arenan som ska användas år 2013 på Stockholm! Gå gärna med i min Facebook-grupp om ni också vill se Stockholm som värdstad nästa år! Och EU-parlamentet har antagit en bra resolution om mänskliga rättigheter också!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Över 10 000 människor har dött i samband med upproret och massakern i Syrien det senaste året. Av dessa har flera hundra torterats till dötts, och flera hundra av de mördade är barn. Därutöver är oerhört många fler skadade, och omkring 30 000 människor har flytt för sina liv från landet – ett antal som väntas öka extremt.

Sverige tar nu, tack och lov, äntligen emot dessa flyktingar – Migrationsverket tog till slut sitt förnuft till fånga, efter att länge ha tvingat folk tillbaka till Syrien, det land som mer än något annat liknar ett helvete på jorden. För detta kan alltså inte svenska staten längre klandras. Vad Sverige däremot kan klandras för är vapenexporten till diktaturer. Även om svenska vapen kanske ännu ej använts för att mörda människor i Syrien, mördar de folk på andra platser; och vi kan knappast lita till att de diktaturer Sverige säljer till inte själva ska sprida vapnen.

Den manifestation som idag arrangerades på Medborgarplatsen i Stockholm (samtidigt som Amnesty hade en demonstration på Norrmalmstorg – synd att det inte samkoordinerades!) fokuserade inte på detta hemska svenska agerande. Istället fokuserade den på alla de människor i Syrien som rest sig för att kräva sina mänskliga rättigheter och demokrati, på modet hos de journalister som med risk för livet rapporterar om detta fruktansvärda och på ondskan i den regim som brutalt slår ned dessa uppror. Uppåt ett par hundra människor var där sammanlagt under de två timmar manifestationen pågick.

Många kloka personer talade talade – däribland både Expressens och Aftonbladets chefredaktör, Svenska Freds ordförande, Svenska PEN:s internationella sekreterare och  och den syriska journalisten Iman al Baghdadys mycket personliga tal som tyvärr stördes av ett par som det verkade helt okänsliga, okunniga och respektlösa människor – men den som bäst uttryckte den frustration jag själv delar var Nima Dervish. Han har lagt upp sitt tal på sin blogg, och jag kan inte bättre beskriva mina egna åsikter än vad han skrivit: så läs det! Och skriv på Amnestys upprop! Och skänk gärna pengar till Röda Korset som hjälper Syriens folk – SMS:a AKUT SYRIEN till 72 900 för att skänka 100 :-! Och sprid detta via sociala medier!

I slutet av manifestationen pratade jag med arrangörerna och tackade dessa, samt samtalade med en trevlig människa som undrade om inte Piratpartiet kunde stödja detta, när jag nämnde mitt engagemang i Piratpartiet. Hen hade förstås helt rätt – om något verkligen passar Piratpartiet som hand i handske är det när människor engagerar sig för demokrati och mänskliga rättigheter!

Inget riksdagsparti tar öppet avstånd från den arabiska våren, naturligtvis – men jag tror att regeringen kunde göra mer för att lyfta denna fråga internationellt – Svenska FN-förbundet har flera förslag på vad som kan göras utanför Syrien för att hjälpa folket i Syrien, och i detta kan Sverige naturligtvis spela en roll. Och framförallt: Sverige kan sluta med att sälja vapen till diktaturer och bygga vapenfabrik med självaste statsministerns godkännande. Ett sådant vapenexportsupphör skulle nog försvåra för despoter att mörda sin egen och andras befolkning (ett exempel är ju det nu uppmärksammade fallet med Saudiarabien; landets trupper – som alltså beväpnats av Sverige – skickades in för att våldsamt kväsa upproret i Bahrain).

Anna Troberg, vår partiledare, anslöt sig till upproret för att låta syriska flyktingar stanna i Sverige. Inte konstigt – sådana utvisningar står i strid med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, och vi tar mänskliga rättigheter som en utgångspunkt för vår politik. Anna har vidare tagit ställning mot den svenska vapenexporten till diktaturer. Helt naturligt – ty följande finns att läsa i vårt principprogram: ”Mänskliga rättigheter gäller alla människor, och det är en demokratis skyldighet att aldrig medverka till att stävja demokratiseringsprocesser i utlandet.” Men: när Anna väckte frågan om att Piratpartiet ska ta ställning i frågan om vapenexport, protesterade många. Jag har väldigt svårt att förstå det. Hur kan vi uppriktigt protestera mot (relativt milda) inskränkningar av mänskliga rättigheter i Sverige i form av övervakning, och samtidigt ställa oss neutrala till att Sverige säljer vapen som syftar till att mörda människor till diktaturer ökända för att mörda oppositionella, och därmed hjälper andra stater att begå betydligt allvarligare övergrepp mot mänskliga rättigheter?

Nu gäller det att få resten av Piratpartiet med på spåret, och att vi faktiskt aktivt engagerar oss mot vapenexport till diktaturer och för hjälp till demokratirörelser. Naturligtvis är det bra att vi protesterar mot Datalagringsdirektivet (kom förresten på demonstrationen på lördag 13:00 på Sergels Torg i Stockholm), men vi måste också höja blicken och kämpa för mänskliga rättigheter på platser där de är betydligt mer kringskurna.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Enligt ett avslöjande av Svt har Sverige som enda EU-land motsatt sig kraftigare sanktioner mot Syrien, vad gäller handeln med mobiltelefoni utrustad med övervakningsmöjligheter. Just den handeln är nämligen mycket omfattande i Sveriges fall. Detta har lett till väldigt mycket kritik. Carl Bildt har nu besvarat kritiken med påståendet att svensk teknik som exporteras till Syrien inte hjälper regimen, utan istället hjälper oppositionen genom att möjliggöra kommunikation. Å andra sidan hävdar vissa att den svenska tekniken visst möjliggör övervakning från regimens sida, och att grunden för det officiella svenska ställningstagandet istället är möjligheten för Ericsson att tjäna pengar på det hela.

Nå, jag vet inte vem som har rätt – kanske Bildt faktiskt har rätt denna gång. Något jag däremot vet regeringen har riktigt fel om, och som i alla lägen är betydligt värre än export av teknik, är utvisningen av människor till Syrien.

Sverige utvisar alltså, med statligt våld om så krävs, människor till det Syrien som förtrycker, misshandlar och mördar sin egen befolkning.

Detta är fullständigt oacceptabelt. Samtliga flyktingar från diktaturer – de som lyckats lämna tyranniets fjättrande kedjor bakom sig, de som nu äntligen ser fram emot det liv i fred och frihet som alla människor har rätt till – bör här i Sverige få en fristad. Men det får de inte. Istället skickas de tillbaka till Syrien, i strid med Europakonventionen och därmed svensk grundlag. Ett sådant agerande är avskyvärt, och saknar motsvarighet i sentida svensk historia vad gäller människorättskränkning.

Om du håller med om det oacceptabla i detta, skriv under denna namninsamling, delta i blogguppropet i denna fråga, gå med i Facebook-gruppen Stopp för utvisning av flyktingar till Syrien och kom på demonstrationen vid Slussen i Stockholm imorgon klockan 15.00 till 17.00 som i allmänhet kräver stopp på Sveriges utvisningar.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, medborgarrätt, frihet, rätten till liv, uppror, den arabiska våren, frihet, Sverige, utvisning, Europakonventionen, lagstiftning, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »