I en Signerat-ledare i Dagens Nyheter idag skriver Hanne Kjöller om interaktion mellan politiker och ”vanliga” medborgare (ogillar termen/uppdelningen, men visst, den kan ha sina syften, så jag nöjer mig med den). Kjöller skriver bland annat:
För nu råder jagismen. Och den funkar så här: när jag, moi i egen hög person, tycker att jag har någonting att säga så ska politikerna lyssna. Basta.
Under de rödgrönas dag i Kungsträdgården står jag bredvid socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan. En man kommer fram och med matrester och saliv flygande ur munnen skäller han ut partisekreteraren för att han inte varit tillgänglig per telefon.
Vid presskonferensen bakom scenen lite senare finns ingen avspärrning. Journalister samsas om utrymme och luftrum med privatpersoner som tar tillfället i akt att ventilera sina åsikter. Under de personliga intervjuerna finns människor som tränger sig så nära att jag – som ju inte ens är föremål för uppvaktningen – tycker att situationen är obehaglig. Främmande, kanske oberäkneliga, människor som kryper in på skinnet.
Ja, vissa vanliga medborgare är överdrivet påstridiga och aggressiva, vilket förstås är dåligt – men personer bör inte vara överdrivet påstridiga eller aggressiva mot någon, och det gäller alldeles oavsett om denna någon är en politiker eller en annan vanlig medborgare. Det finns ingen specialuppsättning etiska regler när det gäller interaktioner mellan vanliga medborgare och politiker; politiker (och vanliga medborgare!) får nöja sig med samma gamla regler som alltid gäller då två människor interagerar: var hövlig, ta inte till våld, avbryt inte andra som pratar och så vidare. Däremot bör politikerna i en annan utsträckning agera efter vad vanliga medborgare tycker än vanliga medborgare bör agera efter vad andra vanliga medborgare tycker, vilket skiljer samtal vanliga medborgare emellan och samtal med vanliga medborgare och politiker: då medborgaren är politikerns uppdragsgivare, lönebetalare, och chef, kan medborgaren förvänta sig ett visst mått av lyssnande – och svarande – från politikern. Nå, men det rättfärdigar inte att en vanlig medborgare är alltförr påstridig eller aggressiv.
Jagismen – som Kjöller tar upp – är dock knappast särskilt utbredd bland vanliga medborgare. Det finns dock en liten grupp personer som anser sig i alla lägen ha något slags förtur till politikernas åsikter och information från dem, en grupp personer som anser sig ha rätt att få en del av politikernas tid, en grupp personer som ständigt söker svar från politikerna och verkligen menar sig vara mer värda dem än någon annan. Naturligtvis talar jag om journalisterna. Etablerade medias företrädare. Kjöllers vänner. Gammelmedianerna.
Men Kjöller säger inte ett ont ord om journalisterna som dag ut och dag in pressar politikerna på svar i syfte att tjäna pengar – däremot nedvärderar Kjöller de vanliga medborgarna som blivit upprörda över något beslut, och förminskar deras demokratiska rätt att bli lyssnade på av politikerna. Journalister är, kort sagt, betydligt oftare än vanliga medborgare pressande och påstridiga. Det beteendet är inte nödvändigtvis fel (även om överdriven påstridighet förståts är det), men jag undrar om det skiljer sig särskilt mycket från de vanliga medborgarnas som Kjöller såg vid den rödgröna dagen Kungsträdgården. Kanske ett beteende är betydligt mer godtagbart i Kjöllers ögon för att någon som fått yrket journalist utövar det, än om en vanlig medborgare gör det? Men det är isåfall lite hycklande.
Summa summarum: visst, det finns påstridiga medborgare, men många journalister är minst lika påstridiga. Påstridighet kan vara okej (till och med bra; medborgare har rätt att få svar från politiker om varför de röstade så eller så i olika frågor för demokratins och transparensens skull), men överdriven påstridighet är inte okej; jag kan inte bedömma om de i Kungsträdgården passerade gränsen eller höll sig inom den. Däremot passerar säkerligen många journalister gränsen.
Pusha gärna inlägget!
Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, politiker, öppenhet, transparens, demokrati, samtal, diskussion, medborgare, politiker, media, gammelmedia, journalism, journalist, journalister, pirat
VARNING!
E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)
WARNING!
E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)
Calandrellas blogg 
Mamma och inte pappa skriver åt dig. men OK! så är det, och det är inget att skämmas för. Du är ung. Men som du märker betyder din roll på nätet mindre och mindre. Och tur är väl det.
Tycker att du alltid har haft en konstig syn på saker och ting. Mest tvärs emot. Gjorde ett inlägg på din sida för ett par månader sedan. Var ny på bloggen och förstod inte att du var vän med alla som kommenterade och kritiserade dina inlägg. Min kommentar blev givetvis avvisad. Borde förstått!! Det finns en nätkultur som som gör att de som ”finns på nätet” betyder mer än andra. Antar att du inte vill svara på mitt ”påhopp” men det kan jag leva med. Mitt budskap till dig är: du måste ta ställning, och inte lyssna på vad din omgivning säger. Lyssna på din inre röst. (men det är kanske din inre röst jag hör, vad vet jag)
Lycka till. Simon.
1) Nej, samtligt material på min blogg är skapat av mig, förutom då jag anger annat (som citat, eller bilder jag fått tillåtelse att använda).
2) Vad menar du med att min roll på nätet betyder mindre och mindre?
3) Vad gäller min syn på saker och ting, delar förstås inte alla människor värderingar eller uppfattningar om saker och ting. Jag har aldrig hindrat någon från att på ett hövligt sätt ifrågasätta mina åsikter i kommentarsfältet.
4) Jag är definitivt inte vän med alla som kommenterar och kritiserar på bloggen. De flesta som läser min blogg är piratpartister och delar mina åsikter någorlunda; jag vill gärna att många som inte delar mina åsikter kommenterar, men av naturliga skäl är de flesta kommentatorer medhållare. Jag har ingen kontroll över vilka som läser eller kommenterar min blogg, och hindrar, som sagt, aldrig någon från att konstruktivt ifrågasätta min uppfattning.
5) Jag har fått – bokstavligt talat – ett par tusen kommentarer på bloggen. Jag raderar dem som inte följer mina kommentarsregler (det vill säga, de som består av personliga påhopp och dylikt). Om jag raderat din kommentar beror det på att den bryter mot kommentarsreglerna. Ifall du i den raderade kommentaren hade någon åsikt du vill föra fram, får du förstås göra det, under förutsättning att du gör det på ett sakligt sätt.
Varför ska jag göra dig dum?
Du gör så gott du kan, och är värd all beröm.
Men du är väldigt avig ibland.
Simon.
Vad menar du med att jag är avig ibland?
Stryk allt.
Har inget att tillföra.
Ber om ursäkt.
Är väl mest som de dumma som inte vet.
Simon
Varför ska jag stryka dina kommentarer?
@Calandrella: Som gammal journalist kan jag inte annat än nicka instämmande till det du skriver.
@Simon: Du verkar lite konstig. har du verkligen tagit din medicin?
Jag tror nog att i det här fallet handlar det om att politiker vanligtvis även är mer accepterande och inbjudande emot journalister.
Ingen av oss människor känner till dessa sociala regler kring samtal som du nämner direkt, vi lär oss de sociala reglerna genom hur vi blir bemötta och hur vårt betende påverkar detta bemötande.
Jag tror definitivt att det är olika sociala normer i ett möte med en politiker beroende på vilken roll du själv har och hur politikern bemöter denna roll.
Ett intressant exempel kan ju vara hur förvånade(enligt utsaga) journalister blir när t.ex. Rick Falkvinge (PP) säger att han själv kan publicera en artikel ifall inte tidningen vill.
Egentligen säger Hanne Kjöllers egna ord allt. Läs den här meningen tre gånger:
”Journalister samsas om utrymme och luftrum med privatpersoner som tar tillfället i akt att ventilera sina åsikter.”
Mitt i prick! Welcome to the real world, Hanne …
@calandrella: Välskrivet som oftast och bra poäng där, med ”liten grupp personer som anser sig i alla lägen ha något slags förtur”. 😀 även om det är medias j!´@la jobb att skaffa sig just den förturen. Och när det fungerar som bäst kan verkligen vara skillnad för medborgarna, skillnad mellan att något blir känt av flertalet och att bara en ännu mindre grupp (t ex regeringen) känner till den. Men tyvärr är det rätt sällan som det fungerar som bäst…
@simon: Och vad är egentligen din roll på nätet?
[…] ofta läsvärd karamellkokerska skriver om utsatthet. Små fåglar, och stora, bloggar oförtrutet om journalisthyckleri och SJ-pudlar. Bevingade småkryp […]