För er som bara vill hjälpa till med IPRED och inte vill läsa om vad jag gjorde helt icke-pirat idag på riksdagen, hoppa ner till stycket som börjar med ”När miljölagets möte var avslutat” och läs om hur du kan hjälpa till!
Idag var jag förstås återigen PRAO:andes på riksdagen, för Vänsterpartiet. Dagen började klockan tio, på riksdagens biblotek. Där mötte jag två andra PRAO-elever (de PRAO:ar båda för Miljöpartiet) samt en mycket historiekunnig riksdagsanställd. Den mycket historiekunniga riksdagsanställda är mycket historiekunnig tack vare ett par decenniers arbetande som ”renskrivare” av gamla riksdagsprotokoll från Frihetstiden i Sverige (arbetet med att skriva om dem så att de rent typografiskt – språket moderniseras alltså inte alls, och förkortningar skrivs ej ut – blir enkla att läsa påbörjade på 1930-talet, då en borgerlig riksdagsledamot föreslog det i en motion som en enig riksdag biföll).
Vi var alltså på riksdagens bibliotek (som från början förresten var en bank, och som innehåller en nästan komplett samling protokoll från riksdagen genom tiderna; de äldsta protokollen dateras så långt tillbaka i tiden som till 1500-talet) för att lära oss mer om riksdagens historia. Först satt vi i några bekväma fotöljer i kanske en halvtimme, och den historiekunniga riksdagsanställda berättade rent generellt om hur det varit i Sverirge då vi hade tvåkammarriksdag och litet om övergången till enkammarriksdag, samt det införande av (någorlunda) allmän och lika rösträtt som skett steg för steg genom århundrandena.
Den riksdagsanställda berättade mycket tydligt och klart, utan att förklara en hel del ganska komplicerade begrepp och förhållanden (det verkade som att historielektionen som den riksdagsanställda tydligen håller många gånger för PRAO-elever och dylika var anpassad för möjligtvis något äldre elever än jag; det var hursomhelst betydligt mer djupgående än vad vi lärt oss på historian och samhällskunskapen i SO:n i skolan; det kan förstås vara fallet att SO-ämnena är illa utlärda i min skola, men jag skulle inte tro det). Jag minns inte alls allt som den riksdagsanställda berättade, men anser mig att ha fått en betydligt större förståelse för Sveriges politiska historia.
Nå, när den riksdagsanställda pratat i ungefär en halvtimme och även visat litet av biblioteket, gick vi ut i den klara, kyliga Stockholmsluften. Tack och lov var det varmare än igår; annars hade nog promenaden som följde varit tämligen jobbig. Som fallet var nu var det istället mest uppfriskande, och en trevlig kontrast mot gårdagens ständiga möten och kontorsarbete, som hur intressant det än må vara inte innebär särskilt mycket frisk luft. Vad gjorde vi då ute? Vad var själva anledningen till att vi fick denna friska luft och motion? Naturligtvis ansågs inte den ha ett egenvärde i sig i sammanhanget, utan det fanns en utbildningsmässig orsak.
Orsaken var att vi skulle besöka, eller i alla fall från utsidan betrakta, ett par ur riksdagsuhistorieutlärandesynpunkt mycket relevanta byggnader, närmare bestämt de fyra där de fyra stånden huserade under 1600- och 1700-tal (om jag inte missminner mig). Först såg vi på riddarhuset, där adeln en gång hade sina möten, sedan bondeska palatset, i vilket bönderna höll till, men där numera Högsta Domstolen huserar. Oupphöerligt under vandringen berättade den riksdagsanställda om historia, när vi besökte husen förstås vad som skett där; att nedteckna samtliga faktauppgifter vi fick reda på skulle antagligen ta några timmar, och hursomhelst är det onödvändigt; information finns på Internet för den intresserade. Dessutom minns jag som sagt inte tillnärmelsevis allting vi fick berättat för oss.
Efter att vi i kanske en halvtimme-trekvart kollat på riddarhuset och bondeska palatset gick vandringen till Storkyrkan (jag berättade nämligen att jag aldrig varit där). Där kollade vi på St Göran vs. The Dragon, som det engelska namnet på träskulpturen enligt min uppfattning bör vara; statyn vi kollade på är alltså den som på svenska går under namnet Sankt Göran och draken (nog var skulptören kreativ i skapandet av statyn – att överhuvudtaget försöka göra en avbild av en drake kräver per definition kreativitet – men vid benämningen… var skulptören inte lika kreativ). Naturligtvis är träskulpturens betydelse enbart eller åtminstone till största delen metaforisk (den föreställer Sten Sture den äldre i hans kamp mot Danmark).
Då Storkyrkan avklarats pekade vår guide ut den del av kyrkan där prästerna haft sina möten, och berättade om kristendomen och dess politiska makt i Sverige på 1600- och 1700-talen. Sedan gick vi och kollade på den byggnad borgarna använt som möteslokal, och slutligen gick vi till den riksdagsanställdas arbetsrum, där vi fick se originalprotokoll den riksdagsanställda för närvarande skriver av. Dessutom fick vi pröva att skriva med gåspenna (nå… tekniskt sätt norsk svan-penna) och bläck. Därefter upptäcktes att vi dragit över tiden med knappt en halvtimme, och vi fick alla gå.
Jag gick och åt lunch, och hade efter det möte med Vänsterpartiets miljölag. Där diskuterades lite olika inte alls piratrelaterade företeelser; trots bristen på anknytning till piratideologin (eller, för den delen, antipiratideologin) var det intressant att uppleva hur formellpolitik faktiskt går till, vad som händer bakom kulisserna, vad som föregår politiska nyheter i media, beslut i riksdagen och dylikt. Dessutom fick jag träffa ett par riksdagsledamöter, och Lars Ohly kom in i rummet och sade ”Hej” till gruppen med människor i vilken jag ingick; jag svarade ”Hej” tillbaka. På ett sätt har jag alltså hälsat på en partiledare till.
När miljölagets möte var avslutat fick jag drygt en timme till på mig med den uppgift rörande IPRED jag fick igår: att ge respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, sammanställa argument mot IPRED och kanske framförallt analysera (S) kongressbeslut. Jag körde dock, bara minutrarna innan jag ändå skulle sluta med uppgiften för dagen, fast: hur bör argumentet ”skivbolagen och andra kan även utan IPRED skicka ut kravbrev i mängder, och därmed skrämma en del personer till att betala trots att de är oskyldiga” besvaras? Det förefaller på ett effektivt sätt bemöta de rättssäkerhetsrelaterade argument som finns mot IPRED. Jag är dock säker på att det finns ett vettigt motargument. Kommentera om du har ett!
(Efter IPRED-uppgiften närvarade jag på Vänsterpartiets gruppmöte. Inget piratrelaterat sades, men jag upplevde det ändå som lärorikt.) Åh, och något annat som hänt idag, som på sikt riskerar flytta makten helt från riksdagen till EU är att Lissabonfördraget är redo att implementeras. Tråkigt med överstatlighet, och det blir nog mindre demokratiskt med Lissabonfördraget; dock verkar det ändå inte som att alla beslut inom EU nu tas mycket odemokratiskt, som vissa hävdar. Glad över nyheten är jag inte,
men det är ju EU-parlamentet (som är folkvalt), ministerrådet (som är utsett av folkvalda) samt kommisionen (som är utsett av folk utsedda av folkvalda) som stiftar lagarna. Visst, det hade kunnat vara mer demokratiskt, men det är ingen katastrof, om jag förstått saken rätt. Kommentera gärna om du anser det vara katastrof.
Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, nyhet, nyheter, pirat, riksdagen, PRAO, skola, skolan, utbildning, Vänsterpartiet, IPRED, IPRED1, rättssäkerhet, (V), upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, Lissabonfördraget, EU, Europeiska Unionen, demokrati, makt, SO, historia, samhällskunskap
VARNING!
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
Calandrellas blogg 
Hur ska de kunna skicka kravbrev om de inte kan få ut vem som har ip-numret ? Att skicka godtyckliga kravbrev måste väl vara olagligt.
Jag tycker att det är katastrof att Lissabonfördraget gick igenom. Dels är det odemokratiskt i sig och sättet som det drevs igenom på var verkligen odemokratiskt. Liten tröst i bedrövelsen är att Amelia kom in.
Vill hålla med Anders i hans kommentar.
Vidare är det fullkomligt oväsentligt att ”skivbolagen och andra även utan IPRED kan skicka ut kravbrev i mängder, och därmed skrämma en del personer till att betala trots att de är oskyldiga”.
I teorin stämmer självklart påståendet, och det är naturligtvis ett (teoretiskt) problem, men av en helt annan karaktär som inte har någonting med sakfrågan att göra.
Därmed saknar ‘argumentet’ all form av legitimitet i IPRED-debatten, vilket betyder att det snarare än att ”på ett effektivt sätt bemöter de rättssäkerhetsrelaterade argument som finns mot IPRED” istället helt och hållet misslyckas att tillföra någonting överhuvudtaget till diskussionen.
IPRED är en fråga om integritet. Och om huruvida privata intressen ska ha rätt att agera polis. Det är däri faran med IPRED ligger, och det är däri motståndet har sin grund.
Att argumentera som ovan är som att säga att ”det borde vara tillåtet att ta sig in hemma hos främmande människor, för om det inte är tillåtet kan man ändå bryta sig in”.
Utan IPRED tillåts inte privata intressen att agera polisiär myndighet. Rättssäkerheten, och den trygghet vi känner i vetskapen att bara polisen har rätt att begära ut uppgifter om oss är därmed inte på något vis åsidosatt. Sen kan de privata intressena visst skicka ut grundlösa krav och hot till höger och vänster – men då kan vi vara säkra på att de inte har polisiär makt, vilket är precis vad frågan handlar om!
Fortsätt kämpa!
”Skivbolagen kan terrorisera folk även utan lagens hjälp. Låt oss skriva en lag som låter dem terrorisera folk”. Med samma argument kan man säga att maffian kan mörda folk även fast de inte får äga skjutvapen, alltså kan vi lika gärna ge dem skjutvapen.
Om jag ville missbruka lagen för att skicka den typ av hotbrev som förekommit skulle jag rikta in mig på barnfamiljer med låg inkomst och utbildning. Det bästa är ju om man får föräldrarna att tro att deras barn fildelat illegalt (det är ju inte osannolikt heller). Genom att begära ut ägaren på en massa ip-adresser (från lämplig plats på internet) så kan man sedan välja ut lämpliga måltavlor och sedan skicka hotbrev och begära pengar genom att hota med stämning.
Idag går det ju inte att få fram namnet på alla med internet osv. Det får ju inte vara ”uppenbart” fel.
Lagen drabbar alltså inte de ”stora piraterna” (vilket påstås vara syftet). Om den drabbade verkligen är skyldig eller inte spelar inte så stor roll.
Jag tycker ju då att Lissabon är ett steg framåt för att demokratisera EU. Det blir tydligare vilka befogenheter parlamentet har och man lämnar över makt från central nivå till nationella parlament och även till regionala församlingar. Lissabon är inte perfekt, långt ifrån, men det är ett fall framåt.
Beträffande sättet det införts så handlade förra folkomröstningen på Irland inte om fördraget så mycket som den handlade om en förtroendeomröstning för regeringen. Det är det stora problemet med folkomröstningar om saker som är svåra att sätta sig in i; det blir alltsomoftast en förtroendefråga där man ser vilken sida dem man har förtroende för står.
Antalet utpressningsbrev har väl ökat ganska markant i länder som har infört IPRED-liknande lagar efter att de har gjort det. Det finns säkert en klar koppling. (Kolla om man kan gräva upp nåt diagram eller göra nåt eller så). Dock skulle nog ett sådant diagram se ganska dumt ut, för jag gissar att det i många fall har skickats ut noll kravbrev innan IPRED-direktivet.
Sen slår ett sånt argument lite knut på sig själv. Kanske inte när man ska diskutera IPRED, men i det långa loppet. Om det är så att man kan skicka ut godtyckliga kravbrev på miljonbelopp till barnfamiljer för något som de allra flesta tycker är ok även UTAN IPRED, så visar ju det på att det ligger en djupare problematik i upphovsrättslagstiftningen.
@Per ” man lämnar över makt från central nivå till nationella parlament och även till regionala församlingar.” Ursäkta men vad får du detta ifrån? Se ett utdrag ur regeringens egen sammanställning av de 60-tal områden på vilka EU:s makt ökar nu. http://www.eukritik.se/index.php?vu=wblk&nuid=4294963355
Tyvärr argumenteras alltför ofta för EU-systemets överhöghet med ”tvärsom-argument”, Man blir nästan glad om någon säger att likriktningen, storskaligheten, detaljregleringen och främjandet av de globala msktkoncernerna mm är bra och nödvändig.
Vad gäller vad som hände på Irland, och vem som söker få folk att rösta på annat än fördragen, se under ”Den irländska frågan” på eukritik.se s framsida.
@Calandrella — vad som är en katastrof är ju en språklig fråga till sist — kanske kan den stora katastrofen först utropas när en för alla tydlig konsekvens blir synlig.
Som de största olyckorna med EU-systemet skulle jag så här i kväll utnämna:
* Den påtvingade samtidiga likriktningen av 27 länders regelverk. Ingen får gå före och pröva idéer som de andra kunde inspireras av. (Utom på de allt färre områden som EU inte rår över)
* Den politiska grundlagen – och dess snäva ram – det finns många andra sätt att styra ett land eller en halvstat på. Politisk debatt bland folken blir meningslös, ”fel” lagar får inte stiftas.
*Flytten av makt från riksdagar till regeringar i länderna. (Förmodligen mr H:s viktigaste delgrepp när han införde diktatur med relativt lagliga medel i Tyskland,) Regeringsmedlemmar kan nämligen plockas från gatan (eller div styrelserum mm), de behöver inte vara folkvalda. Förr kompenserades detta av att alla regeringsförslag måste förankras i den folkvalda riksdagen, nu skickas dessa personer till Bryssel för att lägga sina små röstpoäng i ministerrådet efter massa hemliga tjänstemannaförhandlingar.
Håller med Melinda till FULLO!
Katastrofen i att lämna över makten till EU är att en dag sitter vi där och blir ”beslutade OM”, snarare än ”beslutar OM”.
Smaka på den.