Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Datorrelaterat’ Category

Framtidens Piratpolitik 2012 – en ekonomisk breddning

Alla som var oartiga mot mig fick ett straffbrev på franska.

– Amelia berättar hur det kan gå till när folk
skickar ohyfsade mejl till EU-parlamentet

Igår arrangerades Framtidens Piratpolitik 2012 i Västerås, ett så kallat Parley där Piratpartiet diskuterar olika politiska områden för att bredda partiet – fysiska möten är ett bra komplement till digitala fora.

Arrangerade gjorde lokala Västeråspirater, bland andra Anders S Lindbäck, och det blev en mycket givande tillställning. Vi var ett drygt dussin pirater som diskuterade politik från 09:45 (då majoriteten av Stockholmsdelegationen anlände sent) till 17:30, med paus för lunch och fika under dagen. Många pirater jag förr aldrig träffat var på platsen, och det var särskilt roligt att träffa de bloggare jag tidigare interagerat med över Internet: Amelia Andersdotter (som också är EU-parlamentariker), Mattias från Upphovsreträtt, Nicholas Miles från Then Piratska Angus, Bengt Jonsson aka Viktualiebrodern samt Simon Lindgren. Engagemanget och kunskapen hos dessa fantastiska pirater liksom hos dem som saknar blogg framkom än mer i tal än i skrift! Onekligen var detta ett parley som ingav hopp om framtiden.

Nu vill jag med detta inlägg tacka arrangörerna – TACK! – och sedan presentera något slags sammandrag av vad som faktiskt sades. Jag tog inte anteckningar konstant utan bara då och då, så allt är med reservation för mitt knackiga minne och min tveklösa lutning åt mina egna åsikter och sådana jag håller med. Emellertid har jag försökt ge en rättvisande bild åt dagen. Om ni andra närvarande vill påpeka något i en kommentar är det mer än varmt välkommet! Sammanfattningarna är inte strikt kronologiska utan ungefärligt uppdelade i olika områden.

Finans- och bostadspolitik

Anders talar.

Anders presenterade sitt förslag: banker ska tvingas ha viss vinst i säkert förvar. Sådant kan konsumenter (de som lånar) inte kolla själva, inte marknaden heller – här behövs statlig lagstiftning. Rene kom med ett annat förslag: avreglera bostadsmarknaden, vilket skulle minska bostäders värde, vilket gör att bostadslån kan betalas inom rimlig tid. Idag tar det 120 (?) år i genomsnitt att betala av sitt bostadslån; förr tog det 40 år. Den förra idéen kallade någon socialdemokratisk; den andra moderat.

Inga banker ska räddas statligt. Något vi nästan kom till fullständigt konsensus om var att inga statliga garantier ska ges till banker om att rädda dem – varken formella eller informella – och att inga banksubventioner ska  utbetalas. Detta dels för att sådana subventioner inte är transparenta, och dels för att de leder till negativa konsekvenser. Banksubventioner (eller uppfattningen att de kommer delas ut om banken krisar) leder till banker kan ta risker lättvindligt utan att behöva drabbas av deras konsekvenser, vilket leder till ökade skulder i samhället, vilket leder till kris, vilket leder till bl.a. nödvändiga nedskärningar i samhället då bankerna ska räddas och desperation, vilket leder till fascistiska/auktoritära tendenser.

Därutöver är ekonomisk kris i sig dåligt för enskilda medborgare; existensminimum är ett slags ofrihet. Dessutom ska staten inte gynna (stor)företag på medborgarnas bekostnad, vilket är vad staten rent bokstavligt talat gör då medborgarnas skattemedel används till banker. Och utöver alla dessa principiella argument är detta ett krav som går hem hos de allra, allra flesta väljare.

En statlig infrastruktur för ekonomiska transaktioner föreslogs kreativt av Rene. Detta skulle vara något slags ”bank”, kanske en statlig variant av bitcoin-modellen, som alla kan lita på. Här kan man behålla sina pengar helt säkert och har fullständig, anonym kontroll över dem – men man får ingen ränta. Vill man ha ränta får man, mer medveten om riskerna som är förknippade med det alternativet eftersom det blir just ett alternativ till det säkra statligasystemet, gå över till de privata bankerna. Detta kombineras med att de privata bankernas chefer får ett rent straffrättsligt ansvar, med straffpåföljd som fängelse, för misskötsel.

Amelia invände mot förslaget genom att dra en liknelse om att vanliga människor ofta äter pommes frittes  istället för att använda finpotatis, eftersom finpotatis är för komplicerat, med massor av avancerade kulinariska beslut; på samma sätt är det dumt att tvinga in medborgare i detta statliga komplicerade system, med massor av avancerade finansiella beslut.

Jag äter pommes frittes och jag tar ansvar.

– Amelia pläderar för enklare finansiellt system

Jag och flera andra invände att det i själva verket är tvärtom: om man vill ha ett enkelt system använder man den statliga banken som man vet att man kan lita på, medan man om man vill fatta komplexa beslut och analysera banker använder någon privat bank. Idag finns inte den statliga banken som alternativ – så idag måste alla fatta avancerade finansiella beslut. Så dagens läge liknar mer skräckscenariot med att tvinga folk att ”köpa finpotatis”, medan statsbanksförslaget skulle möjliggöra pommes frittes-ätande!

Amelia argumenterar.

Långsiktighet i den ekonomiska politiken föreslogs senare av mig. Det föll i rätt god jord, och mina tankar lät ungefär såhär:

Vi – Sverige, Europa, de rika länderna – bör gynna fattiga länder (”socioekonomiskt  underutvecklade”, som Amelia sa på EU-språk), genom att avskaffa inomeuropeiska subventioner, avskaffa immaterialrätt som patent, avskaffa handelshinder och utveckla biståndet. Detta bör ske dels av humanitära skäl, dels för vår egen skull. Kunskapssamhället börjar byggas idag med hjälp av framför allt en-två miljarder rika ”västerlänningar” (USA, Europa, Australien, Japan) medan resten av Jordens befolkning antingen behöver bekymra sig om sin försörjning på en basal nivå eller saknar nödvändig teknik, utbildning och infrastruktur för att riktigt delta i processen.

Skulle istället alla 7 miljarder människor ha den grundläggande levandsstandard, infrastruktur och kunskap som behövs för att delta fullt ut i byggandet av kunskapssamhället skulle utvecklingen av vetenskap och teknik få en extrem skjuts. Detta skulle gynna hela världen och åstadkomma en mer rättvis värld globalt utan att någon missgynnas. Därtill är det inte bara innovationer som skulle kunna spridas – överhuvudtaget gynnas alla ekonomiska marknader (även sådana där gamla, traditionella, helt o-innovativa produkter säljes) av handel dem emellan.

Handel kan också tjäna för att sprida kultur över gränserna. Här finns ett historiskt exempel (som jag dock inte nämnde under Parleyt) från antiken. Alexander den Store kallas den Store för att han lyckades besegra mängder av tidigare relativt isolerade länder och sammanfoga dem som en enda enorm stat, helt klart en av världens till ytan största statsbildningar. Denna period av enade områden kallas Hellenismen. Hellenismen blev en tid då spridningen och korsbefruktningen av kultur och kunskap mellan olika geografiska platser ökade enormt – det var kort sagt en kulturell (tyvärr ganska kort) guldålder. (Även om det givetvis fanns enorma politiska problem.)

Övriga idéer
Därtill diskuterade mer kort flera andra förslag på komponenter i en pirat ekonomi:

  • En decentraliserad, deltagarkulturell grund  med konsumenten/medborgare i centrum (inte staten eller storföretagen), inspirerad av Internetlegenden Linus Torvalds Eric S. Raymonds teori om ”The Cathedral and the Bazaar” som behandlar hur projekt kan hanteras effektivt och nyskapande på frivillighetsbasis. Torvalds Raymonds skrift finns tillgänglig online på engelska och på svenska. (Denna modell har för övrigt även föreslagits som grund för själva Piratpartiets politiska arbete, organisatoriskt.)
  • Kontanter bör bevaras och försvaras som ett anonymt, lätthanterligt och -förståeligt system för ekonomiska transaktioner, ett slags analog variant på det statliga bankförslaget – detta har dock ej fallit i så god jord på tidigare årsmöte.
  • Skuldtak i grundlag – men det finns redan, tydligen. ”Då ska det sänkas!” ropade Rene entusiastiskt. Givetvis med glimten i ögat! :-D
  • Piratpartiet kan lansera sig som ett småföretagarparti (för Miljöpartiet har misslyckats på grund av teknikfientlighet) där en reformerad immaterialrätt och satsningar på rymdforskning och annat innovativt leder till en gynnsam entreprenörskultur.

Jag tror som Leo här att Piratpartiet verkligen skulle kunna profilera sig som ett småföretagarpatent.

– Trött pirat säger ”patent” istället för ”parti”
efter sju timmars politisk diskussion

Nätneutralitet

Ola filmar.

Vill vi ha reglering eller ej? Vill vi att staten ska tvinga fram nätneutralitet genom lagstiftning? Om jag inte missminner mig är ”ja!” partiets uttalade åsikt i dagsläget, men likväl uppkom diskussion om frågan. Den nya tekniken 4G skapar överflöd och möjliggör för 1500 nätoperatörer, vilket – enligt Rene – gör att inga inskränkningar i nätneutraliteten av telekombolagen  i praktiken kommer göras när 4G är utbyggt. Då finns nämligen så många operatörer att några kommer bevara nätneutraliteten, och om några gör det kommer alla göra det. Vissa ifrågasatte huruvida detta stämmer.

Ett annat argument mot reglering i lag, mer än att det är onödigt, är att det kommer få negativa konsekvenser. Om vi i lag kräver att telebolagen alltid har nätneutralitet, kommer telebolagen lägga ner sina billigaste nätabonnemang (eftersom de skulle förlora på att driva dem, typ – Skype skulle kunna användas i stället för telebolagets egna tjänst). Enligt Viktualiebrodern skulle nedläggning på landsbygden också kunna bli aktuellt i så fall. De 4 största telebolagen blockar alla Skype från sina billigaste tjänster idag. Rene anser att det som måste ske för att rädda nätneutraliteten är att oligopolet måste uppluckras så det blir 1500 företag, då kommer inga inskränkningar kunna ske. Statliga spektrum behövs, det är en förutsättning för fri konkurrens och nätneutralitet.

Ett annat argument mot reglering i lag om nätneutralitet, är att det kan leda till ett ”slippery slope” där annat regleras också – på dåligt sätt. Detta argument förkastades dock av flera av Parleyts deltagare. Debatten kom dock inte riktigt till någon slutpunkt, mer än att de flesta verkade fortfarande vilja införa lagstiftning.

Det är naturligtvis inte så att telekomindustrin vill att upphovsrättsindustrin ska bestämma över deras nät. Telekomindustrin vill att telekomindustrin ska bestämma över deras nät.

– Amelia

Skatter

Albert gläds.

Anders förslag diskuterades mycket. Fördelar var att vi får en ekonomisk politik och kan lugna oroliga ekonomiskt intresserade väljare. En nackdel var att vi anammar synen på skatter och bidrag som något nödvändigt bra eller dåligt i sig, istället för som de verktyg för att uppnå andra mål de kanske borde ses som. Ett annat stort dilemma var att vi kommer släppa den ekonomiska politiken det första vi gör då vi hamnar i en förhandlingssituation i Riksdagen. Är det verkligen intellektuellt hederligt att framstå som att ”åh nej, vi kommer inte höja skatterna!” när vi i själva verket kanske visst gör det för att få igenom våra krav i våra hjärtefrågor i en regering 2014? (För mer resonemang om detta, se ”Prioritering av sakpolitik” nedan.)

”Ordning och reda i statens finanser.” Den parollen blev något jag tror vi alla kunde hålla med om. Det ska vara balans i statens budget – intäkter och utgifter ska vara lika stora. Detta framför allt för att det annars leder till en skuldkris a la Grekland (för mer om varför det vore riktigt illa ur ett pirat perspektiv, se ”Krisen” nedan). Men ”ordning och reda i statens finanser” är ett gott slagord även pragmatiskt, eftersom vi behöver framstå som ett seriösare parti. Parollen må vara riktigt trist och grå – det är det som är meningen. Vi driver en grå ekonomisk politik, så låter vi våra hjärtefrågor + eventuella andra ställningstaganden breddningen leder till skina som de radikala förslag de är! Det är även bl.a. därför vi överhuvudtaget bör ha en åsikt i ekonomifrågor.

Å andra sidan, vem är inte för ordning…? undrade Amelia retoriskt. Någon menade att det ändå är bra om vi aktivt säger att vi är för det, så att ingen kan påstå att vi skulle vara mot o-ordning. Givet de många rätt grundlösa smutskastningsförsök mot vårt parti åtminstone sedan 2009 håller jag med – tidigare hade de ju faktiskt en poäng i att vi teoretiskt skulle kunna verka för o-ordning om det ger oss makt i våra frågor (även om det vore mycket osannolikt att någon skulle ge oss inflytande mot att vi gick med på o-ordning).

Skatteflykt med immaterialrätt måste begränsas. Detta föreslog Amelia baserat på hennes erfarenheter av detta som ett stort problem i EU-parlamentet, där en hel del skattepengar företagen egentligen är skyldiga att betala försvinner genom immaterialrättslig skatteflykt. Det fungerar som så att företag kan flytta resurser utomlands genom att licensiera ut varumärken – och eftersom dessa varumärken har ett så odefinierat, flytande värde (som all immaterialrätt) är det lätt för företagen att flytta stora summor pengar. Amelia säger att vi inte nödvändigtvis som parti måste vara emot skatteflykt, men vi bör i vilket fall vara emot denna typ av skatteflykt.

Anledningen till detta är att det kan begränsa yttrandefriheten. Amelia tog exemplet med den tröja jag bar på Parleyt där det är tyckt ”Jag älskar mänskliga rättigheter” på framsidan. För de som vill sälja t.ex. sådana tröjor kan det vara oklart om det är lagligt eller ej på grund av varumärken. (Detta borde för övrigt väcka frågan om vi överhuvudtaget ska stödja varumärken, som vi gör idag…?) Nå, vi verkade kunna enas om att skatteflykt är fel.

Vidare tog Amelia upp att vi bör förespråka en integritetsvänlig skatteväxling – vad menas med detta? Det togs aldrig upp mer, och jag glömde tyvärr fråga.

Övriga idéer
Nedanstående idéer är annat jag hört om skatter ur ett pirat perspektiv.

  • Naturresursdelning diskuterades inte alls – men jag fick intrycket att de flesta heller absolut inte ville förändra skattesystemet så radikalt. En fullständig eller partiell skatteväxling står ungefär så långt ifrån ”inga höjda skatter” som det går, eftersom det inför helt nya sorters skatter…
  • Väldigt litet diskussion fördes om enhetlig moms – folk verkade negativt inställda eftersom det antagligen skulle leda till högre matpriser, vilket så gott som alla väljare ogillar.
  • Bredbandsskatt. Detta verkar en del piratpartier ute i Europa föreslå. Traditionellt har svenska Piratpartiet dock varit mycket mot det.
    (Relaterat: I en utopisk framtidsvision publicerat på den pirata utopi-sajten 2022.nu – som nu ligger nere, snyft – ponerade någon att PP skulle tagit sin i riksdagen 2010, och efter extrema nattmanglingar skulle Rick komma utstormande och fälla ord som skulle bli legendariska: ”Men då får de väl sin jävla bredbandsskatt då!”– bredbandsskatten skulle vara offret vi gick med på för att få igenom all annan vår då tämligen begränsade politik. Så blev det ju tyvärr inte…)
  • Piratideologen (men ej -partisten) Cory Doctorows lite bredbandsskattartade förslag i Prag på Pirate Parties International, med något slags modell där operatörer fick välja mellan att gå med (då skulle de fråntas juridiskt ansvar för den kultur de distribuerar) eller inte vara med (då skulle de kunna hållas juridiskt ansvariga?). Detta skulle dock bryta mot den oerhört viktiga budbärarimmuniteten. Dessutom gäller det endast remixare, alltså de som förädlar kultur, inte fildelning, alltså kopiering av kultur. Det skulle i detta förslag finnas något slags insamlingssällskap. Doctorows tal ska finnas på Ted.com, men jag har inte hittat det.

Prioritering av sakpolitik

Pirater, pirater, överallt pirater!

Vi kommer behöva kompromissa i vårt parlamentariska arbete. För att det är bra ur ideologiskt perspektiv (intellektuell hederlighet) och för att det är bra ur pragmatiskt perspektiv (undvika svekdebatt) måste vi tydligt prioritera mellan olika sakpolitiska ställningstaganden innan valet. Exakt hur det ska se ut är oklart. Exakta listor blir orealistiska, men kategorisering i tre kategorier (”frågor av yttersta vikt, frågor av mellanvikt, frågor med föga vikt”) kanske vore bra, eller åtminstone ”dessa kompromissar vi inte med, dessa kompromissar vi med”. Den senare är dock mycket dålig i förhandlingssituationer – för att vi ska kunna förhandla måste vi vara ‘kompromisslösa’ initialt.

Sossarna kommer inte vika sig för något annat än regeringsmakten i vissa frågor – skulle de någonsin vika sig i FRA? ”Ja, men det här med FRA kommer bli tufft för sossarna, men styltor för pensionärer blir enklare.”, sa någon till allmänt skratt. Vi kom in  på kompromisser och vilka vi kan kompromissa med, och någon nämnde Kristdemokraterna:  ”Det bestämmer Moderaterna i så fall.” *skratt* Och angående samarbete med Moderaterna själva, eller med Socialdemokraterna: ”Då blir vi bortfintade på 5 sekunder.”

Kanske är tydlig prioritering onödigt – det gör ju inget annat av de många partier som inte får igenom sina fullständiga partiprogram, och det kommer ändå aldrig svekdebatter när det gäller dem.

Immaterialrätt i vägen för ekonomin

Jag låtsas att vi är något slags Äntlingen Hemma – pirate edition, som stylar om en politikers kontor efter pirata principer – ner med gardinerna för här ska vara insyn, öppna fönstrena för att öka öppenheten ännu mer och ställa ut kakor som är gratis för sharing is caring!

27 olika upphovsrätter gäller i EU:s 27 medlemsländer. Det enda harmoniseringsförsöket, IPRED, misslyckades ju till och med det trots att det gick föga långt – det hanterade bara upprätthållande av lagen, inte lagen i sig. ”Upphovsrätten kan inte bli sämre än den är idag”, enligt Amelia. Harmonisering på EU-nivå skulle vara en bra öppning för bättring. (”Finns inte risk för backlash?” undrade jag. Det finns det alltid, vi kan inte låta det hindra oss från att driva politik, menade andra.) Blir det dåligt fixar pirater det om 20-30 år, då de är i regeringsställning. Om inget ändras nu kommer dock dagens industrier börja leva på nuvarande horribla regler, och då blir det ännu svårare att ändra dem framöver.

Gamla tiders äganderätt över mark gällde ”from the ground to indefinite heights”, alltså tämligen obegränsat, berättar Lawrence Lessig i ett föredrag på Ted.com. Detta var inget problem tills ny teknik dök upp – flygplan. Då fastslog en ovanligt klok domstol att äganderätten inte skulle gälla hur långt som helst, eftersom det vore orimligt med den nya tekniken. Parallellen med fildelning är oerhört enkel att dra: upphovsrätten har gällt i princip obegränsat (med en citaträtt som var rätt långtgående i tryckta verk men inte alls finns för digitala medier) under  lång tid för att det inte har funnits någon större relevans/behov av begränsningar. Men nu med den nya tekniken (kasettband och fildelning istället för flygplan och zeppelinare) blir den gamla upphovsrätten orimlig.

Lawrence Lessig om flygplan, kulturdelning och andra kul saker. 

Kopiering är bra för ekonomin. Patent hindrar välfärd medan varumärken möjliggör skatteflykt. Empiriska exempel för hur brist på immaterialrätt kan stimulera utveckling är det faktum att Kina struntar i upphovsrätt, samt en historisk syn på Japan. På Japan struntade man nämligen i upphovsrätt innan de blivit såhär rika som de är nu – de byggde sin välfärd under 1900-talet på kopiering. Ett annat exempel finns från USA: begreppet ”yankees” som används för amerikaner kommer från nederländskan, och avsåg ursprunligen de människor i USA som  kopierade nederländska vävstolar. Så även det idag ganska upphovsrätts- och patentfanatiska USA har således en tradition av kopiering som grund för utveckling.

Är det bra att fokusera på patent? En undersökning från 2009 undersökte åsikterna hos våra potentiella väljare i riksdagsvalet (inte ”våra EU-väljare”, som jag felaktigt påstod på Parleyt), de som sa sig kunna rösta på oss – som förresten uppgick till hela 22 procent av befolkningen. Nå, i patentfrågan höll endast 5 procent av dessa potentiella väljare med oss om att alla patent bör avskaffas. Det var och är helt klart ett pedagogiskt dilemma av rang att förklara för människor som gått på de etablerade missuppfattningarna om patent hur patenten egentligen fungerar (eller snarare inte fungerar).

Kanske bör vi differentiera vår patentpolitik – alltså ha olika syn på olika sorters patent, en politik för läkemedelspatent (där vi nu förespråkar en särskild planekonomisk modell för att lösa forskningsfinansieringen), en annan för mjukvarupatent och en tredje för andra patent?

Att tala om ekonomi är kanske inte så nödvändigt för att rättfärdiga vår immaterialrättspolitik – det kanske räcker att tala om humanistiska ideal om kunskap och nytta, eller kanske snarare Upplysningsideal (eftersom ordet ”humanism” förknippas med en viss förening som bekämpar gudstro).

Eurokrisen

Rene filmas.

Eurokrisen är ingen produktionskris, det är en fördelningskris.

Med dessa ord inledde Rene sitt föredrag om hur Europas ekonomi egentligen inte alls krisar vad gäller produktionen. Tvärtom var det år då Europa producerade som mest år – 2011. Och antagligen blir 2012 ett nytt rekordår. Våra fabriker och anställda har alltså aldrig producerat mer ekonomiskt värde nu än förr – så det här är ingen produktionskris. Istället är

Konsekvenserna av att inte lösa krisen vore horribla. Vi måste lösa krisen på något sätt, annars kommer konflikten mellann nord och syd fördjupas som i Amerika för ett par hundra år sedan – det blev inbördeskrig. Det kan bli det i Europa också, för historiskt har våra länder en lång tradition av att vattna kontinentens fält med blod. När jag invänder att det är orealistiskt att det skulle bli ett till stort krig efter WW2 säger någon att ”det trodde man 1913″ också. ”Men”, som jag påpekar, ”de hade inte samma demokratiska och ekonomiska stabilitet” – detta instämmer folk i, särskilt det senare, för trots den fördelningspolitiska krisen gör produktionens överflöd att ingen behöver svälta. Om det blev svält, då skulle det däremot kunna bli uppror.

Ur ett pirat perspektiv skulle konsekvenserna bli illa. Givetvis vore krig och uppror fel även ur ett sådant perspektiv, men vedervärdiga följder som ligger betydligt närmare i tid och som verkar mycket mer sannolika – som redan håller på att hända – är extremt avskyvärda ur ett piratperspektiv. Se ”Inga banker ska räddas statligt.” ovan för mer information om detta.

Vilka lösningar har vi? Rene menade att det allra bästa vore att återställa ett defaultläge, där skulderna raderas (?). Någon påpekade dock att historiska oförrätter tyvärr skulle finnas kvar även där, vilket kan leda till ovan nämnda konsekvenser. Amelia verkade föreslår djupare samarbete i Europa med ökad demokratisk legitimitet, det vill säga en mer federationsliknande modell för EU – inte Angela Merkels tvåhastighets-EU eftersom vi behöver central- och östeuropa av demokratiska (och ekonomiska?) skäl. Ett par människor ville istället ha en konfederation av EU, det vill säga mindre toppstyrning, mer mellanstatligt samarbete (ungefär det jag fått intrycket att HAX vill ha).

(DN:s chefredaktör Peter Wolodarski har för övrigt skrivit mycket, och enligt mig mycket väl, om krisen de senaste veckorna – idag om 6 myter. Detta talade vi dock ej alls om.)

Ska vi alls föreslå krislösningar i Piratpartiet? Nja, det var klart svårt att enas om hur själva krisen ska lösas, men EU-kritik är nog väldigt viktig – det verkade vi alla överens om. Mina två förslag, eller snarare lösa tankar i väntan på korrigering, var dessa:

  1. Mer makt till ministerrådet (om vi nu tycker medlemsstaters suveränitet bör skyddas, vilket vi typ gör) och EU-parlamentet (eftersom de är de enda direkt folkvalda) och mindre makt till kommissionen (eftersom kommissionen befinner sig fjättelångt från medborgarna, det är mycket svårt att utkräva ansvar och det finns massor av inflytelserika helt ovalda byråkrater där).
  2. Ökad transparens i EU, något tyska Piratenpartei med systerpartier fokuserat mycket på.Vi har ju i och för sig här en av världens bästa offentlighetsprinciper i Sverige, men när det undersökts i  Dagens Nyheter visade det sig att upp mot hälften (!) av myndigheterna bryter mot lagen. Och på EU-nivå finns riktigt mycket att göra vad gäller transparens – det är något vi förhoppningsvis från och med 2014 kan samarbeta med våra europeiska piratpartier om.

 ”Grekernas” fel talades ibland om och då denna attityd kritiserats som ”grekhat” försvarades attityden med att man visst kan skylla på grekerna eftersom de varit rösträttsberättigade medborgare i en demokrati och därför är ansvariga för de vansinnigheter deras valda politiker begår i form av att låna massor från framför allt Tyskland (”att beskatta framtidens generationer för dagens konsumtion”, ett slags ful-beskattning som i nuet inte alls framstår som beskattning eftersom den inte tas ut i nuet mer än i form av lån, kombinerat med omfattande korruption och hemlighetsmakeri).

Mot detta invänder någon att en del greker kanske röstat med fötterna (alltså utvandrat av avsky mot politiken), och jag själv fördömer sådant resonemang å det starkaste, eftersom det är ett kollektivistisk, fördomsfullt, ovetenskapligt och kontraproduktivt sätt  att tala om krisen. Om samma resonemang – ”[landets befolkning] är själva ansvariga för politikernas misstag eftersom det är en demokrati” – skulle gälla för Sverige, skulle ju även vi aktiva piratpartister och medborgarrättskämpar kunna hållas ansvariga för FRA-lagen…

Däremot kan givetvis de som röstade på politiker som redan innan val annonserade sina vansinniga idéer hållas på något vis på ett moraliskt plan ansvariga för de politikernas beslut – men många politiker dolde ju aktivt de problem de skapade, så till syvende og sisdt var det nog ytterst få väljare som ville ha den politik Greklands korrupta politiker förde, om de insett konsekvensern. Man ska inte glömma att det här är rätt komplexa skeenden, svåra att förstå för de flesta väljare, särskilt om politikerna ljuger och låtsas som att det regnar när det i själva verket byggs upp förutsättningar för en ekonomisk kris.

Att  inte kollektivisera befolkningar och hålla dem moraliskt ansvariga för deras politikers påhitt är grundläggande ur ett pirat perspektiv, anser jag, då var och en endast är ansvarig för sina egna handlingar och då ingen alls tjänar på att skulden för Greklands politik läggs på de som kanske t.o.m. kritiserat den, ungefär som vi kritiserat och kritiserar Sveriges politik.

Apropå det berättade Amelia att hon rest mycket i Europa, och kommit fram till att (främst den nätbaserade) medelklassen  har oerhört många beröringspunkter oavsett om de kommer från Sverige, Belgien, Polen eller Rumänien: de har samma värderingar, samma världsbild, samma intressen och till och med samma musiksmak. Fast sedan gjorde Amelia en egen invändning angående det där sista, en invändning som väckte stor förnöjsamhet:

Många tyskar gillar dubstep mer än mig, men i övrigt är vi värderingsmässigt väldigt lika.

*


Som sagt: sharing is caring!

Fast det vore lite bortom excentriskt

– Amelia om att tala om Tor i svensk politik, apropå att grekisk politik ofta innehåller referenser till det mycket mer erkända kulturarvet där

So, that’s it, folks! Här kommer så ett avslutande tips, en film Ola berättade om: där brevkontakt med politiker förordas.

Nej, vänta – en allra sista reflektion. Då vi diskuterade ekonomisk politik sa jag att vi inte måste vara statsmannamässiga eller superansvarstagande ekonomiskt, att det räcker med lite ansvar. Renes respons på detta var kanske Parleyts bästa:

Vi behöver inte vara statsmannamässiga, men vi kan vara det om vi vill! Vi är det mest statsmannamässiga partiet i svensk politik.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, princip, principer, sakpolitik, pirataktivism, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimismutveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknikhögerextremism, fascism, främlingsfientlighet, dystopi, dystopier, kris, krisen, finanskrisen, kaos, främlingsfientlighet, högerpopulism, fördomar, fördom, fördomsfullhet, kontroll, makt, skatt, skatter, beskattning, skattepolitik, finans, finanspolitik, skuld, skulder, lån, bank, banker, bankväsende, Västerås, Framtidens Piratpolitik 2012, Framtidens Piratpolitik, piratmöte, piratmöten, parley, aktivism, pirataktivism, skatteflykt, IT, informationsteknik, juridik, korruption, Grekland, individualism, kollektivism, vinst, profit, marknad, marknaden, euro, eurokris, eurokrisen, bostad, bostäder, bostadspolitik, reglering, avreglering, reglering, bazar, bitcoin, stat, staten, småföretag, småföretagande, kontant, kontanter, varumärke, varumärken, moms, momsen, naturresursdelning, prioritering, fokus, kärnfrågor, förhandling, förhandlingar, värdering, värderingar, Internet, nätet, nätneutralitet, mere conduit, budbärarimmuniteten, öppenhet, transparens, insyn, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Dessa är de ursprungliga fascisterna, vars vidriga ideologi nu är på väg tillbaka.

Samhället skälver. Grekland, maj 2012. Ett nazistiskt parti har för första gången på årtionden valts in i ett demokratiskt nationellt parlament i Europa, med fler än 7 procent av rösterna. Partiledaren för partiet, “Gyllene gryning”, säger: ”För dem som förråder detta fädernesland är det dags att frukta.”. Han påstår att Nazityskland aldrig använde förbränningsugnar eller gaskamrar, och beskriver Hitler som ”a great historical figure of the 20th century”. Partiet vill utvisa alla invandrare, först illegala, sedan legala. Landgränserna ska utgöras av minor. Den aggressiva politiken har redan inletts av de våldsamma grupperingar anknutna till partiet som misshandlat människor, något den vice partiledaren beskriver som att ”ibland går några av kamraterna kanske för långt”.

I ett europeiskt land har ett nynazistiskt parti – som delar alldeles för många särdrag med 30-talets fascister och nazister – alltså kommit in i. Tyvärr är detta ingen isolerad händelse. I Frankrike har religiöst grundade inskränkningar i klädesfriheten införts av bl.a. Front National. Schweizes folk sa nyligen ja till inskränkningar i arkitektonisk frihet på grundval av religion i en folkomröstning. British Defence League i Storbritannien anordnar mer storskaliga varianter av den typiska “våldsamma grupperingar attackerar utsedda motståndare”-taktiken. Mindre känt är Ungerns vridning mot höger, där partiet Fidesz under odemokratiska former och påhejat av öppet antisemitiska och –romska partiet Jobbik fört landet i en auktoritärare riktning. Flyktingmottagandet i Europa är under all kritik för dess brott mot mänskliga rättigheter, vilka nog delvis grundar sig i nya invandrarfientliga attityder.

Europa skälver. Den högerextrema rörelsen, med tydligt auktoritära inslag, växer sig allt starkare. Fascismen, denna ideologi jag själv – blott 16 år idag, uppvuxen långt efter Förintelsen, kalla kriget och Berlinmuren – aldrig kunde tro jag skulle behöva bekämpa politiskt, reser sig på nytt likt en ruttnande vålnad ur den historiens sophög där jag trodde den var död och begraven sedan länge. Kanske var det naivt. Kanske var det naivt att tro att Europas befolkning nu, när den ekonomiska krisen återigen är över kontinenten och med den en ökande fattigdom och desperation, skulle hantera situationen bättre än vad man gjorde på 20- och 30-talen. Det verkar tyvärr vara så att om människan inte förmår lära av historien, är hon dömd att upprepa sina tidigare misstag.

Parallellt med fascismens nya framgångar har emellertid en annan, helt ny politisk rörelse sett dagens ljus. Men den liknar inte alls fascismen. Där fascismen präglas av misstänksamhet, präglas den nya rörelsen av förtroende. Där fascismen räds de nya samhällsförändringar som sker och önskar sig tillbaka till något slags förljuget förflutet, blickar den nya rörelsen hoppfullt framåt med en anda av positiv optimism. Där fascismen bygger murar som separerar människor från varandra, välkomnar den nya rörelsen alla de broar som skapas av teknikens och vetenskapens utveckling.

Den nya rörelsen är vi, piratrörelsen – nätbarnens framtidsbyggare, 2000-talets medborgarrättsrörelse och kunskapssamhällets arkitekter.

Världen skälver. De regionala ekonomiska motgångarna till trots har världen aldrig varit mer utvecklad ur ett tekniskt perspektiv. De nya metoderna för kultur, kommunikation och kunskap hjälper till att befria människor från ignoransens bojor, och skänker mening och glädje åt en allt större del av mänskligheten. Men makthavarna hänger inte med på tåget. Istället söker de begränsa de fantastiska nya möjligheterna Internet ger oss, och övervaka de allt mer digitala liv vi lever. Ur glädjen över tekniken, och ilskan över politikernas missbruk av den, bildas Piratpartiet. Som en löpeld av framtidstro sprider sig rörelsen snabbt över världen, och har redan nått framgångar för sin teknikoptimistiska, humanistiska inställning.

Vi har alltså en situation där en ny och hoppfull medborgarrättsrörelse växer allt mer, samtidigt som den unkna och människofientliga fascismen gör detsamma. Det är som uppgjort för något slags Hollywood-regisserad politisk kamp mellan gott och ont. Det var också lite i de banorna jag tänkte när jag började fundera på dessa frågor. Men sedan mindes jag vad Anna Troberg så klokt resonerat kring: det räcker inte att vara emot något, som fascismen. Vi måste också vara för något. Och det hela är ju egentligen inte så svårt. Fascismen är ett gissel vi måste bekämpa. Men varför bekämpar vi den? Vilka värden strävar vi efter att upprätthålla?

Torbjörn Jerlerup har här flera mycket goda tankar. Jag själv anser att grunden måste vara de fundamentala mänskliga rättigheterna och de demokratiska principerna. Privatliv skyddat från godtyckligt ingripande, yttrandefrihet med ytterst få begränsningar, rätten att respekteras oavsett godtyckliga egenskaper (det som ibland kallas mångfald), rättssäkerhet för även de värsta av brottslingar (läs: terrorister), närmast fullständig informationsfrihet från statligt håll, reell och folklig demokrati och minoritetsskydd gentemot majoritetens möjliga tyranni är några av de viktigaste värden vi har att försvara. Ett flertal av dessa har sina främsta fiender i form av fascismen. Och samtliga dessa måste vi försvara, något som naturligtvis måste konkretiseras ytterligare inom alla politiska områden (detta inlägg syftar inte till sådan konkretisering eller sakpolitik, utan istället till att lägga fram en ideologisk färdriktning jag ser som närmast självklar för Piratpartiet).

(En passus här, en parentes alltför självklar för att behöva skrivas ut men som jag ändå infogar för att inget ska misstolkas: vår antagonist är fascismen som ideologi och politisk aktivitet. De människor som driver fascismen, däremot, kan vi inte betrakta som fiender. Dessa människor är förvirrade, ignoranta, i vissa fall rentav direkt illasinnade och alltså “onda” – men det är inte dem vi bekämpar. Som människor har de givetvis precis samma rättigheter och friheter som rättigheternas och friheternas försvarare, oavsett hur mycket fascisterna själva skulle vilja inskränka rättigheter och friheter. Vidare är det viktigt att inse att det förvisso finns betydande skillnader, så väl i art som grad, i den högerextrema skalan, från lätt fördomsfullhet till uttalad nazism.)

I en värld där fascismen åter växer är försvaret för de mänskliga rättigheterna och demokratins principer av ytterst vikt. Behovet av en positiv motkraft, en ny, hoppfull ideologisk rörelse, har inte varit större i Europa och världen på något halvsekel. Jag är övertygad om att piratrörelsen kan anta rollen som de framtidsoptimistiska, humanistiska och frihetliga förkämparna mänskligheten så desperat behöver. Jag är övertygad om att vi inte är dömda att återupprepa historiens hemskheter, utan istället kan förkasta fascismens hemska idéer och låta förnuft, medmänsklighet och frihet vägleda oss då vi gemensamt formar vår värld. Jag är övertygad om att vi under Piratpartiets visionära ledning kan gå en ljusare framtid till mötes!

Ett litet, litet steg på vägen mot en lyckligare, mer frihetlig och medmänsklig framtid - Piratenparteis valseger i Düsseldorf, även den i maj 2012. Vi kan bli framtidens stora politiska rörelse - då har vi givetvis ett ansvar att bli framtidens stora politiska motkraft till den auktoritära ideologins hemskheter.

Ett litet, litet steg på vägen mot en lyckligare, mer frihetlig och medmänsklig framtid – Piratenparteis valseger i Düsseldorf i Northrein-Westfalhen, även den i maj 2012.
Vi kan bli framtidens stora politiska rörelse – med det följer ett ansvar att bli framtidens stora politiska motkraft till den auktoritära ideologins hemskheter.

Du har just läst det 500:e inlägget jag författat på denna blogg. Och kanske är detta, förvisso, den viktigaste av alla de 500 skrifter jag publicerat här. Texten finns för övrigt också som ett inlägg på Breddningsbloggen för Piratpartiet. Kommentarsfältet min blogg är följdaktligen avstängt; syftet är att diskussionen istället ska hållas på Breddningsbloggen. Gå gärna dit och ge din åsikt.

Pusha gärna inlägget

Källförteckning:

Bolling, Anders. Det är dags att frukta – vi kommer. Dagens Nyheter på Internet. Hämtad 2012-05-25. http://www.dn.se/nyheter/varlden/det-ar-dags-att-frukta–vi-kommer

diaforatv. Greek neonazi leader gives Hitler-style speech after the elections. YouTube. Hämtad 2012-05-24. http://www.youtube.com/watch?v=E4AXJx3IzdY

diaforatv. Greek neonazi leader denies the Holocaust. YouTube. Hämtad 2012-05-24. http://www.youtube.com/watch?v=yXy7f17GXtQ

Intervju med Gyllene grynings partiledare publicerad i Elevtheros Kosmos 2006 (not 12), samt diverse facklitteratur och internationella massmedieartiklar (noterna 8-10), refererade i engelskspråkiga Wikipedias artikel ”Golden Dawn (Greece)”. http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Golden_Dawn_(Greece)&oldid=494131179

Jazeera, Al. A guide to Greece’s political parties. Hämtad 2012-05-24. http://www.aljazeera.com/indepth/features/2012/05/20125120322955327.html

Linton, Magnus. De hatade. Bokförlaget Atlas (2012). ISBN 978-91-7389-404-3

Lundin, Tomas. Den grekiska extremhögern växer. Svenska Dagbladet på Internet.  Hämtad 2012-05-25. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/den-grekiska-extremhogern-vaxer_7168207.svd

af Schmidt, Franz. Statsskick och politik ur ”Grekland”, Nationalencyklopedin på Internet. Hämtad 2012-05-23. http://www.ne.se/grekland/statsskick-och-politik

Vancouver Sun, The. Greece: Secretive far-right party taps into Greeks’ anger. Hämtad 2012-05-24. http://www.vancouversun.com/news/Greece+Secretive+right+party+taps+into+Greeks+anger+fear/6519781/story.html

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, princip, principer, sakpolitik, pirataktivism, , , , piratrörelsen, frihet, framtidstro, teknikoptimism, rättsstat, hopp,, humanitet, mänsklighet, utveckling, optimism, vision, visioner, utopi, utopier, kunskap, kunskapssamhälle, kunskapssamhället, upplysning, humanism, medmänsklighet, människorätt, mångfald, demokrati, kommunikation, öppenhet, tolerans, förnuft, Europa, teknik, filosofi, etik, moral, rättighetsfilosofi, deontologi, historia, högerextremism, fascism, främlingsfientlighet, dystopi, dystopier, kris, krisen, finanskrisen, kaos, Grekland, Gyllene gryning, nazism, nationalsocialism, nationalism, främlingsfientlighet, högerpopulism, fördomar, fördom, fördomsfullhet, kontroll, makt, ignorans, okunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Här är sjunde delen av mitt tal Demokratins slutliga seger som blickar tillbaka på verklighetens nollnolltal och de delar av tiotalet som hittills utspelat sig, från ett fiktivt år 2050. Talet är tänkt att rikta sig till det framtida Piratpartiet i en möjlig utopi där de mänskliga rättigheterna  äntligen, efter alla dessa år av kamp, respekteras till fullo.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 7.

Dystra utsikter

Christian Engström, en av den lilla skaran ACTA-kritiker i EU-parlamentet tillika Piratpartiets första EU-parlamentariker. Foto: Axel Pettersson, CC-BY-SA 3.0

Christian Engström, en av den lilla skaran ACTA-kritiker i EU-parlamentet tillika Piratpartiets första EU-parlamentariker.
Foto: Axel Pettersson, CC-BY-SA 3.0.

Det vi själva gjorde, vad gällde ACTA, var givetvis att försöka ta reda på allt. Karl Sigfrid, dåvarande riksdagsledamot för Moderaterna, som för övrigt mobbades av sin egen statsminister och riksdagsgrupp i samband med FRA-omröstningen och blev uppskriven som ja-röstare, var en av de första att i Sverige varna för ACTA. Motståndet växte rätt långsamt och var rätt magert. Kanske var det inte så konstigt. Tänk er själva att stå i år 2008 och försöka övertyga någon att det kan finnas någon som helst sanningshalt i rykten om en ny attack mot nätet: [förställer rösten som ivrig konspirationsteoretiker] ”Jo men asså! Det är ett internationellt handelsavtal mot varumärkesförfalskning! Fast egentligen är det mot Internet! Och tullen kommer få läsa dina mejl! Och det är jättehemligt och folket och media får inget veta! Och amerikanska skivindustrin sitter med och förhandlar! Men allt är fullständigt sekretessbelagt! Och EU, EU är med och deras fiskeministrar bestämde om det!”

Det där sista stämde faktiskt också: att EU skulle delta i ACTA klubbades märkligt nog på EU:s ministerråd för jordbruk och fiskeri. Vilket var absurt. Men de flesta som lyssnade på ens varningar om ACTA torde stänga av vid orden ”internationellt handelsavtal”. Lite som med FRA:s signalbärare och tekniska termer en masse. Vi pirater stod dock inte helt ensamma. Miljöpartiet engagerades i kampen, inte minst deras EU-parlamentariker Carl Schlyter, liksom Vänsterpartiet med bland andra Jens Holm i spetsen. Våren 2009 – ja, den legendariska piratvåren; tyvärr begravdes just det jag nu ska ta upp i allt annat som hände – hade Vänsterpartiet begärt ut förhandlingstexten för ACTA, så långt de nu kommit, från svenska regeringen med hänvisning till vår offentlighetsprincip, som då ansågs som världens starkaste. Regeringen lämnade ut dokumenten. De var överstrukna med svart. Parlamentet och medborgarna fick uppenbarligen under inga omständigheter få reda på sanningen. Den enda information vi faktiskt hade om avtalet kom från osäkra läckor. Det var bisarrt.

Men inte ens stora bolag i väst kunde vänta sig att deras samtal med makthavarna skulle vara för evigt. Till slut släpptes den färdiga ACTA-texten. Den var förvånansvärt försiktig. Formuleringarna talade om att ”främja samarbete” och liknande, och något av det mest konkreta som kom fram på nätfronten var att IPRED, privatpolislagen, skulle cementeras och bli omöjlig att frångå utan att behöva övertyga alla andra avtalets parter om det. Sedan fanns en del annat i upphovsrättens upprätthållande, och upphovsrättens utseende överhuvudtaget, som skulle konserveras på samma sätt. Och klara tveksamheter rörande att begreppet ”kommersiell” skulle kunna bli entydigt med ”omfattande” istället för ”vinstdriven”, som brukligt var, och att teknik för att gå runt kopieringsskydd skulle bli olaglig.

En hel del dåligt för nätet, var det alltså. Men egentligen inget jättechockerande, jämfört med det som redan gjordes i kampen mot fildelning. Troligen hade förhandlarna lyssnat på de upprörda protesterna när de allra värsta förslagen läckte – men knappast av demokratiska skäl, utan av rent taktiska. De förstod att de för att få igenom ACTA måste hålla avtalet på en förhållandevis tillbakadragen nivå. Och länge såg det ut som att de lyckats. Som otaliga medborgarrättsfientliga lagförslag, initiativ och politiska beslut tidigare under decenniet som jag inte ens nämnt här verkade det som att det inte skulle bli någon stor grej av det. För att bara nämna ett urval av det jag inte nämnt tidigare, nämner jag nu svensk lagstiftning om hemlig buggning, SWIFT-avtalet som lämnade ut flygdata till USA, forskningsprojektet för EU-övervakning Indect, annat inom det så kallade Stockholmsprogrammet och rättsövergrepp från Migrationsverket mot flyktingar.

Det verkade uppenbart att ACTA skulle sälla sig till denna digra auktoritära utveckling. Inte undra på att man var dyster som pirat.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , öppenhet, transparens, insyn, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

En ny litterär recension – tack till Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner för inspiration. Den här boken fick jag syn på när jag besökte Östermalms bibliotek för någon vecka sedan då jag skulle låna datorer.

*

Sociala medier

– en halv sekund från ord till handling

Ronge, Paul

Foto: Nick Richards ("nedrichards"), CC-BY-SA 2.0

En social smartphone. Viktig för sociala media, och såväl
omslagsbild för samt tema i Paul Ronges ”Sociala medier”.
Foto: Nick Richards (”nedrichards”), CC-BY-SA 2.0.

Människan har i alla tider varit en social varelse. Vi har umgåtts, samarbetat, talat, berättat, musicerat och överlag levt våra liv ständigt på tvären med de gränser som skiljer olika individer åt. Förvisso är jag liberal och menar på att politiken måste utgå från individen; men politiken är inte allt. I samhället bortom maktens korridorer, juridiska dokument och ignoranta beslutsfattare existerar helt andra värden än dem som måste styra staten. Och det är här gemenskapen kommer in. Kanske kan enstaka individer uppnå lycka i total ensamhet; men de allra, allra flesta av oss tyr sig naturligt till andra människor. Kärleken och vänskap är – i all sin opolitiserade (nåja) enkelhet – mycket värdefullt för oss alla.

Men nog med klyschor och till saken. Sociala medier är en bok om Twitter, Facebook och bloggar (alltså bara traditionella sociala medier på webben; IRC och mejl tas inte upp) publicerad av medievetaren Paul Ronge. Nu skriver jag ”publicerad”, för bokens texter är bara delvis skapade av Ronge själv – boken utgörs av en hel klase intervjuer av massor av mediemänniskor. Och nu skriver jag ”medievetare”, för begrepp som ”PR-expert” har en förmåga att stöta bort mindre kommersiellt och mer etiskt/filosofiskt inriktade läsare (dit jag räknar mig själv). Ronges verk handlar visserligen till viss del om företagande, men då ur ett medieperspektiv (lite vagt påminner det om Magnihasa med vänners behandling av de 95 teserna), och det flummar aldrig in på urtråkiga vinst-/träffmaximeringsmetoder (jag tittar på dig, sökmotoroptimering, och jag tittar surt!).

Nej, istället håller Ronge kvar vid sina intressanta röda trådar: en om gränserna mellan privat/personlig/offentlig och hur de uppluckras eller snarare omvandlas, en om hur de sociala medierna kan användas för att driva och utveckla politik (och, som sagt, näringsliv) och en om underförstådda regler och normer  för uppförande privatpersoner emellan till näts. Det är ganska skickligt, med tanke på att intervjuoffren som snarare känns som -vittnen, -sanningsvittnen om de nya tiderna, har så vitt skilda bakgrunder. En ”medborgarlöns”-arbetande landsbygdsbo här, en riksdagspolitiker där, en forskare inledningsvis och en författare i blivande (och nätmässigt vardande) avslutningsvis.

Författarmängden gör att boken blir rätt varierad efter de medverkande personernas intresseområden. Som mer intresserad av de filosofiska och politiska aspekterna på sociala medier, är jag själv följdaktligen inte så jättenyfiken på intervjuer med olika bolags företrädare. Men Ronge har ett sätt att skriva – han är förvisso en PR-expert ;-) – som går hem, och då inte  på det simpla viset av typ Ipren-mannen (höll på att skriva IPREN-mannen, för att jag skrivit IPRED med versaler så ofta… politikskadad…). Paul Ronge är istället uppenbart intellektuell, och utan att förhäva sig själv och sina egna insatser i mötena med sina kontrahenter lyckas han förmedla sin seriositet. Vilket han säkert har något slags varumärkesbyggande baktanke med. Men det spelar ju ingen roll vilka bevekelsegrunder han har för sin trevliga, intellektuellt attraktiva framtoning – det viktiga är att boken blir bra.

Och det blir den. Allra bäst är den givetvis då de mest intressanta människorna får tala ut. Bland dessa hittar vi Mats Lindberg, en professor i statsvetenskap, som resonerar kritiskt om medieteori utifrån Jürgen Habermas, vars (tydligen) klassiska verk Borgerlig offentlighet på något sätt utgör den intellektuella grund som Paul Ronges snart tre förändringsfyllda decennier år senare lutar sig mot. Svaren från mymlan (Sofia Mirjamsdotter), en av de allra klokaste inom sociala medier i Sverige, är givetvis läsvärda, liksom de hennes tidvise kompanjon Deeped (som skrev ett klokt inlägg så sent som idag) ger kapitlet därpå. Kvällstidningarnas bägge chefredaktörer är närmast definitionsmässigt intressanta i deras roller; så värst mycket nytt kommer de inte med.

Det gör däremot en del andra, som jag inte väntat mig fängslas så av. Hit hör Alex Schulman, som basically erkänner att hans tidigare elaka roll var en konstruerad och till verkligheten föga kopplad persona han lanserade inte för att såra utan för att, tja, få uppmärksamhet och underhålla, verkar det som. Det verkar också som att Schulman – vars betydligt mer seriösa och kärleksfulla senare alster, såväl hans böcker som hans nya blogg, hyllats – uppriktigt ångrar mycket av det han lät sin delvis fiktiva nätsida säga. Men hit hör också Blondinbella/Isabella Löwengrip, som jag tidigare hade trott var någon pseudokunnig utseendefixerad människa med visst sinne för affärer. Nu är jag istället övertygad om att Blondinbella är extremt intelligent, betydligt mer penga- än utseendefixerad och med föga ädla motiv i sitt bloggande. Det har inte med någon egentlig antipati mot Blondinbella som person att göra – hon har gjort en del riktigt bra saker – utan min motvilja handlar istället om min antipati mot den kalla rationalitet som driver många företagare.

Den allra mest skärpta skildraren och skildrade i Ronges samtidsskildring är nog Tindra-Anette Boström. Denna bloggare – en av få integritetsdito jag inte kommit särskilt mycket i kontakt med (jag trodde inte alls tills jag alldeles nyligen, i ett annat sammanhang, upptäckte hennes kommentar på ett inlägg från 2008 – där jag för övrigt luftar rätt tokiga rösträttsåsikter; hur tänkte jag…?) – har på grund av diverse strukturella så kallade problem inte något arbete och går därför på statliga bidrag. Men lite likt sargoth/Piratkatten/Magnihasa verkar Boström inte uppfatta detta som något egentligt dilemma; istället ägnar denna mästertänkare sina dagar åt att sätta sig in i samtidspolitiska frågor av vikt, inte minst medborgarrättsrelaterade sådana. Att läsa Boströms tankar om dessa och om sociala medier är oerhört givande. Så om inte annat, låna boken för att läsa just hennes kapitel!

Frågor, att vrida, vända, bolla med, spinna vidare på, och slutligen kasta ut i bloggformat på den världsvida väv vi kallar nätet, finns det oerhörda mängder av – boken är inte någon instruktionsbok (mer än några tips på bokens sista fem sidor) eller något encyklopediskt verk, utan istället av en intervjubaserad, rätt lättsamt filosofisk natur. Detta inlägg skulle kunna  bli trenne gånger så långt utan att något mer än min tid (jag drar till Stora Karlsö med Fältbiologerna i morgon för semester) begränsar mig. Men jag tror det räcker här. Att jag ska låta recensionen av denna bok få ett värdigt avslut nu. En sista fundering får bli att jag om jag ska nämna någon reell brist saknar vissa initierade tänkare – Rasmus Fleischer, Emma Opassande, sargoth, Rick Falkvinge (och än fler jag knappt känner till finns)- i det digra verket. Men de kan jag å andra sidan följa på nätet.

Sociala medier är en bok som ställer ofta intressanta frågor och presenterar oftare intressanta svar från allra oftast intressanta tänkare rörande sitt ämne som ligger helt rätt i tiden. För om det är någon enda tes alla dessa disparata härolder för de tider som komma skall har gemensamt, är det deras starka övertygelse att sociala mediers betydelse endast kommer öka framöver. Däri instämmer jag. Och för att hålla koll på utvecklingen och kunna följa med i det sociala tågets färd är Ronges verk betydelsefullt (inte minst för de ”framtida forskare” Juholt talat sig så varm om). Och inte bara följa tågets färd – med Sociala medier i ena bakfickan, tvenne fulguider i den andra och Tweetdeck i den tredje kan du själv bli lokförare tillsammans med tusentals andra. Just det är förvisso de sociala mediernas kärna.

*

Paul Ronge: Sociala medier
Optimal förlag, 2010
274 sidor
ISBN: 978-91-7241-202-6

Andra recensioner: Paul Ronge själv – Paul Ronge under arbetsprocessenPaul Ronge om reaktioner efteråt – Erik Laakso – Doktor Spinn – Jimmy Mannungs bloggMimmimariesböckerKulturbloggen – Ramona Fransson – MotviktigtMikael Hansson – Arbetaren

Pusha gärna inlägget!

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpirat

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

TL;DR: IFAU-registret öppnar för ändamålsglidning och tillåter medborgarrättskränkande behandling av mycket känsliga personuppgifter om etnisk härkomst genom att undantag ges från Personuppgiftslagen. Stoppa lagen nu – riv upp, gör om, gör rätt! Skriv på namninsamlingen hos Avaaz! Blogga! Twittra (#IFAU)! Facebooka! Mejla riksdagen! Ring regeringskansliet! Skriv insändare! Kontakta partierna! Visa att Piratpartiet och andra integritetsvänner fortfarande är en demokratisk kraft att räkna med – att vi gemensamt kan försvara våra rättigheter!

Foto: cosmic_spanner, CC-BY-SA 2.0

Foto: Mike Roberts (”cosmic_spanner”), CC-BY-SA 2.0
IFAU-registret innebär att vi går mot dystrare tider… eller?

Dystra tidender om det nya förslaget om IFAU-register sprids över landet – nu handlar det inte om att försvara friheten på Internet, utan om att försvara medborgarna från statlig registrering av medlemskap i fackföreningar och etnicitet. Men invändningar väcks. Är det verkligen så illa som alla tror? Finns reell grund för våra påståenden om massövervakning och medborgarrättskränkning, våra liknelser med FRA?

Det är det jag nu ska undersöka, genom att läsa vad som faktiskt står i regeringens lagrådsremiss. Jag granskar kapitel 2, ”Förslag till lag om behandling av personuppgifter vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering”, det mest intressanta – för det är här den eventuella blivande lagtexten finns. Så here we go!

Analys av lagtexten

Efter ett par inledande stycken som fastställer rätt självklara saker juridiskt, kommer den första intressanta biten här:

Förhållandet till personuppgiftslagen
3 § Personuppgiftslagen (1998:204) gäller vid behandling av personuppgifter vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, om inte annat följer av denna lag eller av föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag.

I klartext: Personuppgiftslagen ska inte komma här och hindra vår fina nya lag med eventuella integritetsinvändningar. De kör vi över!

Och inte nog med det: regeringen får utan att rådfråga riksdagen frångå personuppgiftslagen gällande IFAU-registret ännu mer genom att skriva förordningar, om man nu skulle ha glömt att ta med någon integritetsvidrig sak i själva lagen. Nå, förordningar får inte se ut hur som helst; det ska i princip vara förtydliganden av riksdagsbeslutad lag. Men som vi vet från ACTA: ”förtydlinganden” kan ofta göra saken värre för medborgerliga rättigheter.

4 § fastställer att IFAU är ansvariga för hur de behandlar sina personuppgifter. Jodu. Men någon oberoende kontrollinstans – inte ens en sådan extremt urvattnad och verkningslös som FRA fick – ser man inte röken av.

I 5 § anges vad uppgifterna får användas för, alltså vilka ändamål de får finnas till för. Ändamålen är kort och gott forskning på arbetsmarknaden. Ett enligt mig inte särskilt viktigt ändamål – och inte alls i stil med den ”terrorism” FRA skulle kunna undanröja. Först var det terrorism, sedan Säpo, sedan allmän brottslighet och nu är vi framme vid forskning som motiv för ingrepp i medborgarnas grundläggande rätt till privatliv.

Sedan börjar det riktigt intressanta för oss:

6 § Personuppgifter som behandlas för de ändamål som anges i 5 § får också behandlas för att fullgöra ett utlämnande av uppgifter som sker i överensstämmelse med lag eller förordning. I övrigt gäller 9 § första stycket och andra stycket personuppgiftslagen (1998:204).

Detta öppnar upp för att uppgifterna ska kunna lämnas ut till andra och alltså inte enbart användas för forskning. Ett slags ändamålsglidning, med andra ord. Särskilt allvarligt är det där lilla ”eller förordning”, som innebär att regeringen – utan att behöva ens rådfråga riksdagen – genom att skriva nya förordningar kan besluta om hur utlämningar av information från IFAU ska gå till.

Skräckscenario: ett något mer extremt Sverigedemokraterna blir regeringspartner och får igenom en förordning som tvingar IFAU att lämna ut uppgifter om arbetslösa människor av arabiskt ursprung, för att dessa ska kunna kastas ut ur landet.

Vi traskar vidare genom juridikens djungel:

Känsliga personuppgifter

7 § Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering får för de ändamål som anges i 5 § endast behandla sådana känsliga personuppgifter enligt 13 § personuppgiftslagen (1998:204) som avslöjar etniskt ursprung eller medlemskap i fackförening eller som rör hälsa.

Av lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor följer att forskning som innefattar behandling av känsliga personuppgifter enligt 13 § personuppgiftslagen eller sådana uppgifter som avses i 21 § samma lag måste etikprövas.

Eftersom det är av vikt för att förstå lagtexten tar vi en titt i 13 § personuppgiftslagen:

Förbud mot behandling av känsliga personuppgifter

13 § Det är förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar
a) ras eller etniskt ursprung,
b) politiska åsikter,
c) religiös eller filosofisk övertygelse, eller
d) medlemskap i fackförening.

Det är också förbjudet att behandla sådana personuppgifter som rör hälsa eller sexualliv.

Uppgifter av den art som anges i första och andra styckena betecknas i denna lag som känsliga personuppgifter.

Förbudet i personuppgiftslagen innebär alltså att myndigheter inte tillåts behandla personuppgifter som avslöjar etniskt ursprung och hälsa. Det är detta förbud som nu ska upphävas för IFAU.

Tanken må vara att uppgifter överlag ska vara anonymiserade – men lagändringen innebär att IFAU likväl får behandla icke-anonymiserade och därmed integritetskränkande uppgifter.

(Etikprövningen ger jag föga för. Den måste rimligen innebära att en ”avvägning” ska göras mellan grundläggande rättigheter och forskningsintresse. Och att göra avvägningar mellan grundläggande rättigheter och något annat fungerar inte; de ska vara absoluta.)

Men vad sägs mer specifikt om själva registren hos IFAU? Kan det var så att det där krävs anonymisering? Vi ska kolla:

Samlingar av personuppgifter
8 § Om det behövs för de ändamål som anges i 5 §, får det hos Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering finnas samlingar av personuppgifter som behandlas automatiserat, under förutsättning att uppgifterna inte direkt kan hänföras till en person. Uppgifterna får dock vara försedda med en beteckning som den myndighet uppgifterna kommer från kan hänföra till ett personnummer eller motsvarande identitetsbeteckning.
9 § Om det behövs för de ändamål som anges i 5 §, får det hos Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering även finnas samlingar av personuppgifter som behandlas automatiserat, som inte är sådana personuppgifter som avses i 8 §, om uppgifterna är nödvändiga för en viss avgränsad studie, uppföljning eller utvärdering.

Djävulen ligger i detaljerna! 8:an ser ju rätt fin och bra ut initialt – den kräver att uppgifterna måste vara anonymiserade vad gäller IFAU:s kännedom – även om man kan ifrågasätta att koder som gör att uppgifterna kan av-anonymiseras och alltså faktiskt kopplas till en viss person om man har tillgång till andra myndigheters information får finnas där.

Men det är i 9:an det blir riktigt illa: det får hos IFAU ”även finnas samlingar av personuppgifter som behandlas automatiserat, som inte är sådana personuppgifter som avses i 8 §”. I 8:an avses anonymiserade uppgifter (som dock kan ha kod från annan myndighet); 9:an innebär att även känsliga uppgifter som inte anonymiserats får lagras. Visst, det vanliga svepskälet om begränsningar (i form av att uppgifterna bara får finnas där för särskilda specifika studier eller liknande) finns – men det spelar ingen roll. Det är själva lagringen av uppgifterna som är integritetskränkande i första hand, inte hur länge lagringen sker.

Jag antar att det är dessa stycken som ligger bakom medias påståenden om att de flesta uppgifter skulle vara anonymiserade. Förvisso sant. Men om en enda känslig uppgift angående en oskyldig människa lagras utan att den personen är misstänkt för något brott innebär det ett godtyckligt ingripande i människans privatliv.

Men sen så kommer ett par stycken med en minst sagt lovande rubrik – om begränsningar i registret (och därefter om tillgången). Vilka fantastiska skydd mot integritetskränkningar kommer nu? Ska bara t.ex. misstänkta brottslingar, eller människor som aktivt givit sitt tillstånd, få inkluderas i register enligt 9:an?

Begränsningar i behandlingen av personuppgifter

10 § Personuppgifter som inte direkt kan hänföras till en person och som ingår i samlingar av personuppgifter som behandlas automatiserat får inte behandlas i syfte att röja en persons identitet.

11 § Personuppgifter som endast får behandlas under de förutsättningar som anges i 9 § och som har samlats in för att behandlas inom olika avgränsade studier, uppföljningar eller utvärderingar får inte sambearbetas med varandra.

Första stycket gäller inte för sambearbetning av personuppgifter som är nödvändig för att återupprepa eller följa upp en tidigare genomförd studie, uppföljning eller utvärdering.

Tillgång till personuppgifter
12 § Tillgången till personuppgifter ska begränsas till vad var och en
behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Nejdå. Det hela gäller alltså begränsningar efter att uppgifterna samlats in. Och då spelar det föga roll vilka regler som gäller – privatlivet kränks när uppgifterna väl samlas in. Vad som händer därpå är sekundärt. Så begränsningarna är som förskönande ”läppstift på en ful gris” (där grisen är IFAU-registret och läppstiftet är ”begränsningar” som är meningslösa) – läppstiftet må göra att det avlägset påminner mer om något vackert, men det hindrar inte att det fortfarande är en ful gris.

Sedan, efter en rätt vettig 13 (som bara berör anonymiserade=ej integritetskränkande personuppgifter), kommer ännu ett angrepp på de medborgerliga rättigheterna:

Gallring
14 § Personuppgifter ska gallras så snart uppgifterna inte längre behövs för det ändamål som de behandlas för, om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har meddelat föreskrifter eller i ett enskilt fall beslutat att gallring ska ske senast vid en viss tidpunkt eller att uppgifter får bevaras för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål.

”regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer” kan alltså besluta att vissa ”uppgifter får bevaras för historiska, statistiska eller vetenskapliga ändamål”. Detta kan gälla de allra värsta av uppgifterna, alltså känsliga uppgifter (etnicitet, hälsa) gällande identifierbara oskyldiga människor. Och lagringen ska kunna ske på obestämd tid. En enkel fråga: Är detta något vi verkligen vill att regeringen ska kunna göra?
Skräckscenario: Något högerextremt parti (det behövs bara en liten, liten radikalisering av SD) blir regeringspartner och får igenom att uppgifter om etnicitet ska lagras för all framtid, så att etniska ”släktträd” kan byggas ännu mer avancerat. Verkligen behändigt att ha om vissa etniska gruppers rättigheter ska kringskäras steg för steg – och SD vill redan idag inleda detta, genom att kriminella utrikes födda (men inte inrikesfödda!) ska kunna utvisas.

*

I sitt svar till något som verkar vara en tidigare text har Datainspektionen en del vettiga synpunkter, men är lite för tillbakadragna i sin ändå tämligen skarpa kritik. Justitiekanslerns utlåtanden har jag inte hittat på nätet – har ni? Lagrådet ska nu få kolla på förslaget och potentiellt granska det mot grundlagen; där hoppas jag givetvis att integritetsaspekterna prövas mot Europakonventionens krav på respekt för privatlivet, som är en del av Sveriges grundlagar och som liknar FN:s deklarations. Och så vill jag helst ha en second opinion av den kunniga folkrättsdoktorn Mark Klamberg (FP) också, angående lagtexten överhuvudtaget; han är jurist, inte jag. Andra människor jag gärna ser input ifrån är Beelzebjörn, Joshen, Jens Holm (V), Mary X Jensen (M), Maria Ferm (MP)och Anna Troberg (PP).

Uppdatering: har nu hittat ett annat yttrande av Datainspektionen… men det verkar inte röra IFAU. Vad är detta? Någon som vet?

Slutsatser

Registreringen av oskyldiga människor grundar sig inte på någon konkret och individuell nytta med att registrera just den människan, och registreringen innebär också (ibland) att känsliga uppgifter (om etnicitet och hälsotillstånd) får lagras – något som tidigare inte tillåtits hos en vanlig, ej brottsbekämpande myndighet. Således innebär registreringen ett godtyckligt ingripande i många människors privatliv. Låt oss kolla på vad en mycket trevligare text,  FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, säger om detta:

Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Således kan konstateras följande:

  • IFAU-registret öppnar upp för ändamålsglidning då regeringen får rätt fria händer att bestämma vilka IFAU får lämna ut personuppgifter till.
  • IFAU-registret inskränker den mänskliga rätten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande genom att samla in identifierbara personuppgifter om helt oskyldiga medborgare.
  • IFAU-registret innebär att uppgifter om etnicitet blir tillgängliga för staten, något som – ur ett historiskt perspektiv – är helt vansinnigt.
  • IFAU-registret riskerar (enligt Datainspektionen och Justitiekanslern) att öppna upp för situationer där det blir praxis att myndigheter ska få egna register, vilket givetvis vore än mer olyckligt för integriteten – ju fler register, desto större intrång.
Med denna juridiska bakgrund uppmanar jag nu er alla: skriv på mot IFAU-registret hos AvaazOch bygg opinion: blogga, blogga, mejla riksdagen (mitt eget mejl publiceras i ett nytt inlägg inom ett par dagar), twittra, Facebooka och skriv insändare (en egenskriven insändare kommer inom några dagar på denna blogg). Alliansen ska inte få komma undan med ytterligare ett svek i frågan om medborgares rätt till privatliv!
Odemokratisk snö?

Kan snön kan vi – övervakningen måste besegras! Foto: almost witty, CC-BY-NC-SA 2.0

Förresten är IFAU-registret inte det enda tveksamma ur integritetssynpunkt nuförtiden. Suck…

Pusha gärna Avaaz-kampanjen!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpiratfrihetlagstiftning,,,storebror,godtyckestorebrorssamhällestorebrorssamhälletövervakningssamhälle,övervakningssamhället1984,,AvaazkampanjkampanjerlagstiftningEuropakonventionenden europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Min inläggsserie Demokratins slutliga seger, där jag utifrån en fiktiv men möjlig framtid (år 2050) beskriver nollnolltalet som jag ser det ur ett pirat perspektiv, fortsätter nu (efter ett par dagar utomhus och -näts). Här kommer del 3, där den deppiga FRA-frågan som skildrades iförrgår övergår i en betydligt hoppfullare vår: piratvåren 2009.

(Uppdateringen: korrigerade stavfelet ”dominerdade”, tack Jonas!)

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 3.

Det våras för hoppet.

Ett par händelsefyllda år skiljer den stora FRA-debatten från riksdagsvalet 2010. Och allra mest händelsefyllt var 2009. Det var här jag själv blev en medlem i Piratpartiet. Hösten därinnan hade jag börjat blogga, och det var omöjligt att på denna tid blogga politiskt utan att dras in i piratkretsar – Piratpartiet dominerdade dominerade fullständigt inom den politiska bloggosfären, något som bara skulle hålla i sig ett enda år till. Så jag läste om rörelsen. Tidigare, på våren samma år har jag för mig, hade jag sett något enstaka inslag i statstelevisionen där Antipiratbyråns Henrik Pontén, en av rörelsens främsta antagonister inom kulturfrågan, fördömde fildelningen som ”stöld”. Det lät rimligt för en någon som inte alls var insatt. Men nu, i bloggosfärens djupa kunskaper, blev det förändring på den uppfattningen. Ganska snart stod det klart för mig att Piratpartiet inte alls var tjuvar utan istället försvarare av de medborgerliga rättigheterna.

Då jag gick med var min egen inställning att detta var en viktig sak. Något man måste stå upp för som medborgare. Och dessutom en kul grej att engagera sig politiskt för. Men mer än så var det inte. Arbetet för Piratpartiet var ett statement, inte något som på allvar skulle kunna leda till en parlamentarisk etablering. Jag hyste inga illusioner – så såg jag det – om att vi inom överskådlig tid skulle komma in i vare sig EU-parlamentet (som jag knappt visste vad det var) eller riksdagen. Chansen fanns inte. Folk kunde väl aldrig bry sig så mycket om Internet? Medias felaktiga bevakning av frågorna kunde väl inte under några omständigheter på allvar utmanas av vår korrekta verklighetsbeskrivning? De etablerade partiernas fullständiga dominans kunde väl inte utmanas?

Förvisso fick piratfrågorna ökad medial uppmärksamhet i takt med att vintern övergick i vår. Rättegången mot människor anknutna till The Pirate Bay, en av vår tids största trackers och en symbol för den fria fildelningen, rönte en kolossal mängd bevakning i alla medier. Jag själv utförde min dittills mest välbevakade gärning på nätet då jag bloggade live på plats i Stockholms tingsrätt från rättegången, personligen mötte de flesta av tidens drivande krafter- och motkrafter i den pirata utvecklingen och konkurrerade med tidningarnas ymniga live-bevakning. Och nog fick jag ett visst hopp om att den massiva upprördheten över den absurda domen, som till slut kom 17 april, liksom över att domaren i målet var jävig, skulle kunna kanaliseras i en vilja att förbättra situationen politiskt.

The Spectrial, som rättegången kallades till följd av sin lätt farsartade natur, var inte den enda stora pirathändelsen denna vår. 1 april 2009 hade IPRED trätt i kraft. IPRED var ett EU-direktiv som gjorde att påstådda upphovsrättsinnehavare, antagligen med hänvisning till lättförfalskade skärmdumpar som enda bevisning, kunde få ut namnen bakom IP-nummer de påstod hade begått upphovsrättsintrång. Sådan information är givetvis känslig, och ur ett integritetsperspektiv var lagen således förkastlig. Därutöver tillkom en annan aspekt: det faktum att upphovsrättsinnehavare nu fick mer långtgående befogenheter än polisen vad gällde att begära ut namn bakom IP-nummer. Smått skandalöst var det hela, vilket också den folkliga opinionen i stort tyckte. Det skulle komma att ge avtryck.

Så kom den. Den första opinionsmätningen inför valet till EU-parlamentet. 29 april 2009, stort uppslagen i Dagens Nyheter. Den visade på 5,1 procents stöd för Piratpartiet, partiet som i sitt senaste val 2006 fått 0,6 procent. Under de år som följde skulle opinionsmätningar publiceras allt oftare och kommenteras allt mer förutsägbart – och själva fenomenet skulle ifrågasättas; hur viktiga kunde opinionsmätningar egentligen vara? Men denna första opinionsmätning innan EU-valet hade en extrem kraft. Åtminstone internt. Och nog var det första gången media – och därmed folket – på allvar fick upp ögonen för partiet, åtminstone sedan jag själv engagerats i partiet. Vår dåvarande partiledare, grundaren Rick Falkvinge, teknikern från början av denna berättelse, har själv kallat ögonblicket då han fick kännedom om opinionsmätningens resultat för ett av hans livs största, för något som ”ändrade allt”.

Opinionsmätningen följdes av flera. Och artiklarna om Piratpartiet och piratfrågor duggade tätt. Debatten intensifierades, och allt oftare var pirata spörsmål på agendan i intervjuer, och intervjupersonerna själva var allt oftare pirater. I takt med att valet närmade sig ökade stadigt våra siffror i opinionsmätningarna. Och allt fler berömdheter deklarerade sin intention att rösta på Piratpartiet – för den fria kulturen och kunskapen, och för de medborgerliga rättigheter som terrorskräck och storföretag hotade.

På våra egna möten på Café Gråmunken ett stenkast från den riksdag vi nu på allvar trodde vi kunde komma in i dök allt fler intresserade upp. Jag minns särskilt tydligt ett möte som skedde direkt efter domen i Pirate Bay-målet. Ungefär 80 personer dök upp, mångdubbelt fler än det tjog vi varit tidigare. När jag själv kom till lokalen var det redan riktigt trångt, med en kö ner till källaren där vi huserade. I egenskap av protokollskribent fick jag en sittplats där jag kunde skriva på min dator, men ganska snart gav vi upp försöket; alltför många hade anlänt. Så vi tog oss ut på Mynttorget istället och höll mötet där under lösa former utomhus. Det fanns en viss symbolik i att det ökade engagemanget rent fysiskt tryckt oss närmare det folkvalda parlamentet.

Frihetens vårvarma vindar blåste i piratskeppets segel. Men skulle det räcka för att ta oss i hamn – hela vägen in i maktens boningar i EU-parlamentet?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , pirat, , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Inläggsserien Demokratins slutliga seger, mitt försök till odyssé över 2000-talets första årtionde ur ett piratpolitiskt perspektiv – skildrat utifrån en fiktiv men möjlig framtid, år 2050, då världen blivit friare, mer medmänsklig och demokratisk – går nu vidare, med sin andra del (efter att ha tillbringat dagen med betydligt mer praktiskt orienterat bloggande). Här lämnar jag det stora landet i väst och rör mig över Atlantens vindlande vidder, fram till den stat vi så ofta kritiserat men söker förändra: Sverige.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 2.

Förluster på hemmaplan.

Demonstration mot FRA. Foto: Christian Engström.

Demonstration mot FRA. Foto: Christian Engström.

USA gick alltså åt fel håll. Men vad gjorde då Sverige? Vi måste nu först och främst ha i åtanke att Sverige var ett helt annat land än idag. Statschefen var ännu inte vald, för att ta ett talande exempel. Och Sveriges oberoende gentemot omvärlden – varje väststats oberoende gentemot omvärlden – var, vår beryktade neutralitet och alliansfrihet till trots, inte särskilt stort. I princip var Sverige självständigt. I praktiken lydde regeringar av såväl röd som blå kulör USA:s direktiv – ibland uttalat från landet i väst, oftast mer implicerat. Gjorde USA något nytt följde Sverige ofta efter.

Detta är visserligen en sanning med modifikation. Såväl vad gällde dödsstraff, synen på HBTQ-människor rättigheter och asylpolitik som inom en rad andra för vårt vidkommande – för de mänskliga rättigheternas utvecklings vidkommande – ytterst viktiga frågor hade Sverige sedan länge vandrat en helt annan väg än den västra. Men det tycktes som att Sverige, just under det tredje milleniets så fasansfyllda och samtidigt förväntansfyllda inledning, ändrade färdriktning och började härma USA allt mer. Vägarna var på väg att korsas.

Det första riktigt stora och riktigt dåliga politiska beslutet som inspirerats av USA i dess deklamerade ”krig mot terrorismen” var FRA-lagen. All elektronisk kommunikation som gick i kabel förbi Sveriges gränser – som om dessa gränser spelade någon större roll i Internets, migrationens och globaliseringens alltmer gränslösa verklighet – skulle kopieras och överföras till staten, för att Försvarets Radioanstalt skulle söka efter terrorism. Här skedde ett oacceptabelt intrång. Givetvis skulle ingen kader av myndighetsanställda byråkrater i världen kunde läsa och avlyssna alla samtal och mejl. Men oavsett hur utgallringsprocessen såg ut spelade det ingen roll – brottet mot den personliga integriteten begicks så fort kommunikationen kopierades till staten; vad som sedan hände med den var sekundärt.

Samhället reagerade. Kraftigt. En allians av aldrig, varken förr eller senare, skådat slag formerades i opposition till Alliansen, som regeringen på den tiden kallade sig. Svenska kyrkan som nyss förlorat sin statliga status, ärkefienderna MUF och Ung vänster, gammelmedia i form av Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, diverse nätgrupperingar av enskilda bloggare från hela det politiska landskapet – som visserligen inte var lika diversifierat då som det är nu, och så, naturligtvis, vi själva, Piratpartiet, ingick alla ett enastående samarbete. Målet som förenade dessa i teorin oförenliga viljor var privatlivets helgd.

Detta skulle i statstelevisionen komma att kallas en av de största sakpolitiska frågorna i modern tid vad kritikens omfattning. Men regeringen lyssnade inte. De brydde sig inte om folkets åsikter. Denna kränkning av en av de människans grundläggande rättigheter, detta brott mot såväl Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, kunde inte ens en av de största opinionerna på flera decennier i vårt land stoppa. Regeringen var obönhörlig.

”Alla tjänar på om debatten lägger sig”, sa självaste statsministern i media då FRA-lagen röstats igenom.

Och tyvärr la sig debatten. Folk glömde. När regeringen något år senare kom med förslag på förmenta ”förbättringar” av den integritetsvidriga lagstiftningen var det inte i egentlig mening tal om några väsentliga förbättringar. Det var fortfarande så att alla elektronisk kommunikation som passerade gränserna kopierades till staten. Eller ja, man satte upp en gräns: staten fick bara övervaka en ”signalbärare” åt gången. Det innebar att det var staten bara fick övervaka upp till 1,5 miljoner hushåll åt gången. Hälften av alla Internetuppkopplade hushåll vid denna tidpunkt. Inom denna gräns kopierades hursomhelst all kommunikation till staten. Däri bestod intrånget; och intrånget bestod även efter ”förbättringarna”.

Om FRA-lagens ursprungliga övervakning var att likna vid en ful gris och den optimala lagstiftningen kring FRA kunde liknas vid en vacker människa, var dessa ”förbättringar” som att måla läppstift på grisen. Den påminner visserligen obetydligt mer om en vacker människa – men det spelar liksom ingen roll så länge det fortfarande är en gris.

Att förklara allt detta med kommunikationskopiering och signalbärare visade sig dock bli ett pedagogiskt dilemma av rang. Inte minst som regeringen envist vägrade kalla övervakningen för övervakning; istället kallades den på nyspråksvis ”signalspaning i kabel”. Vi som kritiserade lagstiftningen fick börja diskutera teknikaliteter, bokstavligt talat, och språkliga definitioner. Just där – just precis där – rann oppositionen ut i sanden. När regeringen väl fått debatten att handla om svåra tekniska begrepps exakta betydelse stängde folk av. Ganska bokstavligt, om det var TV-sända diskussioner. Och den så mångomfattande kritiken minskade rejält.

Elefanten i rummet då? Hur kunde egentligen riksdagen gå med på detta? Idag känns det väl för er sjukt ungefär på samma sätt som vi på nollnolltalet kände för de tvångssteriliseringar staten utförde under 1900-talet, som enligt officiell historieskrivning slutat på 70-talet men i praktiken fortsatt in i vår dåvarande tid. Med skillnaden att övervakningen faktiskt inte fortsatt, inte sedan FRA lades ned 1 januari 2015. Hur kunde då massövervakningen ske, med officiellt stöd av Sveriges folkvalda?

Ja… Riksdagsledamöterna kom inte från odemokratiska partier. De sa sig alla stå upp för mänskliga rättigheter. Nog visste de väl vad övervakning använts till historiskt. Och säkerligen hade de koll på de internationella deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter Sverige genomgått. Nej, det var inte där skon klämde. Skon klämde vid tekniken. Internet. Mobiltelefoni. Det var saker riksdagsledamöterna visserligen oftast använde, men sällan på samma sätt som oss, dåtidens unga. De insåg helt enkelt inte att den lagstiftning de röstade ja till motsvarade mikrofoner under caféborden och uppsprättning av kuvert på postkontoren på 60- och 70-talen, då de själva var unga. Riksdagen var till stora delar oförmögen att förstå vidden av sina beslut.

Men som sagt, svårt att förstå hade också allmänheten, så snart det blev teknik och lingvistik av alltihopa. Tyvärr kom inte bara opinionen av sig – även mediernas historieskrivning anpassade sig efter regeringens lögner om påstådda integritetsförbättringar. Och vad folket anbelangade verkade de flesta sorgligt nog glömt debatten vid nästa riksdagsval 2010, då de hade chansen att avskeda de riksdagsledamöter och indirekt ministrar som drivit igenom denna i Sverige aldrig tidigare skådade massövervakning. Inte ens då uppgifter om direkta lagbrott begångna av FRA kom ut upprördes fler än de allra mest insatta kritikerna.

Brevhemligheten hade rivits upp. Källskyddet var åsidosatt. Allt kändes mycket tungt.

Skriv gärna på hos Avaaz mot FRA:s uppföljare (lite grann, fast inte lika illa). Så återkommer jag imorgon med fortsättningen på talet!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, pirat, , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, , , , , , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 99 andra följare