Bloggar, bloggar, bloggar…

På grund av det alltjämnt antalet växande bloggar på sistone har en – intressant, förvisso – diskussion om bloggars – nymedias – relation till gammelmedia – eller ibland vice versa (av någon anledning verkar utgångspunkt alltid vara gammelmedia… när gammelmedia skriver i frågan). Allt från kvaliteten på bloggar och behovet av gammelmedia till huruvida samma ansvar kan läggas på bloggar som på gammelmedia har diskuterats.

Vissa menar att bloggar är oseriösa och, för att citera gammelmedieskribenten Hans O Alfredsson, ”inte ska jämföras med journalistik”. Now this is interesting, för SvD, för vilka Alfredsson skriver sina texter,  har flera egna bloggar, av vilka Ledarredaktionens blogg faktiskt är fjärde mest lästa bloggen i svenska bloggosfären (källa). Det är märkligt och intressant att ett gammelmedia publicerar självkritik.

Men är verkligen allt i bloggosfären trams, skvaller, eller, på sin höjd, okvalificerade gissningar? Nej, enligt min mening. Det är förstås extremt  subjektivt, men här kommer ett exempel på något som – vad jag tror – mycket få personer skulle avfärda som ”trams” (från Copyriot):

Samtidigt lär det snart inte längre vara möjligt att se print-on-demand som en styggelse, om man inte även ser laserskrivare som en styggelse. Vad som händer är ju en konvergens: bokpressen och skrivaren närmar sig varandra. När det bara finns ett kontinuum av maskiner som producerar olika slags bokliknande trycksaker, ställs nya krav – inte minst från alla slag av formella och informella arkiv – på att avgränsa “litterära” böcker från sådant som bara tillfälligt skrivits ut. Samma apparater kommer i vissa fall att spotta ur sig alster av ömsom det ena slaget, ömsom det andra. Ömsom det tredje formatet: tidskriften, vars gräns mot boken fortsätter att bli allt mer oklar (utom då i de åtskilda bidragssystemen och i bibliometrin).

Bloggande är inte bara ett välbehövt demokratiskt verktyg (vissa menar att bloggande är odemokratiskt, eftersom vissa inte bloggar och därmed utelämnas ur debatten – det är ett mycket dåligt argument, för samma sak gäller – i mycket högra grad – gammelmedia; i mesta gammelmedia är infående av insändare mycket, mycket svårt), utan även ett kraftfullt dito i händerna på folk som vill förhöja sin status hos folket. På en blogg kan folk nämligen framställa sig själva nästan hur de vill.

Ett aktuellt exempel är Thomas Bodström. Bodström var justitieminister; mest relevant är dock att han enligt egen uppgift var pådrivande i – kanske till och med avgörande i beslutsfattandet om – datalagringsfrågan, direktivet som vi nu måste införa eftersom EU sagt det. För denna väldigt icke-hedervärda insats har hela övervakningssamhället  uppkallats efter Bodström: Bodströmsamhället.  Nu har dock Bodström tagit över det ordet, genom att kalla sin egen nystartade blogg det. Han vinner två poänger: för det första, naturligtvis, avtas den negativa klangen bortom ordet. För det andra ses han som en vanlig människa som har lite humor. Dessutom varvar han politiken i inläggen med en personlig touche (öh, hur stavas det egentligen?), som någonting om vad han skall göra; han blandar in sin vardag. Och det är inte bra. Inte bra för oss som kritiserar hans ageranden, alltså. ”Han är väl schysst, och det där med övervakning är väl ändå inte så farligt”, kan folk tänka. Han blir helt enkelt poopulär hos folket för sin person, inte politik, vilket är dåligt.

Blogge Bloggelito är inte nådig i sin kritik av Bodström. Rick Falkvinge är mer optimistisk, och tror att Bodström kommer påverkas starkt åsiktsmässigt av sitt deltagande i bloggosfären – om han nu bloggar på riktigt, med allt vad det innebär av länkning, svar på kommentarer och så vidare, är det mycket möjligt att Ricks förutspåelse blir sann, vilket förstås vore väldigt, väldigt glädjande.

De två blogginlägg med integritetsämne han hittills publicerat visar på att han åtminstone inte verkar för kameraövervakning i privata hem… Alltid något, sa piraten. infallsvinkel uttrycker mina åsikter i denna fråga så bra att jag helt enkelt nöjer mig med att länka till vad vederbörande svarat Bodström: svar nummer ett och svar nummer två.

Nåväl, hoppas kan vi alltid. För ett halvår sedan, när jag började blogga, brydde jag mig knappt alls om immaterialrätt och gillade Antipiratbyrån – någon gång såg jag dem/läste jag om dem i gammelmedia – med tanken ”Det är väl bra om de där brottslingarna, piraterna, stoppas”. Förhoppningsvis kan även Bodström omvändas.

Så, Bodström, välkommen till bloggosfären! Ett tips är att försöka länka i varje inlägg, och svara på så många kommentarer som möjligt (om kommentarerna liknar varandra till argumentationen kan du förstås svara på dem med ditt/dina argument icke-individuellt). Ett annat tips är att kolla in dina meningsmotståndares – Piratpartiet – argument. Att du inte bör inta en dogmatisk ställning i någon fråga (möjligtvis med undantag för tillerkännande av egenvärden hos vissa företeelser, såsom mänskliga rättigheter) är ganska uppenbart, men kan inte påpekas nog.

Fotnot: I detta inlägg använder jag termerna ”gammelmedia” och ”nymedia”/bloggar. Ingen av termerna är på något sätt nedsättande, utan används enbart för att skilja mellan media med en tydlig avsändare och en tydlig mottagare, ansvarig utgivare, och större svårighet för läsarna att  ta kontakt med skribenten – ”gammelmedia” – och dess motsats – ”nymedia”.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, bloggar, bloggosfären, nymedia, gammelmedia, media, blogg, bloggande, Bodström, argumentation, personlig integritet, privatliv, mänskliga rättigheter, integritet, Thomas Bodström, Bodströmsamhället

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)