Piratpartiet breddas. Vi går från ett ganska smalt, IT-baserat parti som bryr oss om föga mer än medborgarrätt på Internet och immaterialrätt – till ett frihetligt, humanistiskt och optimistiskt parti som svarar på alla frågor: såväl de traditionella vård-skola-omsorg-områdena, som de framtidsfrågor som dagens partier knappt tänkt på.
Jag välkomnar denna utveckling, och drar mitt strå till stacken genom att skriva motioner till Piratpartiets medlemsmöten, som hålls varje vår och höst. Här nedan kommer min första motion till Piratpartiets vårmöte 2013 (som äger rum online 1 april till 12 maj), som också skickats in till Ung Pirats förbundskongress (som äger rum i Uppsala 5-7 april). Dessa frågor kommer jag givetvis driva även inom Ung Pirats förbundsstyrelse, om jag får medlemmarnas förtroende för det – jag kandiderar nu till styrelsen.
Vill du också skriva en motion? Läs här! Vad tycker du om min motion nedan? Kommentarer, kritik och frågor mottages tacksamt!
En rättighets- och kunskapsbaserad språkpolitik
En del av Sápmi, där samiskan äntligen – efter många år av förtryck – erkänts officiellt. Men utmaningar återstår innan samiskan bevarats för framtiden.
Foto: Alexandre Buisse (Nattfodd), CC-BY-SA 3.0.
Låt människor tala fritt!
Piratpartiet har traditionellt drivit frågor om mänskliga och medborgerliga
rättigheter som haft en tydlig koppling till nätfrågor. Medan dessa givetvis varit och förblir mycket viktiga att lyfta, måste vi även ta ställning i relaterade frågor även utanför nätet; sålunda breddar vi oss.
- Dels för att det – precis som det är en rättighet att få tala svenska i domstol, i skolan, i kontakt med myndigheter o.s.v. – faktiskt är eller borde vara en individuell rättighet att även använda andra inhemska språk än det majorieten talar i sin kontakt med det officiella Sverige. Historiskt har denna rättighet kränkts på fruktansvärda sätt, t.ex. genom förbud mot att tala samiska i skolan. Sådana förbud är givetvis inget annat än inskränkningar i yttrandefriheten.
- Dels för att minoritetsspråken innebär att en mycket viktig skatt av kultur och kunskap finns bevarad, delvis i form av språken i sig (alltså ordförråd, grammatik och dylikt), delvis i form av material producerat på dessa språk (alltså böcker, musik, poesi, historiska dokument och d€ylikt), tack vare att Sveriges minoritetsspråk finns kvar. Tyvärr står dock dessa minoritetsspråk, och därmed dessa skatter, faktiskt inför ett reellt hot.
Det reella hotet består t.ex. i att vissa lokala särpräglade dialekter av samiskan talas av endast några tusen (!) människor, vilket tyder på att språket tyvärr – om det inte får något framöver – kommer dö ut. Samiskan är följdriktigt också upptaget på UNESCO:s förteckning över hotade språk. Insatser har visserligen gjorts i god riktning de senaste decennierna, t.ex. genom att erkänna de inhemska minoritetsspråken som officiella minoritetsspråk och därmed även ge utökade rättigheter för talarna av dessa språk. Men ett stort hot finns fortfarande kvar mot kunskaps- och kulturarvet.
Alla språktalares rättigheter är inte heller idag ordentligt tillgodosedda, eftersom kommuner och andra lokala myndigheter bryter mot den goda språklagstiftningen som Sverige har. Detta påtalar t.ex. Stockholms länsstyrelses och Sametingets gemensamma rapport ”Nationella minoriteter” från år 2012. (Denna rapport torde vara den mest trovärdiga källan på området idag, då Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget har det officiella uppdraget från regeringen att granska uppföljningen av Sveriges minoritetslagstiftning.) Även skolsystemet misslyckas med att leva upp till lagens krav, vilket konstateras i en rapport från Skolinspektionen (”I marginalen”, 2012). Det finns alltså mycket att göra för språkliga rättigheter inom främst kommunpolitik.
Vad gäller aktivt arbete för språkbevarande – som inte främst handlar om att tillgodose individers rättigheter utan om att värna ett viktigt kulturarv – återstår mycket att göra. Detta gäller t.ex. samiskan, där kanske mest arbete för språkbevarande ändå skett på senare år. Sametinget tar i sin rapport ”De samiska språken i Sverige 2012” (också den skriven på uppdrag av regeringen) upp behovet av att bl.a. åtgärda de motstridiga regelverken gällande förskolans språkarbete och av ökade sändningar på minoritetsspråk i public service. Språkrådet har i en rapport föreslagit en rad nya sätt att använda ny teknik för språkbevarande, vilket vi som teknikoptimister borde stödja helhjärtat.
Kravet för att ett språk ska klassificeras som minoritetsspråk i Sverige att det ”av hävd” (i praktiken minst 100 år) ska ha talats inom landets gränser. Därmed är meänkieli, yiddisch, samiska, finska och romani officiellt erkända som minoritetsspråk i Sverige. Märkligt nog är dock teckenspråket inte erkänt som minoritetsspråk, trots att språkvetare anser att det väl fyller kriteriet för minoritetsspråk (t.ex. just den extremt kunniga och vetenskapligt respekterade forskaren Hyltenstam samt Språknämnden, Sveriges officiella organ för språkvård och språkpolitik).
(Vill du ha en mycket längre artikel, som är mycket väl källbelagd med hänvisningar till myndighetsrapporter, forskare o.s.v. får du gärna läsa min språkvetenskapliga uppsats Rätten att tala – en introduktion till Sveriges språkpolitik.)
Flera grundläggande piratprinciper – såväl värnandet om individers rättigheter gentemot staten som bevarandet av kultur och kunskap, samt åsikten att vetenskap bör ligga till grund för politiska beslut – för att Piratpartiet bör anta en språkpolitik, som utgår just från detta: rättigheter, kultur, kunskap och vetenskap.
Yrkanden
Mot bakgrund av ovanstående yrkar jag att:
- medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att de officiella minoritetsspråkens talares medborgerlia rättigheter att nyttja sitt eget språk i kontakt med myndigheter (t.ex. skola och rättsväsende) ska respekteras i lagar och regler och i praktiken. Sverige måste leva upp till internationella åtaganden inom språkpolitikens område. Då myndigheter inte lever upp till lagens krav eller internationella åtaganden måste kraftiga åtgärder vidtas, t.ex. i form av ökade resurser till språkarbete på lokal nivå om nödvändigt.”
- medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att anslag till bevarande av hotade minoritetsspråk i Sverige ska ökas/nyinföras. T.ex bör public service i högre utsträckning skapa material på minoritetsspråken. I arbetet för att bevara minoritetsspråk bör ny teknik nyttjas mer.”
- medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att teckenspråket ska upptas som ett officiellt minoritetsspråk. På sikt bör även flera andra språk komma på fråga för ett officiellt erkännande.”
- medlemsmötet antar ställningstagandet: ”Piratpartiet vill att lagstiftning, regelverk och arbete för att främja minoritetsspråk måste bygga på en stabil vetenskaplig grund.”
Pusha gärna inlägget
Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, Ung Pirat, Ung Pirats förbundskongress, Ung Pirats förbundskongress 2013, förbundskongress, förbundskongresser, årsmöte, årsmöten, vårmöte, Piratpartiets vårmöte, Piratpartiets vårmöte 2013, styrelse, styrelser, förbundsstyrelse, förbundsstyrelsen, Ung Pirats förbundsstyrelse, Ung Pirats styrelse, motion, motioner, språk, rätten till språk, minoritetsspråk, språkpolitik, minoritetsspråkspolitik, minoritet, minoriteter, identitet, kommunikation, kunskap, kultur, fri kultur, språkfrihet, lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, språklagen, samiska, Sametinget, samisk kutlur, samisk historia, finska, sverigefinska, meänkieli, dialekt, dialekter, varietet, varieteter, romani, romani chib, yiddisch, teckenspråk, teckenspråket, svenskt teckenspråk, rättighet, rättigheter, UP, ideologi, princip, principer, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter, piratrörelsen, frihet, rättsstat, hopp, humanitet, utveckling, optimism, upplysning, humanism, medmänsklighet,
människorätt,demokrati, tolerans, förnuft, etik, moral, kontroll, makt, ignorans, okunskap, lagstiftning, rättsväsende,
rätten, rätt, juridik, inkompetens, rättssäkerhet, naturrätt, mångfald, jämlikhet, humanism, hat, kärlek, historia, Europeiska Unionen, EU, Alliansen, regering, regeringen, riksdag, riksdagen, myndighet, myndigheter, statsförvaltning, statsförvaltningen, mångfald, rasism, diskriminering, intolerans, privatliv, integritet, personlig integritet, välfärd, teknik, teknologi, teknisk utveckling, teknologisk utveckling, IT, informationsteknik, informationspolitik, information
Calandrellas blogg 
Vad är egentligen tanken med den föreslagna politiken? Vilken nytta gör den?
De människor som vuxit upp med samiska eller något annat minoritetsspråk som modersmål måste naturligtvis få hjälp i kontakt med myndigheter, o.s.v. De kan inte lämnas helt utanför samhället. Det är ett anständighetskrav, ett nödvändigt ont.
Att däremot satsa resurser på att minoritetsspråk skall bevaras och hållas levande? Är det verkligen något bra? Rent ekonomiskt är det att satsa resurser på att göra den offentliga förvaltningen dyrare och mindre effektiv, och det låter faktiskt ganska dumt. Ur ett individuellt perspektiv så känns det också dumt, eftersom språkbarriären är en kraftig begränsning som egentligen bara tjänar till att isolera och minska en människas möjligheter i livet. En same som enbart talar samiska är i princip hänvisad till att förbli same. En same som har lärt sig att tala svenska har friheten att flytta vart som helst i sverige och göra vad som helst. En same som talar engelska har ännu fler möjligheter och större frihet.
Det är helt enkelt så att om vi förmår att se förbi alla känslomässiga band till en självupplevd kulturell identitet så borde det vara lätt att inse att det absolut bästa – för mänskligheten som helhet och för alla individer – vore om det bara fanns ett enda språk som alla kunde prata. Det skulle minska möjligheten till att exkludera människor på grund av språk, det skulle ge alla möjlighet att lättare röra sig i världen och passa in varhelst man vill, i stället för att vara insorterad och begränsad av sitt språk.
Minoritetsspråk bör behandlas ungefär som museieföremål – bevara kunskap om dem för eftervärlden, men håll inte fast vid dem i onödan. Inledningsvis skall man satsa resurser på att utbilda minoriteter att bli tvåspråkiga så att de kan klara sig utan sitt minoritetsspråk och göra övergången lättare. Inom några generationer bör däremot målet vara att minoritetsspråken elimineras eller lever kvar på egna meriter.
I konsekvensens namn tycker jag naturligtvis att Sverige på sikt mycket väl skulle kunna byta språk till ett större internationellt språk i stället för att hålla fast vid vårt eget språk. Det lär dock inte vara realistiskt under min livstid.