Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Riksdagsvalet 2010’

Här är den femte delen i min tillbakablick på verklighetens nollnolltal från ett påhittat 2050-tal – i form av ett tal till Piratpartiet i en utopi där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 5.

Metamorfos.

Gandhi, som tillskrivits detta citat: "First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win."

Gandhi, som tillskrivits detta citat: ”First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.”

Så då blev det som Gandhi en gång enligt myten ska ha sagt angående etablissemangets reaktion mot nya proteströrelser: ”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you, then you win.” Först hade vi mycket riktigt befunnit oss i medieskuggan och behövt skrika för att överhuvudtaget kunna göra oss det minsta hörda – de ignorerade oss. Sedan hade politiker och människor i media börjat tala hånfullt om såväl vårt namn – ”hur skulle man kunna rösta på några som kallar sig Pirat-partiet?!” – som vår politik – ”enfrågeparti, enfrågeparti, ENFRÅGEPARTI som bara bryr er om fildelning!” var en tröttsamt vanlig förolämpning som förstås var helfel; vi tog visserligen ställning i få frågor, men vi var inte ett enfråge- utan ett fokusparti, och fildelningen var bara en liten del i försvaret av medborgerliga rättigheter och kulturspridning. Här förlöjligade de oss. Sedan började politiker och industrins representanter faktiskt aktivt försvara sina egna åsikter och visa på påstådda men sällan existerande brister i våra åsikter – de bekämpade oss.

Sedan vann vi.

Men riktigt så enkelt skulle det inte bli. Trots att förutsättningarna såg bra ut. Vi var unga, vi var coola och vi tog upp rent brännande frågor. Det här sista beskrevs på ett sagolikt skickligt sett av Joshen, en av partiets bästa samtidsskildrare. Han liknade situationen med en lägenhetsbyggnad: gammelpartierna var en paranoid pyroman som tände eld i trapphuset för att hålla terroristerna borta medan Piratpartiet var den vettiga och kloka lägenhetsvärden som påpekade vikten av att kunna gå i trapphuset på ett normalt sätt för samhället och individens rättigheter. Elden är ett slags metafor för FRA:s övervakning av Internet, trapphuset är själva Internet. Inlägget är för långt för att jag ska läsa upp det i dess helhet, men sök efter ”det brinner i trapphuset” så hittar ni det.

Men förutsättningarna förändrades. Den opinionsundersökning som publicerades någon dag efter EU-valet, där vi om den besannades skulle komma in i riksdagen, var glömd och begraven bara något halvår senare. Kanske var det just vår stämpel som unga och coola som låg bakom att Piratpartiet och vår politik helt förpassades från medias bevakning och människors medvetanden. De fenomen som snabbast stiger är de som snabbast dalar. ”hajpat”, som fenomenet kallas med ett lätt föråldrat begrepp.

Vi misslyckades. Det måste jag nog medge, med eftertankens distans. Jag själv misslyckades förvisso personligen, jag tog en alldeles för lång vila från politiken efter EU-valet, blev alldeles för nedsänkt av att media flyttade sina strålkastare åt annat håll. Men även som parti misslyckades vi. När media sådär några veckor efter valet till Europaparlamentet i juni 2009 återigen började ignorera oss drabbade det inte bara mig; det drabbade hela partiet. Och vi kom aldrig tillbaka inför nästa val. Det hölls bara 15 månader, ett drygt år, senare. Vi borde kanske ha klarat det. Ändå gjorde vi det inte.

Vi fick 0,65 procent. Inte ens över 1-procents-spärren för statlig valsedelsutdelning. Inte över 2,5-procents-spärren för statligt partistöd. Och absolut inte över 4-procents-spärren för riksdagsinträde. I ett proportionerligt – mer fullständigt demokratiskt – valsystem hade vi fått två platser i riksdagen. Nu fick vi inga. Bara ett resultat som var nästan exakt som det 2006.

Jag besökte vår valvaka i Sundbyberg i Stockholm, i en kanske en knapp tiondel så stor lokal som vid valsegern 2009. En knapp tiondel så mycket media fanns på plats. En knapp tiondel så stort blev valresultatet. När min pappa hämtade mig med bil då det stod klart att vi förlorat, att de främlingsfientliga och delvis rasistiska Sverigedemokraterna kommit in och att den medborgarrättsfientliga Alliansregeringen segrat ånyo var känslan av overklighet sig lik från vår seger 2009. Allt annat var fullständigt annorlunda. Hemskt. Bara hemskt.

Enligt Rick Falkvinge, som fortfarande var partiledare, hade vi fler aktivister än någonsin som utförde en mer massiv valkampanj än inför något annat val. Skon klämde alltså inte, då väl det dryga året från EU-valet gått, vid engagemanget; det förefaller inom partiet ha återuppväckts, även om vi förlorat väldigt många medlemmar. Skon klämde istället vid media. Medan vi själva försvann bort från det politiska landskapet i journalisternas ögon inträdde ett annat parti på scenen. Sverigedemokraterna. Detta kortlivade parti upplevde sin tillfälliga uppgång just 2010. Allt tal om nya partier centrerade oundvikligen på detta främlingsfientliga, delvis rasistiska parti. Som Rick lakoniskt skulle konstatera någon dag efter valet till sina bekantskaper inom media och politik utanför våra pirata kretsar: deras val av parti att fokusera på gjorde att vi fick in ett främlingsfientligt parti i riksdagen istället för ett frihetligt. Onekligen tänkvärt.

En förnyelsens tid tog vid i Piratpartiet. Själv blev jag alldeles för politiskt deprimerad för att orka mer, på mycket länge. Men i partiet tog arbetet raskt vid. Inte bara media var att skylla för vår valförlust – mer engagerade pirater än jag hade kommit till den kloka insikten att det var bristen på heltäckande politik som var vår största akilleshäl. Att komma in i EU-parlamentet var möjligt att göra med endast ett par frågor på agendan – föga uppmuntrande är kanske skälet att valet inte såg som fullt så allvarligt för ens egen plånbok som nationella val, för EU hade rätt liten makt över sådant. En mer positiv tolkning är att folket förstod att man i vilket fall inte kunde driva särskilt många frågor inom ramen för det gigantiska EU-parlamentet som ensam svensk ledamot. Hur det än må vara med den saken tycktes det att ett riksdagsinträde krävde ett betydligt mer omfattande partiprogram.

Så vi breddade oss. Först, då jag var inaktiv, togs ett nytt, mycket bättre principprogram fram, så gott som helt tömt på sakpolitik. Denna skulle istället beslutas om och utvecklas på vår- och höstmöten, som skedde uteslutande digitalt – varken ekonomin eller tekniken räckte än så länge till för att ordna integrerade nätbundna/fysiska träffar.

Och så skedde; vårmötet 2012 blev det första då en rejäl mängd sakpolitiska ställningstaganden togs. Vårt partis anhängare spände sig över hela det fördelningspolitiska spektrat, från den yttersta vänstern till den yttersta högern, men på den frihetlig-auktoritära skalan – som ännu inte fått ordentligt fäste i etablerade kretsar, men som var populär hos oss pirater – låg vi alla nära friheten. Det var utifrån denna gemensamma, frihetliga syn vi skulle utveckla vår politik till fler områden – frågor om medborgarrätt som yttrandefrihet även på nätet och immatieralrättsreform, hur mycket uppmärksammade de och än blir och hur viktiga de än är räckte inte för mer än någon halv procents röster i Sverige då 2000-talet begynte.

Anna Troberg, partiets nya och skulle det visa sig minst lika skickliga partiledare som sin föregångare, liksom Henrik Brändén, som med sin socialdemokratiskt etablerade partistrukturella grund i alla dessa år verkat väl för partiet, lanserade april 2012 breddningsbloggen, en plattform där alla kunde delta i utbyte av idéer om vilken väg Piratpartiet kunde vandra. Detta skedde ganska exakt tre år efter den första opinionsmätningen som gav oss 5 procent inför EU-valet, och på längre sikt skulle händelserna komma att få ungefär samma – oerhörda – historiska betydelse.

Överlag visade all debatt på breddningsbloggen vilken riktning partiet skulle ta. Och glädjande nog blev det frihetens, vetenskapens och medmänsklighetens väg som vårt parti valde.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Piratpartiet, PP, breddning, ideologi, sakpolitik, pirataktivism,, , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, val, valvaka, valvakor, demokrati, riksdagsval, riksdagen, valet 2010, riksdagsvalet 2010, förlust, förluster

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Imorgon är den stora dagen, den som vi alla väntat , äntligen här. Sveriges befolkning över 18 år får möjlighet att påverka hur Sverige ska se ut de närmsta fyra åren. De två blocken gör en stor sak av skillnader sinsemellan – som naturligtvis existerar, men inte är av så avgörande betydelse som en kan få intrycket av (båda statsministerkandidaterna är överens om skattefinansierad hög välfärd). Men trots detta pratar de flesta etablerade politikerna och media på om äldreomsorg, skolan och vården som om skillnaderna i frågorna var avgrundsdjupa och påverkade hela samhället stort. De frågor de inte pratar på om är de frågor de har dålig förståelse för, där de är än mer överens.

De medborgerliga rättigheterna. Frågorna som fick Piratpartiet in i EU-parlamentet förra året med god marginal, som fick statsvetare att tala om en ny ”klassisk medborgarrörelse”, som för två år sedan fick hela Sveriges politiska debatt att skakas om av FRA-lagen. Vad hände? Inget särskilt har hänt. FRA-lagen är fortfarande implementerad, med den massövervakning det innebär (som att ge Posten i uppdrag att sprätta upp och scanna alla brev de handhar). IPRED är fortfarande i kraft, med den rättsosäkra ordning det infört (som ger skivbolagen i vissa fall mer befogenheter än polisen). The Pirate Bay är fortfarande fällda av en väldigt rättssäkert tveksam domare (målet ska tas upp i hovrätten om någon vecka – efter valet, passande nog).

Alliansen har visat sig fullkomligt odugliga i dessa frågor; det var dem som införde FRA-lagen och Ipred, och de är överens om att införa Datalagringsdirektivet vid valseger. Vidare vill de behålla Beatrice Ask som justitieminister, den svenska justitieminister de senaste decennierna som antagligen haft sämst koll på grundläggande rättsprinciper (det som en justitieministers huvudarbete egentligen borde vara), och mobbaren (eller åtminstone mobbarlika) Fredrik Reinfeldt som statsminister.

Men inte heller de rödgröna är att lita på i medborgarrättsfrågor. Vänsterpartiet och Miljöpartiet är bra, det förnekar jag inte; problemet är att de inte kommer fälla Socialdemokraterna. Och Socialdemokraterna är inte bra. Den viktigaste anledningen är deras förslag till justitieminister: Tomas Bodström. Bodström är enligt min uppfattning visserligen bättre än Ask, men han är  inte bra för det: enligt egen utsago var han själv avgörande i genomdrivandet av Datalagringsdirektivet i EU, som S nu vill införa i Sverige. Datalagringsdirektivet innebär att data om vem du ringer när från vilken plats ska lagras, liksom liknande metadata om SMS och e-mail. V och MP säger sig vara emot, men de har velat i frågan.

Vidare vill de rödgröna inte ta någon tydligt ställning i FRA-frågan. I sin gemensamma valplattform skriver de att FRA-lagen ska rivas upp och frågan utredas för att en ny lagstiftning senare ska införas, men inte med ett ord säger de hur lagstiftningen ska se ut. På sin webbplats resonerar Socialdemokraterna som om det vore möjligt att ha integritetssäker ”signalspaning i kabel” – det är omöjligt, då signalspaning i kabel per definition innebär att all elektronisk kommunikation som passerar landets gränser kopieras och skickas till staten för analys. Vad som sedan händer med informationen är  sekundärt; hur mycket FRA än filtrerar, är det denna först kopiering av våra privata e-mail, telfonsamtal och sms som är den stora privatlivskränkningen.

Det är absolut inte okej att staten övervakar mängder av oskyldigas privata kommunikation. Övervakning är enbart okej då brottsmisstanke i varje enskilt fall finns; annars är den godtycklig, och kränker därmed den mänskliga rättigheten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande. Bara ett större svenskt parti tar idag denna mänskliga rättighet på sådant allvar att den – tillsammans med övriga medborgerliga rättigheter – prioriteras över alla andra frågor inom politiken.

Rösta på Piratpartiet. Rösta för medborgarrätt. (Och nej, det är inte att kasta bort rösten. Hittar du ingen piratvalsedel? Ta en blank och skriv Piratpartiet på.)

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

I förmiddags delade jag ut foldrar i hela Enskede Gård. Sedan började det regna (vilket även störde andra valarbetare), varför jag fick åka hem; jag var inte alls klädd efter väder. När regnet några timmar senare slutade cyklade jag till Enskedefältet (framme halv åtta) och delade ut foldrar i två timmar (cyklade därifrån kvart i tio). Jag lyckades ta slut på foldrarna och börja på flygbladen jag hade kvar, men hann inte få ut alla. Hela den del av Enskedefältet som ligger sydväst om Sockenvägen fick i vilket fall foldrar/flygblad i de brevlådor som saknade ”Ingen reklam”-skylt. Nu har jag cirka 300 flygblad kvar (den enklaste sorten), och ungefär 120 affischer (60 A3, 30 UP/PP och 30 av en sort jag inte ens öppnat och kollat på) – meningen var att de senare skulle sättas upp idag, planer regnet satte P för.

Also, här är ett filmklipp som passat bättre till gårdagens aktivismrapport. Den spelades nämligen in i förrgår på Mynttorget, då vi hade flygbladsutdelning där. Jag lyssnade på Emmas och Annas diskussion i början av klippet, och även precis i slutet. Föga politiskt. Mycket underhållande.

Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Detta är något av en remix av Skivad limes välskrivna inlägg.

Efter skolan igår var det flygbladsutdelning på Mynttorget med efterföljande fika på Café Gråmunken (random note: när jag klev av t-banan hemma för att före piratgrejen äta mellanmål såg jag en tjej med både PP- och MP-knapp. trevligt!). Flygbladsutdelningen, som började klockan fyra, var hyfsat lyckad; bortsett från regn i början och i slutet (vädret var väldigt omväxlande; tio minuter efter strålande solsken öste det ner från himlen) fanns det inte mycket att klaga på. Eller ja, det var för många turister, men piratuppslutningen var god; ett ungefärligt dussin närvarade. Det är inget emot överfyllda Gråmunkenkällare från den (som jag nu inser) legendariska EP-valrörelsen 2009, men det är fler än det varit tidigare i år. Förhoppningsvis vaknar våra aktivister till på slutet, och ser till att vi åtminstone får de där 2,5 procenten vi skulle ha så stor nytta av 2014.

För det är just 2014 som jag siktar på nu. Riksdagsvalet 2010 är förlorat (don’t quote me on that om vi skulle komma in – eller förresten, gör det gärna, för då kommer jag inte bry mig ett dugg om att jag hade fler, utan bara ha två känslor: glädje och förvåning) – det är 2014 vi kommer göra vårt inträde. Detta är mycket synd, men jag accepterar det. Att inte acceptera det – att inte mentalt förbereda sig på ett resultat på under fyra procent – skulle bara leda till hopplöshet om vi inte kommer in i riksdagen i år. Att jag accepterar det betyder dock på intet sätt att jag struntar i att kampanja, av ett par anledningar: det osannolika kan fortfarande hända (vi kan komma in), men framförallt behovet av minst 1 (gärna 2,5 procent).

En procent skulle nämligen innebära full vallokalstäckning.  Utöver den politiska legitimitet det blotta faktum att våra valsedlar definitivt ligger som de etablerade partierna ger, innebär detta att alla potentiella piratröstare kommer veta om att vi fortfarande finns kvar och ställer upp i riksdagsvalet även 2014. Vi skulle inte förlora någon röst på grund av att (som nu) var tjugonde förtidsröstare måste göra sig besväret att ta en blank valsedel och skriva Piratpartiet på (en möjlighet många väljare kanske inte känner till), och vi skulle inte behöva – i samma grad – lägga massor av kraft på att lägga ut valsedlar. Visst, vi skulle fortfarande vilja göra det, för kandidatlistorna läggs inte ut av statsapparaten, varken för oss eller någon annan. Men det vore inte lika behövt. Sammantaget ger en procent en ganska god förbättring i chans jämfört med detta val, och den psykologiska betydelsen för oss aktivister ska inte förminskas: känslan av att ”i alla fall” ha klarat av detta mål – något att glädjas åt även utan riksdagsinträde – är stark. ”Var hundrande röstare röstar pirat” känns mycket bättre än ”Vi fick inte ens en procent förra valet”.

Det andra målet för Piratpartiets framgångar i detta riksdagsval är 2,5 procent. 2,5 procent ger ekonomiskt statsstöd. Att våra aktivister slipper ta av sin egna ekonomi och donera till partiet alternativt köpa in saker för partiet vore en oerhörd fördel. Dessutom skulle det möjliggöra betydligt mer massmedial reklam; det är ett extremt enkelt sätt att få uppmärksamhet om en har tillräckligt med pengar, men ett totalt omöjligt sätt att få uppmärksamhet om en inte har pengar. (Visst, vi har haft viss massmedial reklam i år, men den märks inte av; nästan alla icke-aktiva pirater och icke-pirater jag pratat med har sagt att de nästan inte alls sett oss denna valrörelse.) Även här är den psykologiska effekten för oss själva betydelsefull; 2,5 procent är väldigt mycket bättre än en procent, och då har vi en bra grund till en väljarbas att stå på.

Men viktigare än allt detta – alla dessa fördelar si och så många procent kan ge även utan riksdagsinträde – är våra idéer. Våra idéer är väldigt mycket äldre än oss, och våra idéer kommer överleva långt efter oss.  Våra idéer är nämligen frihetens och de mänskliga rättigheternas budskap, och trots oräkneliga försök att hindra dem värdena, har människor alltid kämpat tillbaka. Just här och just nu är det Piratpartiet som är  de största kämparna (tillsammans med den enda folkpartistiska riksdagsledamoten som gör skäl för det epitet partiet gör anspråk på – ”liberalerna” – Miljöpartiet, Vänsterpartiet och en del frihetligt sinnade i andrapartier).

För hundra år sedan var det Socialdemokraterna som var de främsta förespråkarna för medborgarrätt, i sin kamp för ha allmän och lika rösträtt. Långt innan dess var det upplysningens filosofer och vanliga medborgare, som äntligen ville tillerkännas sina rättigheter efter kristendomens århundranden av tyranni. Faktum är att genom historiens gång, har oräkneliga försvarare för friheten gjort sitt yttersta för den. Och inget säger att detta kommer förändras i framtiden. Kommer det fortfarande vara människor som kallar sig ”pirater”, eller kommer det vara någon av de etablerade rörelserna som på allvar tagit upp och prioriterat frågorna? Kommer det måhända skapas en helt ny rörelse?

Jag vet inte. Det vet ingen. Men det vi vet, är att ett nederlag, i ett land, som gäller i fyra år, är oerhört litet och obetydligt i det stora hela. Jämför gärna med Miljöpartiet, de första riktigt politiskt engagerade inom miljörörelsen. De kom inte in i sitt första riksdagsval 1982 (då de i och för sig saknade partiledare/språkrör, men de ställde upp och fick 1,65 procent). De kom inte heller in i sitt andra riksdagsval 1985, utan backade till och med där till 1,5 procent. De lyckades visserligen 1988 komma in i riksdagen med drygt fem och en halv procent. Men följande val -91 åkte de ur riksdagen. Miljöpartisterna hade kunnat ge upp då, 1985, då de för andra valet i rad misslyckades och dessutom backade. ”Äsch, svenska folket gillar uppenbarligen inte miljön, det här är meningslöst.” Eller -91, då de kunde ha trott att deras politiska framgång bara skulle räcka en mandatperiod.

Men det gjorde de inte. De fortsatte kämpa, och idag – knappt tre decennier från starten – är miljöfrågorna minst lika viktiga som för trettio år sedan. Miljöpartiet hamnar i mätningar mellan tredje och femte största parti, och löper ingen risk att åka ur riksdagen. Den miljömässiga medvetenheten har generellt sett ökat; företag kan inte längre komma undan med miljöovänlighet för att ingen bryr sig, utan tjänar tvärtom på att profilera sig som gröna. Miljöpatiet är det svenska parti som verkar ha störst stöd över blockgränserna, och även internationellt går den gröna rörelsen framåt (se bara på senaste EP-valet). Även om just denna valrörelse inte präglats av miljöfrågorna har Miljöpartiet nu en stor väljarbas som säkrat riksdagsplatser lång tid framöver.

Ur ett kortsiktigt perspektiv kan vi lugnt konstatera att Alliansen lär vinna valet och fortsätta med sin medborgarrättskränkande politik. Om de gör det, kommer våra frågor återaktualiseras. Bristen på piratfrågor just nu, under valrörelsen, är nämligen bara ett utslag för att opinionens vindar blåser väldigt fritt (och att de flesta etablerade försöker tysta ner frågorna). I och för sig lär Alliansen vara smarta nog att undvika en debatt i FRA-diskussionens kaliber nära valet 2014, men det dyker hela tiden upp nya händelser med piratanknytning (mer långsiktiga sådana är Wikileaks framtid, den strida strömmen EU-direktiv som knappast tar hänsyn till enskilda regeringars valrörelser, det alltmer uppenbara behovet av upphovsrättsreform i och med att fler lär åka fast hela tiden, och så vidare). Just nu lär det inte dyka upp något stort (det skulle behöva dyka upp imorgon, vilket det inte lär göra), men vi har ingen aning om hur debatten ser ut om fyra år. Tänk bara vilken oerhörd skillnad som skett bara på ett och ett halvt år, sedan valrörelsen 2009. Sådant kan – och lär – hända igen.

Nå, före denna utläggning om nödvändigheten av fortsatt hopp oavsett valresultat började jag berätta om Stockholmsaktionen igår vid Mynttorget. Flygbladsutdelningen gick alltså förhållandevis väl (jag och en annan pirat pratade med två ungdomar varav åtminstone en röstat pirat i EP-valet som vägde mellan Alliansen och PP i detta val, när vi stod och sökte skydd från regnet i början av utdelningen), och det efterföljande mötet var trevligt, trots den relativa bristen på folk (tidigare har vi lyckats fulla Gråmunken sista mötet före varje val, men detta var å andra sidan inget regelrätt möte som de vi hade våren 2009, utan bara flyersutdelning med fika). Jag lämnade dock mötet tidigt; valkampanjen kallade.

Hem kom jag strax efter sju, och eftersom portarna stängs till trappuppgångarna klockkan åtta hade jag drygt en halvtimme att dela ut. Jag satsade på att hinna med åtminstone Ekgården före morgonen. Så jag cyklade dit (att gå går väldigt fort, men nu räckte inte väldigt fort: nu räckte enbart extremt fort), och kom fram 19.35. En smart tidssparande åtgärd jag vidtog i syfte att hinna med alla trappuppgångar innan de låstes för natten var avskaffande av mina noteringar; jag brukar efter varje avklarat trapphus (ja, varje) med hjälp av min mobils utkastsfunktion skriva ned det nya totalantalet brevlådestoppade flyers (som jag räknar) samt klockslag för avklarandet av trapphuset.

Syftet med dessa anteckningar har varit väldigt vagt; i början en önskan att fylla dessa aktivismrapporter med material, men det går så lätt så utan onödigt detaljerad (tråkig) statistik. Varför jag egentligen fortsatt med dem förstår jag inte riktigt; i och för sig hjälper det att hålla koll på hur många lappar jag delat ut, men det finns smidigare sätt att göra det på (till exempel börja om från noll på varje gård, och sedan addera till totalsumman när hela gården är färdig). Att skippa dessa noteringar var uppenbarligen ett bra drag; det kändes som att det gick fortare. Men något än mer radikalt krävdes.

Så jag slutade dela ut i radhusen på gården. Visst, jag skulle naturligtvis dela ut där också, men först efter att jag gjort klart trappuppgångarna. Radhusen har nämligen inga låsta portar en efter ett visst klockslag behöver passerkort eller kod till, varför ingen tidsgräns riktigt finns för dem; enbart ens egna önskan om att vara hemma förrän alltför sen kväll. Alltså sköt jag dem på framtiden. Kanske b0rde jag inte förvånats när dessa två åtgärder innebar att jag inte bara hann med Ekgården, utan också hade såpass mycket tid kvar (en kvart eller något) att jag inte fann det meningslöst att i vilket fall börja på granngården Grangården; jag planerade anteckna vilken trappuppgång jag hann på Grangården.

Nu var jag riktigt ordentligt stressad; efter varje avklarad trappuppgång (i vilka jag sprang nästan konstant) på Grangården tänkte jag ”bara en till, bara en till – det vore så snöpligt att bli utelåst för att en missat åttaslaget med några sekunder”. Döm om min förvåning när jag öppnade en port jag insåg var den sista på gården, kollade på mobilen och uppgav att den angav drygt klockan åtta. Huruvida det var fel på min mobilklocka, det var fel på portlåsningsklockan, portarna på Grangården låses något senare än på de andra gårdarna jag känner till portlåsningstiden på, eller portens låsning helt enkelt inte fungerade vet jag inte, och jag brydde mig inte; jag hade hunnit in i den sista trappuppgången på Grangården, vilket innebar att jag blev klar med båda dessa näst sista gårdar före fredagen!

Det tog inte mycket tid att dela ut lapparna i den sista Grangården-trappuppgången, men efter det hade jag fått så mycket energi och glädje av den trevliga överraskning att jag hunnit inte bara med Ekgårdens trappuppgångar utan även Grangårdens på kvällen att jag ville fortsätta i radhusen (som jag ju skippat för att hinna med trappuppgångarna, då trappuppgångarna till skillnad från radhusen blir oåtkomliga efter en viss tidpunkt på kvällen). Så jag gjorde det. 87 flyers sammanlagt i trapphusen på de båda gårdarna blev det totalt (utdelade på drygt 25 minuter!), plus exakt 42 (hur awesome får saken egentligen bli?) flygblad i Ek- och Grangårdes radhus brevinkast (de senare fördelade på knappt en halvtimme).

Två särskilt trevliga människor möttes: en kvinna som cyklade iväg när jag precis kommit fram till Ekgården (?) och när jag berättade om PP verkade veta vad vi står för och verkade rätt positiv, och en man som öppnade när jag la ner en flyer i hans brevinkast. Uppenbarligen artikulerar jag rätt dåligt (och skulle ha problem att övertyga någon om något om det inte vore för skriftspråkets och Internets oerhörda i uttalsfrågor jämställdhetsskapande funktion), för han bad mig ta om vad jag sade flera gånger (en annan jag mötte frågade om mitt hemspråk var engelska…). Han sade dock till slut att han förstod, och verkade även han positiv till vårt budskap. Tja, artikuleringen är väl något jag får öva på – märkligt att ingen lärare någonsin påpekat det…

Fullt nöjd med dagens arbete (som innebar att jag för följande dag bara hade en gård kvar) gick jag och la mig, efter att ha skaffat en del valmaterial och konstaterat att jag inte behövde blogga – aktivismrapport behövs bara varannan dag. Imorse vaknade jag ändå inte särskilt utvilad, eftersom jag såg på utmanarpartiledardebatten igår. Rick Falkvinge fullkomligt ägde Johan Pehrson (FP:s kandidat till justitieministerposten?), som lyckades med konststycket att göra bort sig än mer än då han i debatt med Christian Engström förra året jämförde fildelning med att ”ta hans gräsklippare” (eller något sådant). Detta år kom han nämligen med följande citat, som måste mara valrörelsens märkligaste hittills (nå, i konkurrens med Jan FRA-förespråkaren Björklunds ”Jag är liberal” följande dag):

Om någon jobbar, låt oss säga sitter i en grotta i fyra månader för att jobba och tar en fantastisk bild, man svälter sig själv, och så får man den här bilden, det är en unik bild, ja då tycker jag det är rimligt att den här fotografen äger bilden.

Alltså vad i…? Nog för att jag hört otaliga varianter på ”Hur ska [x] få betalt?”-argumentet genom åren, men någon som svälter sig själv i en grotta i fyra månader för att ta en unik bild? Eh? Vad tusan är det för liknelse? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Lustigt nog hade en ganska politiskt intresserad klasskompis – visade det sig idag i skolan – också sett på debatten, och höll med i min analys, både generellt om debatten och om det tokroliga utspelet; samma kompis blev för övrigt till synes ganska imponerad av denna blogg, och rekommenderade mig att visa den för lärarna. Tja, både min SO- och min svensklärare känner till den… Notera att citatversionen som skrivits ovan är den transkriberade av Caspian Rehbinder, som också skriver väl i frågan.

Valdebatt hejdå, valaktivism hejsan! Efter skolan utförde jag naturligtvis en del aktivism. Men istället för att cykla till Plommongården och där äntligen slutföra mitt brevlådeflyersutdelningsarbete här i Dalen, förändrades planerna. Jag fick nämligen chansen att mot någon timmes icke-politisk sysselsättning få skjuts till Bea i Svedmyra (nja, det var egentligen jag som föreslog det om Bea…). Det var ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till, eftersom mina häftstift till min utmärkta gula häftapparat nästan är slut. Förra gången häftstift köptes till den (vilket var 2006…?) var det på Bea, om jag minns rätt (jag tror inte ett enda paket räckt så länge, utan jag tror vi köpte två stycken då; båda lär vara slut).

Så jag köpte häftstift på Bea. En hundring för 2500 häftstift är ett bra pris, beaktat det faktum att jag oftast använder minst fem häftstift per affisch; det innebär uppåt fem affischer per krona i häftstiftskostnad. Efter den icke-relaterade timmens sysselsättning (det var inget särskilt spännande eller hemligt; jag försöker bara hålla lite på mitt privatliv i bloggen) cyklade jag till Plommongården, och hade där cirkus tjugo minuter på mig. Glatt kände jag på dörren – och kände att den var låst. Dessa förbaskade privatiseringar och deras medföljda dygnet runt-bruk av portkoder! Jag lyckade dock (jag, eh, följde efter människor in som gick in genom portarna) ta mig in och dela ut i två trappuppgångar, men sedan fick jag nöja mig med radhusen. 36 flygblad, tjugo minuter.

Och jag är klar! Äntligen! Efter 14 besökta gårdar, en 70-något igångna eller -sprungna trapphus och massor av radhus har jag delat ut 864 flygblad i Dalen, ett till varje brevinkast som inte undanbad sig reklam (utan samhällsinformationsundantag). Fantastiskt. Nu behöver jag bara få iväg de knappt 339 (?) foldrar som är kvar av de 500 jag fick med mig på Mynttorget-utdelningen, och de ungefär 350 flyers jag hade sedan tidigare. Och förstås de 120 affischer jag hämtade igår kväll (som vi i Stockholm tydligen bara får sätta på anslagstavlor; jag har inte gjort något annat, men hade hyst visst hopp om trädaffischering…). Det kommer bli en lång lördag.

Also: igår låtsades vi vara riksdagspartier på SO:n och skulle redovisa det parti ens grupp fick tilldelats åsikter i tre frågor (brottsbekämpning, skolförbättring och arbetslöshetsåtgärder). Jag fick Vänsterpartiet, så det var en ganska lätt lektion. Det var bra. Men lättretlighet orsakad av trötthet och valrörelse – som förhindrade mig från att inse att det bara var en skoluppgift och inget allvarligt – gjorde att jag inte kunde hindra mig från att avbryta de som fått KD, S och FP, trots att det bara var tänkt som redovisning och ingen debatt – det var dåligt. Inte för att jag inte håller med om det jag sade (FP är dumma som hävdar att de bryr sig om integriteten), utan för att de klasskompisar jag avbröt faktiskt talade inför klassen, något många tycker är jobbigt. Att då avbryta dem är inte hänsynsfullt. För övrigt hade de ju inte valt partiet själv – åtminstone en en av kristdemokraterna lär ogilla deras politik minst lika mycket som jag själv. Jag hade aldrig klarat av uppgiften om jag exempelvis fått C, eftersom ironi var förbjudet.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Igår delade jag ut flygblad på Pärongården, med start kvart över tre. Det fanns dock ett problem: portkoder. De privatiseringar Alliansen möjliggjorde efter maktskiftet 2006 har gjort att flera av Dalens gårdar nu består av bostadsrätter, och dessa bostadsrättsgårdar har alltsomoftast infört lås på portarna till höghusen (som har trappuppgångar där flygblad kan lämnas i brevinkast) med portkod. De andra gårdarna har visserligen också lås (med kortöppning), men dessa låses först klockan 20.00 (åtminstone vad jag märkt), medan bostadsrättsgårdarnas portar oftast är låsta dygnet runt. Jag är inte säker på att det är just bostadsrättsgårdarna som har infört dessa portkoder, men jag misstänker det; de ser bostadsrättsaktiga ut.

Hur löstes då detta? Jag försökte ta mig in; naturligtvis inte så att dörren skadades, men jag kände på den rätt hårt, delvis eftersom jag vägrade acceptera att porten var stängd mitt på dagen. Det rimmade illa med hur oerhört öppet resten av Dalen varit under min flygbladsutdelningstur. Nå, dörren var tydligt låst, så jag gick därifrån. Plötsligt såg jag att dörren öppnades och någon ropade. Han frågade varför jag ”knackade”, och jag sade att jag inte skulle träffa någon särskild, utan dela ut flygblad för Piratpartiet. Han släppte in mig, jag delade ut i trappuppgången, men sedan kunde jag inte dela ut i någon annan trappuppgång på Pärongården. Således delade jag bara ut i brevlådorna vid radhusen på gården. Alltid något.

Efter den något misslyckade utdelningen på Pärongården (som ändock innebar 25 fler utdelade flygblad; andelen ”Ingen reklam”-skyltar var mycket lägre än normalt) drog jag vidare till Hagtornsgården halv fyra, en väldigt stor gård. Jag hade  inte all tid i världen på mig, eftersom jag klockan sex skulle vara på min skola i norra delen av stan, för att där delta i ett skolresegruppsmöte. Nåväl, tiden gick, och 16.22 var jag klar på Hagtornsgården, där jag fått iväg inte mindre än 92 flygblad. Jag skulle behöva ta t-banan som går cirka halv sex för att vara framme i tid till skolan… men så fick jag veta att jag skulle åka mycket tidigare för att äta middag i stan. Alltså gör jag detta, men lyckades klämma in tio minuters flygbladsutdelning vid Sandsborgs tunnelbanestation. Någon vidare utdelning fick jag inte tid till.

Idag började jag min brevlådeflygbladsutdelning på Poppelgården kvart över fem, fullt utrustad med även affischer och häftapparat (som behövde nya häftstift; mina 2500 stift jag köpte för typ 80:- inför EU-valet för ett och ett halvt år sedan är slutligen nästan slut). Inte bara delade jag ut flyers i brevinkast; jag affischerade litet också. Poppelgården är hursomhelst också en ganska stor gård, varför jag inte var klar förrän tio i sex. Även här fick jag en ökad tidspress; klockan sex/kvart över sex skulle jag äta middag hos en äldre släkting som bor ganska nära oss, och att ta sig dit tar ungefär en kvart minuter.

Nå, denna gång minskade tidspressen på slutet istället för ökade, som den gjorde igår. Alltså begav jag mig efter en del turer till den närbelägna Videgården, där jag delade ut enbart 17 flygblad. Detta hade intet med hög andel av ”Ingen reklam”-skyltar, utan med bostadsrättsgrejen jag nämnde i inledningen till detta blogginlägg. Alla portarna hade kod, och alla portarna krävde kod för inträde. Denna gång lyckades jag inte ta mig in på en enda, så jag fick nöja mig med att bara ta radhusen. Men det var inte så bara! Vid de publika borden på gräsmattan på gården satt ett dussin ungdomar; uppenbarligen var det någon festlik tillställning. Jag erbjöd dem flygblad, vilket de tog emot.

En av ungdomarna frågade om jag kunde berätta litet om vad Piratpartiet står för. Jag förklarade grunderna: att vi står för de medborgerliga rättigheterna (såsom rätten till ett privatliv så länge en inte är misstänkt för brott), att vi vill förändra upphovsrätten (till exempel så att icke-kommersiell fildelning legaliseras så länge än följer attributionskrav) och att vi på sikt vill avskaffa patenten för att gynna utveckling (jag exemplifierade patentproblemet med tredje världen där många fattiga inte har råd med läkemedelsföretagens medicin, och inte kan tillverka egna på grund av patent). Jag fick visst beröm och som det verkade medhåll bland åhörarna till detta improviserade wannabe-tal. Måhända hade jag sådan tur att jag värvade flera röster på ett bräde där.

18.35 var gården klar, efter att jag på bara någon kvart delat ut vid de få radhusen på gården, pratat med ungdomarna och sedan med ett par socialdemokrater (det vimlar av de sistnämnda nästan lika mycket som av de förstnämnda i Dalen; Dalen är socialdemokraternas största fäste i Stockholm, känns det som), som när jag frågade berättade att de delade ut deras material – eftersom det var ”samhällsinformation” – även i ”Ingen reklam”-brevlådor. Vidare försökte de när jag först började prata med dem ta sig in i ett trapphus, trots portkoden; de knappade litet på portkoden, vilket jag påpekade var onödvändigt, då det finns 10000 möjliga kombinationer.

Nå, socialdemokraterna (som höll med om min kritik av portkoderna) var optimistiska; de trodde att de självklart skulle vinna detta val. Jag förklarade mig egna (kortsiktiga) pessimism: SD kommer in, Alliansen vinner (hellre rödgröna än Alliansen ur ett piratperspektiv) och Piratpartiet får drygt två procent (vilket inte räcker till partistöd, men väl till statligt utläggande av våra valsedlar nästa val, vilket skulle hjälpa oerhört; i dagsläget måste var tjugonde röstande pirat, typ, skriva ”Piratpartiet” på en blank valsedel, eftersom våra valsedlar saknas i proportionerligt uträknat var tjugonde vallokal, typ).

Långsiktigt är situationen annan: om  marschen mot övervakningssamhället fortsätter, kommer piratfrågorna förbli aktuella, och vi kommer ta oss in 2014. Då är det dessutom EP-val på våren, vilket förhoppningsvis lyfter oss (då vi ju har så stor del av Sveriges platser i EU-parlamentet). Något annat långsiktigt var formen på den ”aktivism” jag bedrev på själva middagen hos min äldre släkting (när jag cyklade dit noterade jag förresten att någon satt ett socialdemokratiskt klistermärke över en pirataffisch; istället för att bara riva bort den och på sätt och vis förklara affischkrig mot S, satte jag helt sonika upp en ny pirataffisch bredvid). Min äldre släkting hade främmande från Tyskland på besök, och dessa visste vad Piraten Partai (tyska piratpartiet) var.

Jag berättade (efter en ganska intressant diskussion om Gudstro, av alla ämnen) om Datalagringsdirektivet, som ju gått igenom i Tyskland och där fått en del tyskar att sluta ringa psykologer och dylika för att de inte vill att sådant skall registreras, och om svenska FRA-lagen, som dock inte är så relevant för den tyska debatten (vad jag vet saknar Tyskland motsvarighet). Gästerna (åtminstone de som talade engelska; min tyska är ganska, eh, halvknackig, och många äldre tyskars engelska ungefär lika bra…) verkade ta illa vid sig av detta; tydligen hade de fått för sig att det bara kollades om någon var misstänkt. Visst, polisen begär säkert bara ut det om någon är misstänkt, men teleoperatörerna måste ju registrera allas samtliga metadata alltid, på uppdrag av staten, i vilket fall.

På grund av mörkret, som sänker sig väldigt tidigt över Stockholm nu när vi går mot mindre ljusa tider, min egna trötthet, och behovet av att skriva detta blogginlägg, struntade jag helt sonika i min dagliga flygbladsutdelningstimme (som jag först planerat till efter middagen; den blev dock senare än jag trott). Jag tror i och för sig inte att det påverkar så jättemycket om jag skipper flygbladsutdelningstimme helt en enda vardag; brevlådeflyers i hela Dalen är prioriterat. Imorgon ska jag dock dela, men inte vid tunnelbanan, utan vid Mynttorget vid Riksdagen; vi Stockholmspirater anordnar där en två timmars flygbladsutdelning med start klockan 16, med efterföljande fika/möte på det närbelägna Café Gråmunken. Det är bra, för jag behöver fylla på mitt förråd med affischer och flygblad; de är nästan slut båda. Apropå det behöver jag imorgon, typ, åka till BEA i Svedmyra och där köpa häftstift. Men nu ska jag sova. Godnatt Internet!

Foto: Holger.Ellgaard, CC-BY-SA 3.0

Foto: Holger.Ellgaard, CC-BY-SA 3.0

Foto: Holger.Ellgaard (användarsida på svenskspråkiga Wikipedia), CC-BY-SA 3.0, bilden från Commons. Pärongården i Dalen, som nu blivit privatiserat (?) och i någon utsträckning ”spotifierat” (eller ”gated community”-fierat) genom införandet av låsta portar med portkoder, visas här på en fin bild från Wikimedia Commons, den fria fildatabasen som bland annat Wikipedia använder sig av.

Detta är en del av min aktivismrapportsserie, där jag i syfte att inspirera, minnas och skriva av mig berättar om all den aktivism jag utför för Piratpartiet fram till valet den 19 september. Tips och råd om nya sorters aktivism mottas tacksamt i kommentarsfältet, liksom all konstruktiv kritik på inlägget.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Igår började jag med min pirataktivism ganska sent på dagen. Anledningarna till detta var två saker: dels att jag behövde vila litet efter min ganska höga aktivitet den senaste veckan (många nätter med för litet sömn på rad nu…), och dels det dåliga vädret. Visst, att dela ut flyers mestadels i trapphus påverkas inte särskilt mycket av regn, men ett grådisigt väder är inte lika tilltalande som solsken och vita moln, särskilt inte om en redan är trött.  Således började jag dela ut flygblad i Dalens brevlådor först klockan 18.21 på kvällen (jag har extremt detaljerat skrivit upp all min flyersutdelning i brevinkast; efter varje avklarat trapphus har jag noterat tid och antal flyers, vilket innebär att jag ner på minutnivå i framtiden kommer kunna följa min egna brevlådeutdelning – jag skriver dock inte så detaljerat här på bloggen, eftersom det bara är tråkig statistik i nuläget).

Den första gården för dagen jag spridde information i var Kastanjegården. Jag klarade av den på 25 minuter, vilket gav ytterligare 64 utdelade flygblad. Därefter begav jag mig till Lönngården, som ligger precis bredvid. På den gården fick jag iväg 80 flygblad på en halvtimme, ganska lyckat enligt min mening. Tjugo över sju började jag på Körsbärsgården, och nu hade det blivit ganska mörkt; dessutom misstänkte jag att portarna till trappuppgångarna skulle låsas klockan åtta, varför jag behövde skynda mig. Körsbärsgården är dock större än de två andra gårdarna jag gjorde igår; 19.59 var jag klar med den sista trappuppgången, och behövde låsa upp för att komma ut ur trappuppgången (eftersom jag var inne behövdes ingen nyckel, tack och lov).

På grund av mörkret och på grund av omöjligheten i att komma åt trapphusen gick jag hemåt. Efter en del bloggande (vilket inkluderade skrivande – men ej publicering, till följd av en vilja att åtminstone få nästan åtta timmars sömn och en vilja att inte publicera två aktivistrapporter direkt efter varandra – av den fjärde aktivistrapporten) somnade jag nästan genast när jag stängt av datorn; trött av sömnbrist från veckans vardagsnätter och mån om att vara åtminstone hyfsat pigg till skolan och face-to-face-flygbladsutdelningstimmen vid tunnelbanan nästa dag föll jag i djup sömn. Ett trevligt faktum är att jag råkar ha sovmorgon på måndagar; utan det hade jag fått mindre än sju timmars sömn, vilket potentiellt haft en väldigt negativ effekt på mina betyg och – vad värre är – Piratpartiets chanser i riksdagsvalsröstandet i Dalen (en pigg och glad aktivist kan ge många fler flygblad än en trött och lättretlig sådan).

Idag var jag i vilket fall trött, men inte jättemycket; jag har börjat vänja mig. Trots detta blir jag väldigt lättad när valet är över om en vecka; oavsett hur katastrofal – eller underbar – regering vi kommer få, kan en inte göra mycket åt det på fyra år. Eller ja, vi kan  inte göra mycket som moraliskt kräver väldigt mycket nedlagd tid – kunskapsspridning om våra frågor är ju i allra högsta grad ett långsiktigt arbete, och jag har så smått redan börjat sikta på riksdagsinträde 2014 snarare än i år. Sådant visionärt arbete kräver inga dagliga flygbladsutdelningstimmar eller massiv affischering, även om jag förstås kommer ägna mig åt det då och då även efter valet. En tanke jag har är att, oavsett valresultat, dela ut information om Piratpartiet i förhållande till hur det gick i valet i folks brevlådor; antingen ”Tack för förtroendet!” om vi kommer in, eller ”Vi fick två procent, men medborgarrättskampen fortsätter” annars; naturligtvis är det där bara utkast till rubriker; mer information bör finnas på lapparna.

Detta innebär inte på något vis att jag drar ner på aktivismen; min förhoppning är att Dalen får ett resultat i valet som positivt skiljer sig från många andra platser i landet, vilket skulle visa på hur mycket påverkan en enda någorlunda ihärdig aktivist kan ha. Dessutom kan ju Piratpartiet förvåna; vi har gjort det förut i EU-parlamentsvalet, där Piratpartiet var det lilla uppstickarpartiet som ingen kände till och som plötsligt fick fem procent i en opinionsundersökning. Ack, det var tider… Då hade vi draghjälp av både The Pirate Bay-rättegången (version 2.0 kommer utspelas i Svea hovrätt i september… med start strax efter valet!) och IPRED (som förstås nu är införd och lika dålig som direkt efter att den infördes, men som S+Alliansenpolitikerna lyckats begrava i debatten). Nu har vi datalagringen, som inte är en särskilt stor valfråga för de flesta, och Wikileaks, där kopplingen till Piratpartiet tyvärr frångått de flesta.

Nå, i vilket fall gick jag efter skolan som vanligt till den lokala förtidsröstningslokalen (Enskede bibliotek), där allt stod rätt till; jag kan dock svära på att bunten med våra valsedlar minskat markant sedan jag lade dit den, vilket förhoppningsvis inte beror på något fusk, utan på att många faktiskt röstar på oss. (Sidenote: oavsett riksdagsinträde lär vi minst få en procent. Minst en procent innebär att staten lägger ut valsedlar åt oss. Detta undviker problemet med att inte alla väljare får enkel möjlighet att rösta pirat, som det är nu; vi har ”bara” knappt 94 procents täckning, vilket innebär att var fjärde piratröstare måste skriva på en blank valsedel, något många kanske inte vet är möjligt. Nå, detta problem slipper vi med största sannolikhet nästa gång. Glädje och under!)

Efter valsedelskollen skulle jag ut och dela flygblad vid tunnelbanan, men hann inte göra detta före middagen på grund av publicering av den fjärde aktivismrapporten. Efter middagen ringde telefonen, och en röst sade sig komma från Moderaterna i Stockholm. En annan i min familj – som inte var hemma – söktes, och när jag förklarade frånvarosituationen för moderaten frågade hen om jag hade möjlighet att rösta på söndag. Jag berättade att jag gärna ville det, eftersom jag var väldigt politiskt engagerad, men att jag inte fick på grund av att jag är 14 år. Nå, moderaten ville att jag skulle övertala mina föräldrar att rösta rätt (det lät nästan som att hen sade ”rösta rött”, men det måste jag ha hört fel).

Då förklarade jag att nej, inte på Moderaterna, på grund av att partiet genom sitt genomdrivande av FRA-lagen helt vänt från sin tidigare ideologi och nu var antiliberala (jag är i och för sig något osäker på huruvida just M någonsin sagt sig vara liberalt, men är ganska säker på att de sagt sig stå upp för medborgerliga rättigheter). Moderaten sade att hen märkte att jag var kunnig i frågan, och undrade om jag kanske var engagerad i något parti…? Jag sade att jag var piratpartist, och förklarade att anledningen till att jag inte engagerat mig i något etablerat parti istället och försökt förändra inifrån (som hen föreslog att jag skulle göra) var behandlingen av Karl Sigfrid. Till skillnad från sina tre partivänner jag pratade med igår på Gullmarsplan kände han inte till Sigfrid.

Jag förklarade hursomhelst att Karl Sigfrid är en moderat riksdagsledamot, som var öppet kritisk mot FRA-lagen. Statsministern ville då ha ett ”enskilt samtal” med honom. Problemet var att det här med ”enskilt” bara gällde Sigfrid. På Reinfeldts sida stod så gott som alla moderata riksdagsledamöter, som började ropa om att tvångskvitta ut honom, det vill säga låtsas som att han var sjuk, så att han inte kunde rösta nej. Reinfeldtoch hans kompanjoner agerade, kort och gott, mobbare. Allt detta enligt ett Agenda-inslag i Sveriges Television. Precis som sina partivänner iförrgår, reserverade han sig gällande korrektheten i informationen, även om han föreföll kritisera behandlingen om den nu inträffat. Faktum är att moderaten själv sade sig engagerat sig i Moderaterna en gång i tiden bland annat på grund av medborgarrätten. Uselt att jag glömde ta upp Henrik Brändéns galanta jämförelser – kanske hade moderaten då förstått hur stort M:s svek faktiskt är.

Efter avslutat samtal (moderaten gav upp och sade att hen uppenbarligen inte kunde övertyga mig och hoppades att Moderaterna ändrat sig så jag kunde rösta rätt om fyra år, och jag sade att jag hoppades att partiet till dess skulle ändra sig till att försvara de medborgerliga rättigheterna) gav jag mig till slut ut till Sandsborgs tunnelbanestation (efter att först hämtat cykeln jag imorse ställt vid Blåsut; jag använde cykeln i morse för att i all hast använda sovmorgonen till minimal affischuppsättning, och sedan cyklade jag till Blåsut för att där ta t-banan till skolan). Klockan var sju när jag kom dit, ungefär en halv timme senare innan någon av mina tidigare flygbladsutdelningstimmar avslutats.

Idag var det än fler än tidigare som avböjde med ursäkten att de redan fått informationen; måhända är det flygbladsutdelningen i brevlådorna på hälften av Dalens gårdar som givit resultat? Det är i vilket fall troligt, med tanke på att ungefär hälften av Dalens befolkning (och det till stor del är Dalens befolkning som passerar vid Sandsborg) därmed fått tillgång till PP-information. Eller ja, snarare en fjärdedel, med tanke på att många har ingen reklam-skyltar. Hursomhelst var det mest nya ansikten; den senare tiden gjorde förhoppningsvis susen för att bredda väljarunderlaget eller vad det kallas (det vill säga, att andra människor än tidigare får informationen).

En ungdom i typ min ålder jag tror jag pratat med förut sade först nej tack, medan sedan ”okej eftersom du gör det här frivilligt”. Uppenbarligen finns det åtminstone vissa andra ungdomar i Dalen som inte finner politisk aktivism fånig, töntig eller löjlig (rent generellt verkar barnen vara ganska tudelade; vissa ropar ”Piratpartiet är sämst!” medan andra verkar uppriktigt nyfikna). En ganska klarsynt till oss till synes positivt inställd typ-tjugoåring menade att folk var idioter som röstade på M och FP (underförstått att de inte brydde sig så mycket utan bara slentrianröstade utan vidare koll), och när jag ropade åt honom att ”Du röstar väl på oss?” (eller något i den stilen) svarade han, på ett ungefär, ”Självklart.”. Tja, vi lär i alla fall inte få noll röster i Dalen…

En typ-fyraåring i barnvagn var väldigt intresserad av vad jag sysslade med,  och jag förklarade att jag delade ut lappar om Piratpartiet för att folk skulle läsa dem. Barnet frågade om det var vi som bestämde, och jag berättade att nej, det var det inte, men vi skulle vilja det. När hen upprepade frågan sa jag att nej, vi bestämmer inte just nu. Den som det verkade positivt inställda pappan (vi utväxlade några ord) tog i vilket fall glatt ett flygblad. En kille som jag några minuter tidigare redan erbjudit flyer (ganska många passerar åt ett håll under t-banan för att kvarten senare komma tillbaka åt det andra) sade, ”Nej, fortfarande inte” när jag av misstag erbjöd igen, och jag bad om ursäkt med förklaringen att jag delat ut så många lappar att jag inte kunde hålla reda på alla.

”Jo, det måste du”, svarade mannen, men lade sedan till att han bara skojade. Sådant är uppiggande, särskilt en mörk vardagskväll med väldigt få gående mellan tågstoppen vid stationen. Inget mer särskilt minnesvärt inträffade på ett tag; jag antog att en tjej med en bild på Reinfeldt på tröjan och texten GAME OVER skulle vara välvilligt inställd, men hon tog ingen flyer (vid närmare eftertanke tror jag att jag sett henne, eller i alla fall en likadan tröja, någon tidigare flygbladsutdelning… eventuellt var det hon som delade ut medlemsvärvningsinformation åt Ung Vänster häromdagen på morgonen vid Blåsut).

Strax därefter, strax före klockan nio, mötte jag en kille och hans flickvän (?). Han berättade att han röstade på Vänsterpartiet, och när jag kommenterade att de var rätt bra i våra frågor, bortsett från samarbetet med Socialdemokraterna, stannade han för att prata ett tag. Vi verkade ha ungefär samma syn på saker och ting, och innan diskussionen verkligen tog fart kommenterade han min unga ålder och det faktum att jag redan var engagerad. Jag berättade kort om min pirataktivism, vilket föranledde en fråga från honom: han undrade om han kunde fråga mig frågor om flygbladet slash Piratpartiets politik. Det kunde han naturligtvis gärna.

Han undrade om inledningen till flygbladet, som tog upp rätten att kommunicera fritt och privat, innebar att vi ville ta bort all avlyssning. Nej, det ville vi inte (fast jag medgav att det var en vanlig missuppfattning); som jag förklarade vill ju vi i Piratpartiet att rätten till privatliv skyddat från godtyckligt ingripande ska bevaras, vilket innebär att en konkret brottsmisstanke med domstolsbeslut ska behövas – och ska räcka – för övervakning. Jag gick vidare med att förklara om hur FRA-lagen idag inskränker den mänskliga rättigheten för hundratusentals svenskar, och han föreföll vara helt med på noterna.

Efter att vi pratat litet om Sverigedemokraterna – som jag påpekade var våra politiska fiender men som vi ändå potentiellt kunde sno röster av genom att vi,  som i EU-valet, lanseras som det större uppstickar-, anti-etablissemangspartiet, vilket skulle kunna ta deras opolitiska, allmänt politikerföraktande röster ifrån dem – gick han. Jag erbjöd flygblad till sjoken av människor som precis klivit av det senast anlända t-banetåget, noterade att klockan var över nio och timmen därmed var slut. Jag cyklade hem, började så smått skriva på detta blogginlägg paralellt med tv-tittande, och tja, där är jag just nu, i skrivande stund. Klockan är 23.18, jag är trött, och behöver sova. Godnatt Internet.

(Öh, just det, höll på att glömma lite politisk kuriosa, främst för mitt eget minnes skull: några vänner var på de rödgrönas dag i Kungsträdgården igår. Där träffade de fantastiska Ung Vänster-människor – som delade ut ”LÄMNA MIG IPRED”-pince och pro-medborgarrättfoldrar – och Mona Sahlin, som glatt dedicerade en autograf till mig. Detta innebär att antalet riktigt stora politiker jag pratat med och/eller känner och/eller befunnit mig geografiskt mycket nära och/eller fått autograf av nu inkluderar tre ministrar, fem partiledare, en EU-parlamentariker, en partisekreterare, en namnkunnig självständig riksdagsledamot och typ… två? ungdomsförbundsordföranden. I och för sig befann jag mig geografiskt mycket nära Sahlin på de rödgrönas valrörelseuppstartsdag för typ ett år sedan. Jaja. Also, BTW, pratade jag väldigt länge och engagerat med två klasskompisar om FRA på lunchen. God övning.)

Detta är en del av min aktivismrapportsserie, där jag i syfte att inspirera, minnas och skriva av mig berättar om all den aktivism jag utför för Piratpartiet fram till valet den 19 september. Äntligen berörs min senaste  dags aktivism av det senaste inlägget – bloggandet är, bokstavligt, i takt med tiden! Tips och råd om nya sorters aktivism mottas tacksamt i kommentarsfältet, liksom all konstruktiv kritik på inlägget.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Lördagen (iförrgår) tillbringade jag med flygbladaktivism, om än inte min traditionella sådana. Istället för att dela ut face-to-face delade jag ut flygblad i brevlådor (eller strikt talat i de allra flesta fall brevinkast); det bor i Dalen några tusen människor, och om alla dem får ett flygblad i brevlådan är det, eh, väldigt bra för informationen om Piratpartiet bland Dalens befolkning. Att jag sedan står vid tunnelbanan (som lär användas av ganska stor andel av Dalenborna) en timme om dagen, redo att svara på allehanda frågor och dela ut flygblad till de stackars icke-Dalenbor som inte fått information i brevlådan (eftersom de bor på icke-Dalensidan av t-banan), är knappast negativt, och inte heller affischerna som finns uppsatta på de flesta gårdar.

När jag här skriver ”gårdar” menar jag inte att Dalen skulle vara uppbyggt av massor av herrgårdar; det är snarare tvärtom, då stadsdelen är ganska välbebodd i proportion till dess yta. De flesta hus är flervåningsdito (antingen hyres- eller, framförallt sedan maktskiftet 2006, bostadsrätter). Nå, dessa höghus (och de små wannabe-radhusen – bara ”wannabe” eftersom den boende oftast hyr istället för att själv äga bostaden – som finns mellan dem) är grupperade i ovalaktiga formationer, med allmänna lekplatser, gräsmatta utsmyckning, gångar eller dylikt i mitten. Dessa bostäder med innanför varande område kallas olika ”gårdar” eftersom, tja… jag vet inte riktigt varför, faktiskt, men de kallas i alla fall gårdar. I Dalen finns det 14 sådana gårdar.

Min brevlådeutdelning är väldigt enkelt uppdelat tidsmässigt på grund av detta gårdsystem; det är väldigt tydligt var en gård slutar och en annan börjar, varför jag kan bestämma mig för att ta exempelvis två gårdar om dagen. Som jag märkte när jag började med brevinkastsutdelningen igår tar det mellan drygt tjugo minuter och trekvart per gård, beroende på storlek.  Tyvärr innebär inte detta att alla tusentals Dalenbor får tillgång till PP-information; ganska många har ”Ingen reklam”-skyltar, något jag respekterar (effekten kan nog ha den motsatta om de trots sina skyltar får politisk reklam; det vill säga, istället för att sprida gillande av Piratpartiet sprider den avsky riktad mot partiet).

Jag lägger dock information i ”Ingen reklam men gärna samhällsinformation”-skyltade brevlådor; politisk information torde räknas som samhällsdito. Nåväl, på grund av detta hänsynstagande blir det i genomsnitt ”bara” drygt 70 flyers per gård (naturligtvis fler på större gårdar, färre på mindre). Betänk dock att det i Dalen antagligen är vanligast med (minst) tre personer i varje hushåll; området är populärt bland barnfamiljer. Således kan ett via brevinkastet utdelat flygblad läsas av flera personer, vilket också är bra på andra sätt; om vår information generar diskussion är det naturligtvis optimalt, då folk generellt torde i högre grad minnas diskussion med ens familj och vänner än att bara i enskildhet läsa en lapp och sedan kasta den.

Utöver flygbladsutdelningen i brevlådor igår (som genererade totalt 264 spridda lappar på de fyra gårdarna Rönnbärsgården, Lindgården, Äppelgården och Hasselgården; längst tog klart den sistnämnda, av två anledningar: jag var ensam om att dela ut då – jag fick hjälp av en annan vänlig partimedlem – och gården var den största av dessa fyra) ägnade jag även dagen åt affischering. Och jisses vad jag affischerade; det känns som att jag bara cyklade, cyklade och cyklade, stannade, stannade och stannade, tog upp affisch, tog upp affisch och tog upp affisch, häftade fast, häftade fast, och häftade fast, och sedan fortsatte cykla, cykla och cykla, i en evighet. Ickedestomindre var det en väldigt rolig sysselsättning; dessutom utforskade jag den geografiska näromgivningen mer än någonsin tidigare. Spännande.

Innan jag affischerade gick jag dock ett ärende åt min vänliga familj (själva anledningen till att jag äntligen fick tag i dem där affischerna, om ni minns? de skjutsade mig till kansliet i Aspudden för en vecka sedan) till det lokala ICA:t, och upptäckte att två vänsterpartister stod och delade ut flygblad nere vid Sandsborgs tunnelbanestation. I nyfikenhet om vem som inkräktade på mitt flygbladsterritorium (OBS: skämtsamt skrivet; alla har naturligtvis lika demokratiskt rätt att nyttja sin demonstrations-, mötes- och yttrandefrihet) begav jag mig ner och inledde en konversation. Den trevliga vänsterpartisten gav mig valinformation som jag läste.

Det mesta var helt okej (ingen av just de foldrarna jag fick berörde dock medborgarrätten), utom precis i slutet av en jämställdhetsfolder: (V) föreslår att det skall krävas ett aktivt ja för att misstänkta våldtäktsfall inte ska räknas som våldtäkt, vilket är problematiskt: skall det vara upp till den misstänkta att bevisa att vederbörande fått ett ja? När jag påpekade detta potentiella rättssäkerhetsproblem sade vänsterpartisten att det tvärtemot vad som ofta hävdas faktiskt inte är särskilt vanligt att folk felaktigt anklagar andra för våldtäkt, och att de tyckte att det var ett stort rättssäkerhetsproblem att så få döms för våldtäkt.

Jag höll med i båda fall: det är troligen mycket ovanligt att människor felaktigt misstänks för våldtäkt, och det är ett rättssäkerhetsproblem att våldtagna människor ifrågasätts kraftigt, inte blir trodda och i viss utsträckning själva skuldbeläggs. Men jag vidhöll ändå den demokratiska grundprincipen: i en demokratisk rättsstat skall ingen behöva bevisa sin oskuld (denna princip som även är känd som oskuldspresumtionen). Att, som bloggaren tidigare känd som Blogge Bloggelito antagligen skulle göra, rakt av avfärda förslaget kunde jag dock inte; det är nämligen ett stort problem att så få våldtäktsmän och -kvinnor döm. Dessutom är det alltid svårt att försvara abstrakta principer i en enkel debatt om hur ett samhällsproblem bör lösas.

Nåväl, efter detta begav jag mig åter upp till ICA, men såg där ytterligare vänsterpartister vid ett bokbord (jag tror tunnelbaneaktivisten nämnt något om det). Där började jag prata med en av valarbetarna om privatliv, och jisses vad kunnig människan var! Med resonemang som den mest insatta piratpartist jämfördes FRA-lagen med brevuppsprättning och IPRED avfärdades som rättsosäker då den ju försköt den rättsupprätthållande makten från polis och domstol till privata företag. Mycket imponerad förklarade jag mig glad över att det finns etablerade politiker som verkligen förstått dessa frågor (aktivisten avfärdade det litet lätt med att vederbörandes son var nätverkstekniker eller något sådant, och att hon själv bara var en simpel aktivist)

Jag beklagade mig dock samtidigt över samarbetet med Socialdemokraterna, men tyvärr tror jag inte vi pratade särskilt mycket om datalagringen, den andra anledningen till att båda V och MP inte är att lita på i medborgarrättsfrågor – förlåt: datalagringen är V och MP emot. (Som en bisats kan nämnas att det var väldigt roligt att kunna förklara att jag redan visste vad hon berättade om IPRED – eftersom jag skrivit ett d0kument om saken för hennes parti förra året då jag PRAO:ade på riksdagen!) Nå, jag fick en valtidning av Vänsterpartiet, och de hade ett heluppslag om informationspolitik, mest skrivet av Alice Åström. Den till synes i dessa frågor mycket kunniga Alice Åström hade jag för övrigt hade glädjen att träffa på PRAO:en i oktober förra året, då vi pratade litet om FRA.

Hon förklarade att Vänsterpartiet bara skulle rösta ja till signalspaning i kabel om den kunde ske på ett sätt som garanterade integritetsskydd, något hon trodde var tekniskt omöjligt; vi får hoppas S delar bedömningen och inte med nyspråk låtsas om att ”filtrering” – som ju har sin början i kopiering av all trafik till staten – skulle räcka. Uppslaget i tidningen illustrerades av ett torn av tre byggklossar med bokstäverna F, R och A och ett finger som höll på att välta tornet; vackert! Integritet är tydligen en av deras tre eller fyra viktigaste valfrågor, vilket är bra (synd att de inte tar upp debatten mer)  – men som sagt, så länge de är för datalagringen. Jag upptäcker nu att jag sagt fel – förlåt. V och MP är emot datalagringen enligt deras svar till DN. Frågan är hur det blir om S – med Boström i spetsen – hamnar i regering tillsammans med partierna.

Nåväl, efter att jag pratat klart med vänsterpartisterna gav jag mig ut för att affischera (klockan var då ungefär ett). Först begav jag mig till Skogskyrkogården, där jag tidigare inte heller varit i affischeringssammanhang, och satte upp en affisch. Därefter cyklade jag genom Gamla Enskede och upptäckte en ny tavla och satte dessutom upp på en gammal där min tidigare affisch blivit nedriven; efter Enskede kom jag till Bea vid Svedmyra. Eftersom det vanligtvis är där jag brukar vända och cykla till Enskede Gård på mina affischeringsrundor – och jag nu hade gått om tid och ork – cyklade jag kontratraditionellt typ österut, längs en väg jag aldrig någonsin i hela mitt liv cyklat förut.

Under lång tid upptäckte jag bara en tavla, och just som jag på allvar funderade på att vända upptäckte jag att jag befann mig i Bandhagen, helt oväntat. Jag satte upp en affisch där, och noterade att en annan pirat redan varit där och tejpat upp en affisch (dock ej på anslagstavlan, om en eventuell på tavlan nu inte blivit nedriven) – trevligt! Jag cyklade tillbaka, upptäckte ett par nya tavlor som jag affischerade, och cyklade sedan in på en promenadrunda jag brukade gå i somras. Tyvärr blev det ett misslyckande; först åkte jag nästan vilse några minuter, och när jag väl hittade tillbaka till promenadrundan och följde den tillbaka till BEA i Svedmyra upptäckte jag att jag mindes fel; det fanns inga tavlor alls längs den.

Efter sedvanliga Enskede Gård-biten av min affischeringscykelväg (jag tror inte någon av mina affischer där hade blivit nedrivna, så det gick fort) struntade jag i den sista lilla tavlan i Enskede Gård, vid t-banestationen, och cyklade istället upp mot Globen. Efter ett infall svängde jag av mot en stor rondell, där det tyvärr saknades tavlor. Därifrån cyklade jag till Gullmarsplan, där jag tänkte att det bara måste finnas någon anslagstavla. Det fanns det en, med två sidor; jag satte upp på ena (en bil blockerade andra sidan av tavlan). Vad mer fanns var en rödgrön valstuga, en M-valstuga och en (då stängd) V-valstuga. Efter ett kortare samtal med den rödgröna (i vilket jag kritiserade Socialdemokraterna och datalagringen, felaktigt kritiserade V och MP för datalagringsåsikter de tydligen inte har och hyllade MP och V för deras generella medborgarrättsåsikter) begav jag mig till M:s valstuga.

Där stod tre inaktiva moderater, som jag frågade om partiets åsikt om FRA-lagen. Ingen av dem visste särskilt mycket om det, och då började istället jag berätta om partiets åsikt (okej, det var kanske något ohederligt att spela dum väljare precis i början, men det är inte något som tynger mitt samvete särskilt mycket). Jag berättade bland annat att statsministern drivit igenom denna massövervakningslag så till den milda grad att han mobbat ut Karl Sigfrid eftersom Sigfrid varit kritiskt. De tre M-arbetarna verkade inte helt godta uppgifterna när jag citerade Aktuellt-inslaget, trots att jag förklarade att det kom från SvT (jag berättade även att jag personligen träffat Karl Sigfrid; så svarade han svävande ”jag tror att jag var sjuk då” om hur han röstade om FRA – mötet skedde innan jag riktigt kände till mobbningen han utsatts för).

När jag anklagat Moderaterna för att helt frångått sin ideologi, liberalismen (som, som jag berättade, utgår från individens fri- och rättigheter, varav en är – som den anges i artikel 12 i FN: s deklaration om mänskliga rättigheter ”men det vet du säkert redan”, sade jag till valarbetaren – rätten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande), sade alla M-aktivisterna att de märkte att jag var insatt i frågan medan de inte var det, och det verkade lite osjyst att de skulle behöva diskutera frågan med mig. Trots min önskan om att få några rejäla, bra motargument i frågan (så jag kunde sluta bry mig om FRA) fick jag alltså nöja mig med detta, och jag inser som sagt själv att alla partipolitiskt aktiva inte kan vara insatta i alla politikens frågor; är en inte insatt i FRA, är det lätt att tro på lögnerna om dess integritetsskydd och behovet av lagstiftningen.

I ett förtvivlat försök att utmåla det andra blocket som värre i medborgarrättsfrågor tog en upp föräldraförsäkningskvoteringen, som han menade kunde ses som en medborgarrättskränkning då den gick in och styrde i vad familjerna borde bestämma om själva. Jag menade dock att det inte var principiellt fel att staten gick in och bestämde om barnuppfostran; till exempel är ju barnaga förbjudet, oavsett hur övertygade föräldrarna är om metodens överlägsenhet som uppfostran. Moderaten menade att det inte gick att jämföra barnageförbud med kvoteringen, men jag vidhöll att medborgarrätten utgår från varje enskild individs rättigheter, det vill säga båda föräldrarnas enskilda rätt att umgås med sitt barn, och barnets rätt att umgås med alla sina föräldrar.

Nå, jag lämnade de lyckligt medborgarrättsligt ignoranta moderaterna därhän, och begav mig vidare på min affischeringsrunda. Efter diverse slumpmässig vilsekörning och problem med att få upp cykeln för en trappa (för att bara inse att det enda trappan ledde till var en privat altan, och att jag behövde gå ned med cykeln, och uppför en annan trappa 15 meter bort) fann jag mig återigen vid Gullmarsplan. Efter massor av vändor, delvis i jakt på ett löst definierat område jag upptäckte vid en dylik affischeringsrunda förra året som hyste många anslagstavlor, nådde jag slutligen Hammarbyhöjden, som jag var en del av nämnda område. Yes! tänkte jag, satte upp en affisch – och märkte att häftstiften därmed tog slut.

Snöpligt kunde jag inte annat än cykla förbi en av anslagstavlorna som hörde till det godtyckligt definierade området, på min väg hemåt. Efter middagen delade jag ut flygblad på de två gårdarna Linn- och Rönnbärsgården (detta blogginlägg skrevs inte riktigt kronologiskt; först delade jag ut på två gårdar igår förmiddag, sedan pratade jag med vänsterpartister i Dalen centrum, sedan cyklade och affischerade jag, sedan diskuterade jag med en rödgrön och moderater vid Gullmarsplan, sedan fortsatte jag affischera, sedan åkte jag hem, sedan delade jag efter maten ut på två gårdar till). Sedan gick jag och la mig.

Foto: Hannes Grobe, CC-BY 3.0

Foto: Hannes Grobe, CC-BY 3.0

Foto: Hannes Grobe (”Hgrobe”), CC-BY 3.0, Wikimedia Commons. En cykel, som den på bilden, är väldigt praktiskt att ha vid affischering. Många anslagstavlor är inte särskilt lättåtkomliga med bil (och jag är för ung för att få köra); dessutom generar de flesta bilar klimatförändring. Gång – eller gång kombinerad med kollektivtrafik – är i och för sig lika miljövänligt som cykling, men allt tar mycket längre tid och är jobbigare. Det är roligt att cykla!

Detta är en del av min aktivismrapportsserie, där jag i syfte att inspirera, minnas och skriva av mig berättar om all den aktivism jag utför för Piratpartiet fram till valet den 19 september. Nästa del – som berör idag och igår, det vill säga senaste söndagen och idag måndag – publiceras förhoppningsvis ikväll. Tips och råd om nya sorters aktivism mottas tacksamt i kommentarsfältet, liksom all konstruktiv kritik på inlägget.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, , , , valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Iförrgår, det vill säga i fredags, pratade jag på vägen till biblioteket (förtidsröstningslokalen) med några sossar som stod på torget om bullerplank vid Nynäsvägen. Saken kräver bakgrund: länge har invånarna som bor längs Nynäsvägen velat ha bullerplank, av lätt förståeliga skäl (bullrig biltrafik på stora vägar har nämligen en tendens att, eh, bullra). Frågan har tydligen skjutits på framtiden länge, och så för någon vecka sedan aktualiserades frågan genom att massor av S-affischer sattes upp med budskapet att de rödgröna nyligen lagt ett förslag om bullerplanket, som röstats ned av Alliansen. Affischerna avslutades med något i stil med ”Vill du ha bullerplank på Nynäsvägen rösta på Socialdemokraterna i kommunvalet”. Okej, visst, det kanske var märkligt att ett så flerfrågepartistiskt parti som S koncenterade sig så skarpt på en liten skruttfråga, men visst; saker och ting var inte märkliga.

Men sedan började (typ i måndags) ett annat parti sätta upp egen valreklam om bullerplank längs Nynäsvägen. Inte MP eller V, som en skulle kunna tro (då de lagt förslaget om bullerplank tillsammans med S), utan Kristdemokraterna! What? tänkte jag som ganska oinsatt i frågan. Jag läste plikttroget KD:s lappar (att sätta sig in i den lokalpolitiska fråga som vunnit mest uppmärksamhet av partierna företrädda i den lokala politiska församlingen är en viktig del av det poltiska engagemanget hos politiskt engagerade medborgare, skulle jag kanske säga, om det inte lät så oerhört hurtigt och märkligt), och fick då reda på att frågan ”dragits i långbänk”  oavsett vem som haft makten i flera år, och att Alliansen nu tack vare KD tagit ställning för bullerplank  på Nynäsvägen.

”Men vad i Mordor”, kunde jag inte annat än tänka då jag såg att snart även Moderaterna gick till val med enkla, nya valaffischer där det i vit text stod ”Bullerplank på Nynäsvägen” på en ljusblå bakgrund. That’s it, typ. Tre stycken partier har alltså som största enskilda fråga på sin lokala valinformation att införa bullerplank på Nynäsvägen, trots att de båda blocken verkade rörande överens i frågan. Piratpartiet må vara ett enfrågeparti (om ”informationspolitik” räknas som en fråga, vilket vore lite konstigt då det rymmer både FRA-lagen, IPRED, upphovsrätten, patenten, ACTA, Pirate Bay, rättssäkerhet, datalagring och massor av annat), men ”frågan” vi driver är vi åtminstone ensamma om att prioritera och inte kompromissa om. Ja, jisses – tidigare funderade jag vagt på att sätta upp lappar med texten ”Piratpartiet – för dig som tycker det finns viktigare frågor än bullerskydd…

Alltså frågade jag sossarna om denna soppa, och bad om en förklaring: vad är meningen med att gå till val på en fråga om ens motståndare går till val på exakt samma fråga, med exakt samma åsikt? Mot min vilja hade jag nämligen blivit intresserad av denna lilla, oviktiga fråga. Den väldigt insatta valarbetaren  började engagerat berätta om hur Alliansen röstat ner till de rödgrönas motion med motiveringen att det saknas pengar, trots att det visst inte gjorde det. ”Okej, men varför har inte sossarna infört detta, ni har ju haft makten i Dalen jättelänge tidigare, väl?” Socialdemokraten förklarade att ja, det hade dem, men då – för några år sedan – hade det faktiskt inte funnits pengar, så på den tiden var pengaargumentet giltigt. Nu var det inte det längre, varför Alliansen hade fel.

”Visst, men Alliansen har ju ändrat sig nu, på grund av KD, hävdar dem?” Sossen menade på att Alliansen även inför valet 2006 sagt sig vilja ha bullerplank, men trots detta röstat nej när de väl fått makten. Han befarade att Alliansen vid eventuell valseger skulle upprepa ett sådant vallöftesbrott. Jag förstod frågan i all dess komplexitet, och noterade att jag trots att jag i början utgick från att bullerplank längs Nynäsvägen var en väldigt tråkig och onödvändig fråga, hade – tack vare socialdemokraternas svar – nästan engagerats till att driva frågan… Suck… insnöade politiker och deras förmåga att påverka andra om en verkligen ger  sig tid att lyssna på dem…

Nåväl, utan vidare diskussion gick jag in på en helt annan fråga: övervakningskameror. Socialdemokraten hävdade att de på kommunal nivå antagligen inte hade någon särskild politik i frågan, men kanske på riksnvå. Däremot var han övertygad om att det behövdes på vissa särskilt känsliga offentliga platser, men att det inte borde vara som i London där en inte kan gå en meter utan att övervakas. Tja, han verkade inte helt okritisk till övervakningskameror i alla fall… Jag frågade även om FRA-lagen, men ingen av de (minst) tre socialdemokraterna var insatta (en var riksdagsledamot). Jag sade att partiet hade en väldigt oklar åsikt i frågan enligt sin webbplats, men att jag inte lade skulden på dem tre (eller snarare riksdagsledamoten) personligen; varje enskild ledamot kan inte ha koll på varje enskild fråga i riksdagen, och är en oinsatt i FRA-frågan kan en lätt gå på lögner om att den är behövd och/eller integritetssäker.

I samband med att jag kollade till valsedlarna (en del har gått åt) frågade jag vilken vallokal som ska gälla på själva valdagen. På flygbladsutdelningstimmen vid Sandsborgs t-bana sedan mötte jag någon som sade ”Oj vad du var ihärdig”; uppenbarligen hade vederbörande sett mig dela lappar tidigare. Litet senare ramlade en kvinna precis vid slutet av trappan, vilket tog ifrån mig fattningen tillfälligt (hon klarade sig utan några skador, men jag blev väldigt förskräckt till en början). När jag lugnat ner mig fortsatte jag dela ut, och snart avböjde en som erbjudits med orden att han redan var piratpartist. Senare mötte jag en betydligt mer engagerad piratpartist, som dock var osäker på om hen skulle rösta pirat i detta val.

Jag fick forumnamnet men vill inte skriva det här ifall vederbörande önskar vara geografiskt anonym (lämna gärna en kommentar på detta inlägg om du läser det!). Piratpartisten, som sade sig varit ganska inaktiv de senaste månaderna, pratade en ganska lång stund om vitt och brett politiskt, och önskade ta kontakt; trevligt! Nåväl, jag hoppas att jag lyckades övertyga min medpirat om att våga vara pirat även på valdagen (för att remixa F!:s valslogan), och om inte, var det i alla fall en trevlig pratstund. Strax därefter var min dagliga flygbladsutdelningstimme slut, och jag begav mig hemåt.

Foto: Michiel1972, CC-BY-SA 3.0

Foto: Michiel1972, CC-BY-SA 3.0

Foto: Michiel1972, CC-BY-SA 3.0, nl.wikipedia/Wikimedia Commons. Bullerskydd, i Dalen den kanske mest infekterade enskilda politiska frågan. Det säger något om etablerade partiers – och kanske stadsdelens befolknings? – prioritering, eller snarare hårklyveri/tråkighet…

Detta inlägg skrevs 12 september, som en del i min aktivismrapportserie. ”Iförrgår” bör alltså utläsas som ”i fredags”. Aktivismrapportseriens generella syften är tre: att agera inspiration, att agera stöd för minnet, och att agera ämne att blogga om i brist på annat.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by th

Read Full Post »

I onsdags fortsatte jag naturligtvis med min aktivism för Piratpartiet; de medborgerliga rättigheternas vara eller icke vara förblir den viktigaste frågan i riksdagsvalet. Som vanligt efter skolan uppsökte jag den lokala förtidsröstningslokalen, Enskede bibliotek (som jag tagit på mig ansvaret för), där jag började konversera med en duktig och trevlig valförrättare. Hon inledde samtalet genom att fråga, när jag kollat till Piratpartiets valsedlar och fingrat på dem (i syfte att känna av hur många som fanns kvar i jämförelse med tidigare; dessutom var det en god förevändning för att räta upp hela bunten litet, då de delvis täcks av valsedlarna framför), om jag ”kollat så allt stod rätt till”.

Jag svarade naturligtvis jakande, och förklarade att jag kom från Piratpartiet och att det inför EU-valet förekom en del valfusk, som kritiserades av JO; detta var anledningen, berättade jag, till att vi kollade litet extra (att jag dessutom skulle fylla på valsedlar om dem tog slut glömde jag nämna, men det spelar föga roll; PP-valsedlarna i min förtidsröstningslokal har i och för sig minskat i antal märkbart sedan en vän lade ut dem för min räkning första dagen, men inte alls så att fler behövs). Hon hävdade att de agerat efter sina instruktioner (vilket de förföll ha gjort; en instruktionslapp från något röstningssamordningsgrej fanns uppsatt), och jag berömde dem för deras korrekta hantering. Diskussionen avslutades med att hon sade att det var bra att vi kollade, och att fler partier borde göra det.

Efter detta, och ett snabbt mellanmål, var det dags för min vardagstimme av flygbladsutdelning. Denna gång flyttade jag mig till Sandsborgs tunnelbanestation, som ligger ganska nära den jag var på förut (Blåsuts) och därmed även den inom cykelavstånd från mitt hem. Det primära skälet var naturligtvis att få en större väljarbas; även om det av geografiska skäl är ungefär samma människor som rör sig på båda stationerna skiljer sig folkEt något åt. Dessutom började det bli enformigt med Blåsut, och som en extra bonus har cyklarna en egen, separat tunnel under t-banan vid Sandsborg; inga cyklar att behöva hålla utkik efter alltså! (Även om jag naturligtvis gläds av hur många cyklister som uppenbarligen finns i södra Stockholm.)

Nåväl, vid Sandsborg visade det sig vara fler människor som gick (jag stod sällan sysslolös mer än kanske någon halv minut då och då; på Blåsut gick det ofta någon minut mellan människorna), antagligen på grund av närheten till flera bostäder på ena sidan och närheten till det lokala ”köpcentrumet” (typ enbart en ICA, blomaffär, bank, och Pressbyrån, men åtminstone det mest centrum-aktiga i närområdet) på den andra sidan om tunnelbanan; folk måste ju gå och handla mat, även de som bor på andra sidan t-banan om mataffären, och för att nå mataffären måste de gå under tunnelbanan i den tunnel jag stod och delade ut i.

Trots det ökade antalet var det dock ingen särskilt större förbättring flygbladsmässigt, eftersom det föreföll som en något mindre andel av vandrarna tog flygblad (dessutom var det fler folk som kom i sjok från t-banan; sådana sjok blir lätt så att den första som kommer ned för trappan tackar nej, den andra hör det och tackar också nej och så vidare i en ond cirkel; ibland, men betydligt mer sällan, sker motsatsen, det vill säga att den första tackar ja, nästa hör det och tackar också ja och så vidare). Av de som faktiskt tog stannade flera för att diskutera något; en kille i 20-årsåldern, som sade sig vara musiker, frågade hur han skulle få betalt (jag förklarade att den kommersiella ensamrätten skulle vara kvar och jag tror jag nämnde undersökningar som visade på att fildelare betalar mer för verk); killen övertygades knappast.

En medelålders man kom tillbaka till tunneln efter att ha läst flygbladet och  frågade ”Hur ska författarna få betalt?”, men verkade klart positivt inställd till Piratpartiet i övrigt. Hans fråga besvarade jag med att skapare i den digitala eran får hitta många olika sätt att få betalt på, att många läsare säkert hellre läser på papper än bara på skärm och att fildelning således kan tjäna som promotion för författaren. När han skulle börja gå tror jag att jag lyckades få honom att inse att vi i alla fall inte kommer lyckas ändra upphovsrätten näste mandatperiod och att vi då kommer fokusera på medborgarrätten; han verkade hålla med om FRA och IPRED, vilket var trevligt.

Från torsdags har jag knappt några anteckningar alls sparade tyvärr: vad jag kan dra mig till minnes skippade jag affischering på grund av tidsbrist (det blir lätt så när en går i nian och får massor av läxor inför slutbetygen om några månader och är med i klassens skolresegrupp som samma kväll skulle ha ett möte hemma hos en och gärna vill hinna med att blogga litet på kvällen innan en går och lägger sig) och brist på behov; de flesta var antagligen kvar, då (åtminstone nästan) alla jag kollade litet extra efter var icke-nedrivna. Flygbladsutdelningstimmen skulle jag dock genomföra, läxor eller inte. Så den genomförde jag, men det blev tyvärr inte riktigt en timme eftersom jag behövde gå till mötet med skolresegruppen. En del tackade nej till flyers för att de redan fått, medan en del blivit erbjudna tidigare och avböjt men nu sade något i stilen med ”jag tog inte förut men okej då”.

Detta är en del i min aktivismrapportsserie här på bloggen. Här beskriver jag någorlunda utförligt all aktivism jag utför för Piratpartiet inför riksdagsvalet (det är på sätt och vis tänkt som ett substitut till Piratpartiet Aktivism!-kanelen som syns på Piratpartiet LIVE; jag har nämligen ingen kamera jag kan använda och kan således inte skicka in några bilder av min aktivism). Syften är tre: att inspirera, att minnas och att skriva av sig. Nästa del följer imorgon, och kommer behandla fredagens aktivism, aktivismen jag utförde idag och möjligtvis aktivismen jag imorgon kväll kommer att ha utfört imorgon.

Foto: Allgau, CC-BY-SA 3.0

Foto: Allgau, CC-BY-SA 3.0

Foto: Allgau, Wikimedia Commons, CC-BY-SA 3.0 Unported. Bilden visar Sandsborgs tunnelbanestation, nedan vilkens ingång jag i onsdags började ha mina entimmesvardagsflygbladsutdelningar.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, pirataktivism, aktivism, aktivismrapport, flygblad, flyers, flygbladsutdelning, affisch, affischering, valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Det var idag Maria Wetterstands (MP) tur att utfrågas i partiledarutfrågningarna inför valet i Sveriges Television. För första gången i år såg jag så gott som hela utfrågningen; Miljöpartiet är nämligen det parti jag gillar mest av riksdagspartierna. Wetterstrand klarade utfrågningen väl ur ett PR-perspektiv (ur det perspektivet är hon galant, såpass galant att inte ens den påhittiga Dorsin, som en medtittare och andra påpekade, lyckades häckla Wetterstrand, utan istället fick ägna sången åt hennes kompanjon Peter Eriksson…) enligt min bedömning (som inte delas av alla) , och till största delen höll jag även med henne åsiktsmässigt:

Bensinskatt är bra eftersom klimatet är en av vår tids viktigaste frågor (västvärldens biltillgång är en icke-fråga för de miljontals fattiga i u-länder som riskerar förlora liv, lem och egendom som följd av klimatförändringarna); enda problemet där är att 49 öre är väldigt mesigt och klart i underkant. Vad gäller kärnkraft är det naturligtvis storhetsvansinnigt av människan att ta oss rätten att skapa avfall som i 100 000 år kommer vara farligt; största problemet är att det är farligt så oerhört mycket längre än all annan förödelse vi ställer till med på Jorden. Och skatten på förmögna ville Wetterstrand vara välriktad, och inte undanta de allra rikaste, som (S) enligt utfrågarna föreslagit (har de? det verkar mycket besynnerligt).

Vargjakt är förkastligt, likt allt annat åsamkande av smärta hos kännande varelser, såsom ätande av kött från djur. Men när det gäller köttätande står Miljöpartiet inte alls lika mycket på djurens sida. Eller ja, de är åtminstone inte särskilt inkonsekventa; de hävdar inte att vargjakt är dåligt på grund av lidandet det skapar, utan på grund av inskränkningen av vargstammen; att Sverige har många vargar anses ha ett egenvärde. Nåväl, vad gäller köttätande vill Wetterstrand inte ens införa köttskatt (trots MP-kongressbeslut om att införa ”ekonomiska styrmedel” för att minska köttätande; internkritiska miljöpartister, var finns ni?).

Men trots alla dessa, i jämförelse med de andra riksdagspartierna, bra förslagen, är Miljöpartiet inte det parti jag kampanjar för. Jag arbetar för Piratpartiet istället, och frågan varför jag valt PP före MP återaktualiserades häromdagen när jag såg en av MP:s fantastiska ”Modernisera Sverige”-affischer häromdagen. Affischen menade på att MP vill stoppa statens godtyckliga övervakning av medborgarna, och riva upp både FRA- och IPRED-lagen. Detta värmer naturligtvis en medborgarrättsaktivists hjärta, men det finns två problem. Det ena stavas Socialdemokraterna.  Det andra stavas Datalagringsdirektivet.

Socialdemokraterna har varit väldigt vaga om sina åsikter om FRA-lagen; ibland har de sagt att en inte kan ha det ”helt oreglerat”, men vad S totalt misslyckas med att inse, är att om något är ”oreglerat” för FRA är det otillåtet. FRA behöver aktivt lagskydd för sin verksamhet; de får inte, exempelvis, ägna sig åt massavlyssning om inte de folkvalda stiftat lagar som tillåter det (som riksdagen med borgerlig majoritet tyvärr gjort). På sin webbplats skriver S:

[...] Den borgerliga regeringen har gett Försvarets radioanstalt långtgående befogenheter vad gäller signalspaning i kabel utan att uppnå tillräckliga krav för rättssäkerheten och skyddet för den enskildes integritet. Regeringen har godkänt en lag som uppenbarligen har stora brister eftersom man petat in nästan fyrtio förändringar i den. [...]

Notera formuleringen: det har tillåtits ”signalspaning i kabel utan att uppnå tillräckliga krav för rättssäkerheten och skyddet för den enskildes integritet”. Formuleringen gör gällande att det varit möjligt att tillåta signalspaning i kabel med tillräckliga krav för rättssäkerheten och integritetsskydd. Problemet är att det inte går. Signalspaning i kabel innebär att alla trafik som passerar Sveriges gränser i kabel (vilket den mesta elektroniska kommunikationen gör) kopieras över till staten, som sedan analyserar och skiljer ut den trafik den är intresserad av. Innan denna utrensning sker har ju dock staten tillgång till all trafik som passerar landets gränser; bortgallringen av det onödvändiga sker först efter att staten fått tillgång till alltihop! Och det är just denna initiala tillgång som är massavlyssning; det är denna som innebär ett brott mot artikel 12 i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, som lyder:

Ingen må utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens, ej heller angrepp på heder och anseende. Envar har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Och en röst på MP innebär en röst på S, eftersom partierna gått ihop tillsammans med V och bildat de rödgröna. Och ingen kan veta förrän efter valet hur mycket Socialdemokraterna kommer bry sig om MP:s och V:s vettiga åsikter om FRA när det väl är dags att skriva nya FRA-lagen. Nej, Försvarets Radioanstalt har förbrukat allt förtroendekapital, genom att bryta mot lagen genom att bedriva massavlyssning redan innan massavlyssningen legaliserades. Således måste FRA rivas upp och läggas ned. En trevlig bieffekt är de hundratals miljoner kronor som isåfall frigörs till betydligt bättre saker än att staten spionerar på sin egen befolkning. Varför inte skola, sjukvård och äldreomsorg?

Den andra anledningen är alltså Datalagringsdirektivet. Datalagringsdirektvet innebär att information om allas sms, telefonsamtal, e-mail och surfande ska registreras och sparas, för att staten om den så vill ska få tillgång till uppgifterna. Miljöpartiet (och Vänsterpartiet) säger sig vara emot att införa direktivet i Sverige, men de rödgröna som helhet velar; Socialdemokraterna är tvärsäkra på att ja, vi måste införa Datalagringsdirektivet (enligt logiken ”om EU blir sura på oss för att vi vägrar kränka medborgerliga rättigheter är lösningen inte att lämna EU eller ignorera dem, utan att faktiskt börja kränka medborgerliga rättigheter), och gillar det till och med (Bodström, som själv drev igenom direktivet i EU, sade i mars dessutom att ”I det här fallet är vi dock skyldiga att införa det här, och vi kommer att införa det i Sverige.”).

Anledningarna att inte införa Datalagringsdirektivet är många: det bryter mot Europakonventionens skydd för den mänskliga rättigheten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande, det leder till att en del drar sig från att ringa förtroliga samtal eftersom de inte vill att sådant ska registreras, det bidrar till det sluttande planet som riskerar leda till en total övervakningsstat, det kan skapa läckor av informationen som samlas in och dessutom är det på tiden att något av EU:s medlemsländer faktiskt säger ifrån och vägrar införa lagstiftning som kränker deras egna medborgares grundläggande rättigheter.

Allt detta förstår Piratpartiet. En del av detta förstår MP och V, men de bryr sig kanske mer om att inte stöta sig med EU och S. Föga av detta förstår Socialdemokraterna, och knappast något av detta förstår Alliansen; enda anledningen till att dem inte infört datalagringen än, är att de inte vill ha en upprepning av FRA-debatten, en upprepning som skulle kunna få in Piratpartiet i riksdagen. Naturligtvis gör detta att de flesta etablerade partier och politiker undviker att ta upp piratfrågor. Miljöpartiet skall ha cred för att de trots detta lyfter medborgarrättsfrågan på sina valaffischer, men problemet är att politiken de går till val på kanske inte är politiken de kommer rösta efter i riksdagen, då möjligheten att sitta i regering med S kommer vara högprioriterad.

Rösta på Piratpartiet. Rösta för medborgerliga och mänskliga rättigheter. (Men du, om en eller ett par mandatperioder, när Piratpartiet väl fixat de frågorna – S blir säkert mycket mer samarbetsvilliga om rödgrönt maktskrifte hänger på godhet i medborgarrättsfrågorna – rösta på Miljöpartiet i nästa val, för en hållbar grön politik för Sveriges och världens framtid.)

Foto: urtica, http://www.flickr.com/photos/urtica/
Foto: urtica, CC-BY-NC-SA 2.0, flickr
Lilagrön regering 2010. Ack, denna vackra med orealistsika utopi…

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, Internet, teknik, datalagring, Datalagringsdirektivet, medborgarrätt, medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter, Europakonventionen, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, EU, Europeiska Unionen, vargjakt, köttskatt, bensinskatt, miljö, miljön, klimat, klimatet, Socialdemokraterna, S, FRA, FRA-lagen, Försvarets Radioanstalt, privatliv, integritet, personlig integritet, övervakning, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, Miljöpartiet, MP, Maria Wetterstrand, rödgröna, Peter Eriksson, partiledarutfrågning, SvT, Sveriges Television, television, nyhet, nyheter, valaffisch, affischer, affischer, affischering, valrörelse, kampanj, valkampanj, , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 99 andra följare