Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Böcker’

En ny litterär recension – tack till Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner för inspiration. Den här boken fick jag syn på när jag besökte Östermalms bibliotek för någon vecka sedan då jag skulle låna datorer.

*

Sociala medier

- en halv sekund från ord till handling

Ronge, Paul

Foto: Nick Richards ("nedrichards"), CC-BY-SA 2.0

En social smartphone. Viktig för sociala media, och såväl
omslagsbild för samt tema i Paul Ronges ”Sociala medier”.
Foto: Nick Richards (”nedrichards”), CC-BY-SA 2.0.

Människan har i alla tider varit en social varelse. Vi har umgåtts, samarbetat, talat, berättat, musicerat och överlag levt våra liv ständigt på tvären med de gränser som skiljer olika individer åt. Förvisso är jag liberal och menar på att politiken måste utgå från individen; men politiken är inte allt. I samhället bortom maktens korridorer, juridiska dokument och ignoranta beslutsfattare existerar helt andra värden än dem som måste styra staten. Och det är här gemenskapen kommer in. Kanske kan enstaka individer uppnå lycka i total ensamhet; men de allra, allra flesta av oss tyr sig naturligt till andra människor. Kärleken och vänskap är – i all sin opolitiserade (nåja) enkelhet – mycket värdefullt för oss alla.

Men nog med klyschor och till saken. Sociala medier är en bok om Twitter, Facebook och bloggar (alltså bara traditionella sociala medier på webben; IRC och mejl tas inte upp) publicerad av medievetaren Paul Ronge. Nu skriver jag ”publicerad”, för bokens texter är bara delvis skapade av Ronge själv – boken utgörs av en hel klase intervjuer av massor av mediemänniskor. Och nu skriver jag ”medievetare”, för begrepp som ”PR-expert” har en förmåga att stöta bort mindre kommersiellt och mer etiskt/filosofiskt inriktade läsare (dit jag räknar mig själv). Ronges verk handlar visserligen till viss del om företagande, men då ur ett medieperspektiv (lite vagt påminner det om Magnihasa med vänners behandling av de 95 teserna), och det flummar aldrig in på urtråkiga vinst-/träffmaximeringsmetoder (jag tittar på dig, sökmotoroptimering, och jag tittar surt!).

Nej, istället håller Ronge kvar vid sina intressanta röda trådar: en om gränserna mellan privat/personlig/offentlig och hur de uppluckras eller snarare omvandlas, en om hur de sociala medierna kan användas för att driva och utveckla politik (och, som sagt, näringsliv) och en om underförstådda regler och normer  för uppförande privatpersoner emellan till näts. Det är ganska skickligt, med tanke på att intervjuoffren som snarare känns som -vittnen, -sanningsvittnen om de nya tiderna, har så vitt skilda bakgrunder. En ”medborgarlöns”-arbetande landsbygdsbo här, en riksdagspolitiker där, en forskare inledningsvis och en författare i blivande (och nätmässigt vardande) avslutningsvis.

Författarmängden gör att boken blir rätt varierad efter de medverkande personernas intresseområden. Som mer intresserad av de filosofiska och politiska aspekterna på sociala medier, är jag själv följdaktligen inte så jättenyfiken på intervjuer med olika bolags företrädare. Men Ronge har ett sätt att skriva – han är förvisso en PR-expert ;-) – som går hem, och då inte  på det simpla viset av typ Ipren-mannen (höll på att skriva IPREN-mannen, för att jag skrivit IPRED med versaler så ofta… politikskadad…). Paul Ronge är istället uppenbart intellektuell, och utan att förhäva sig själv och sina egna insatser i mötena med sina kontrahenter lyckas han förmedla sin seriositet. Vilket han säkert har något slags varumärkesbyggande baktanke med. Men det spelar ju ingen roll vilka bevekelsegrunder han har för sin trevliga, intellektuellt attraktiva framtoning – det viktiga är att boken blir bra.

Och det blir den. Allra bäst är den givetvis då de mest intressanta människorna får tala ut. Bland dessa hittar vi Mats Lindberg, en professor i statsvetenskap, som resonerar kritiskt om medieteori utifrån Jürgen Habermas, vars (tydligen) klassiska verk Borgerlig offentlighet på något sätt utgör den intellektuella grund som Paul Ronges snart tre förändringsfyllda decennier år senare lutar sig mot. Svaren från mymlan (Sofia Mirjamsdotter), en av de allra klokaste inom sociala medier i Sverige, är givetvis läsvärda, liksom de hennes tidvise kompanjon Deeped (som skrev ett klokt inlägg så sent som idag) ger kapitlet därpå. Kvällstidningarnas bägge chefredaktörer är närmast definitionsmässigt intressanta i deras roller; så värst mycket nytt kommer de inte med.

Det gör däremot en del andra, som jag inte väntat mig fängslas så av. Hit hör Alex Schulman, som basically erkänner att hans tidigare elaka roll var en konstruerad och till verkligheten föga kopplad persona han lanserade inte för att såra utan för att, tja, få uppmärksamhet och underhålla, verkar det som. Det verkar också som att Schulman – vars betydligt mer seriösa och kärleksfulla senare alster, såväl hans böcker som hans nya blogg, hyllats – uppriktigt ångrar mycket av det han lät sin delvis fiktiva nätsida säga. Men hit hör också Blondinbella/Isabella Löwengrip, som jag tidigare hade trott var någon pseudokunnig utseendefixerad människa med visst sinne för affärer. Nu är jag istället övertygad om att Blondinbella är extremt intelligent, betydligt mer penga- än utseendefixerad och med föga ädla motiv i sitt bloggande. Det har inte med någon egentlig antipati mot Blondinbella som person att göra – hon har gjort en del riktigt bra saker – utan min motvilja handlar istället om min antipati mot den kalla rationalitet som driver många företagare.

Den allra mest skärpta skildraren och skildrade i Ronges samtidsskildring är nog Tindra-Anette Boström. Denna bloggare – en av få integritetsdito jag inte kommit särskilt mycket i kontakt med (jag trodde inte alls tills jag alldeles nyligen, i ett annat sammanhang, upptäckte hennes kommentar på ett inlägg från 2008 – där jag för övrigt luftar rätt tokiga rösträttsåsikter; hur tänkte jag…?) – har på grund av diverse strukturella så kallade problem inte något arbete och går därför på statliga bidrag. Men lite likt sargoth/Piratkatten/Magnihasa verkar Boström inte uppfatta detta som något egentligt dilemma; istället ägnar denna mästertänkare sina dagar åt att sätta sig in i samtidspolitiska frågor av vikt, inte minst medborgarrättsrelaterade sådana. Att läsa Boströms tankar om dessa och om sociala medier är oerhört givande. Så om inte annat, låna boken för att läsa just hennes kapitel!

Frågor, att vrida, vända, bolla med, spinna vidare på, och slutligen kasta ut i bloggformat på den världsvida väv vi kallar nätet, finns det oerhörda mängder av – boken är inte någon instruktionsbok (mer än några tips på bokens sista fem sidor) eller något encyklopediskt verk, utan istället av en intervjubaserad, rätt lättsamt filosofisk natur. Detta inlägg skulle kunna  bli trenne gånger så långt utan att något mer än min tid (jag drar till Stora Karlsö med Fältbiologerna i morgon för semester) begränsar mig. Men jag tror det räcker här. Att jag ska låta recensionen av denna bok få ett värdigt avslut nu. En sista fundering får bli att jag om jag ska nämna någon reell brist saknar vissa initierade tänkare – Rasmus Fleischer, Emma Opassande, sargoth, Rick Falkvinge (och än fler jag knappt känner till finns)- i det digra verket. Men de kan jag å andra sidan följa på nätet.

Sociala medier är en bok som ställer ofta intressanta frågor och presenterar oftare intressanta svar från allra oftast intressanta tänkare rörande sitt ämne som ligger helt rätt i tiden. För om det är någon enda tes alla dessa disparata härolder för de tider som komma skall har gemensamt, är det deras starka övertygelse att sociala mediers betydelse endast kommer öka framöver. Däri instämmer jag. Och för att hålla koll på utvecklingen och kunna följa med i det sociala tågets färd är Ronges verk betydelsefullt (inte minst för de ”framtida forskare” Juholt talat sig så varm om). Och inte bara följa tågets färd – med Sociala medier i ena bakfickan, tvenne fulguider i den andra och Tweetdeck i den tredje kan du själv bli lokförare tillsammans med tusentals andra. Just det är förvisso de sociala mediernas kärna.

*

Paul Ronge: Sociala medier
Optimal förlag, 2010
274 sidor
ISBN: 978-91-7241-202-6

Andra recensioner: Paul Ronge själv - Paul Ronge under arbetsprocessen-Paul Ronge om reaktioner efteråtErik Laakso - Doktor Spinn - Jimmy Mannungs bloggMimmimariesböckerKulturbloggen - Ramona Fransson - MotviktigtMikael Hansson - Arbetaren

Pusha gärna inlägget!

Tidigare recensioner…

  1. ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring – mycket intressant idéhistoriskt praktverk, med häpnadsväckande vinklar

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhällepolitikpirat

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

- genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt -  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

De flesta har uppfattningen att en blogg är en regelbundet uppdaterad webbsida. Jag själv har uppfattningen att denna bloggs existens bör fortsätta. Genom deduktiv logik är det enkelt att komma fram till att det enda sättet att verkligen respektera båda dessa uppfattningar är att posta ett nytt inlägg i denna blogg – sådana handlingar har tyvärr utförts sorgligt sällan det senaste året. Men att skriva en episk argumenterande artikel om valfri samhällsrelaterad aspekt på det digra nyhetsflöde som sköljer över oss vore inte så kompatibelt med en tredje relevant uppfattning: mitt nya gymnasium – bra som det är – har orsakat enorm tidsbrist. Alltså måste jag söka en lösning som beaktar alla dessa aspekter; en syntes som sammanför dessa teser; kort sagt, jag måste lösa det så vitt omtalade livspusslet.

Det är inte det enklaste.

Now, någon idealisk lösning har jag inte skapat – just bristen på tid att tänka ut sådana är ju en del av problemet, vilket innebär att detta är ett tämligen prekärt moment 22. En det-får-duga-tills-vidare-lösning får, således, duga tills vidare. Och en sådan lösning presenterar jag nu: jag ska posta mina mer relevanta skolarbeten i bloggen. Mitt första blir en analys av romanen Himmelsöga av Arne Dahl ur ett samhällskritiskt perspektiv – och då denna blogg just har ett samhällskritiskt perspektiv, passar texten sannerligen. (Blir det fler skolarbeten som kan passera in i bloggens kriterier, så annorlunda utbildningsvärldens? Oklart. Det får vi se.) Ett sista påpekande: denna analys är inte uteslutande min egen skapelse: mina kloka och vänliga klasskompisar och föräldrar har givit respons på den, och jag har förändrat texten i enlighet med den responsen.

En viss spoilervarning utfärdas.

Allt som ska vara skrivet har skrivits. Över till analysen.

Brott mot humanismen

Vi lever i en hemsk värld. Vi är omgivna av ondskan, denna otämjda best som ryter till med jämna mellanrum både i tid och rum. Men det finns ett hopp för mänskligheten, en enda chans till en bättre värld: insikten om alla människors lika värde. Det är en sådan verklighet Jan Arnald under sitt pseudonym Arne Dahl målar upp i sin roman Himmelsöga, den avslutande delen av hans dekalog om internationell brottslighet. I Dahls värld – så lik vår egen – personifieras hoppet av A-gruppen, en enhet inom svenska polisen, och Paul Hjelm, en tidigare A-gruppsmedlem som får i uppdrag att leta reda på den spårlöst försvunne mästerspionen Tore Michaelis. Genom sina figurers kommentarer och åsikter, och romanens händelseutveckling, för Dahl fram en mäktig intellektuell humanism och riktar med den som grund kritik mot alla institutioner som motverkar människans sanna kärna: respekten för och gemenskapen med alla, oavsett de ytliga skillnader nationsgränser och fördomar åstadkommer. Himmelsöga är, med andra ord, ett humanismens credo.

Den nyss nämnda mänskliga kärnan – som genomsyrar hela verket – uttrycks som tydligast i Michaelis efterlämnade skrifter, där den går under namnet ”den demokratiska instinkten”, ett begrepp som används synonymt med principen om alla människors lika värde. Utöver att Michaelis i allmänhet framställs som en sympatisk person i beskrivningarna av honom, poängteras även värdet av denna och Michaelis andra ideal genom att protagonisten Paul Hjelm först när han inser detta om ”den demokratiska instinkten” gör sökandet efter Michaelis till en personlig snarare än yrkesmässig angelägenhet. Budskapet, att Michaelis ideal och försök att upprätthålla dessa i en kaotisk värld gör honom till en verkligt skydds- och beundransvärd person, kunde knappast framgå tydligare.

Som framgått tidigare är denna demokratiska instinkt emellertid lika lite självklar i Dahls universum som i vårt eget; godhetens fiender är många och starka. Dahl driver här tesen att övergrepp mot just människors lika värde är det som förenar de onda krafterna. Denna uppfattning motiveras med påståendet att det mesta av världens obefogade våld av alla dess former växer fram ur uppfattade motsättningar mellan olika grupper, grundade på mer eller mindre ytliga skillnader i fråga om religion, etnicitet och politik. Om dessa grupper i stället uppnått den demokratiska instinkten skulle de kunna förbise dessa obetydliga skillnader till förmån för en förståelse av att de alla innerst inne är lika mycket människor och har ett lika stort inneboende värde.

Den kritik som grundas på den demokratiska instinkten riktas naturligtvis i hög grad mot de vars ondska för de flesta i vårt samhälle är odiskutabel – de på internationell nivå betydelsefulla folkmördarna, maffian, talibanerna, diktatorerna och liknande, likväl som illviljans på ett inhemskt plan vanliga manifestationer i form av mördande. Men kritiken begränsar sig inte till dessa; Dahl drar sig inte för att även lyfta fram de hemskheter som begås av dem som av tradition anses som ”goda”, och kritiserar följaktligen även USA liksom dess allierade för de krig och andra illdåd som sker antingen under amerikansk flagg (i form av militären och CIA) eller under amerikanskt beskydd. Detta fokus på USA – som förmodligen grundar sig just i hur USA ofta höjs över anklagelser om ondska – når sin kulmen då det framkommer att en av bokens två huvudsakliga antagonister verkar under skydd av den amerikanska krigsmakten.

I Dahls litterära verk uttrycks även ett slags – likaledes humanistiskt grundad – normkritik. Inneboende i den själva demokratiska instinkten är förmågan att bortse från ytliga skillnader, och särbehandling och fördomar grundade på sådana ytliga skillnader ifrågasätts således. Detta gör Dahl genom att låta karaktärerna bryta fördomar genom sitt agerande och sin personlighet; kloka och högt uppsatta kvinnor och invandrare finns, dessa gruppers status som underordnade i vårt samhälle till trots, och det faktum att typiska kvinnoproblem som ätstörningar även kan drabba män nämns. Djupt befästa attityder i samhället liksom deras konsekvenser berörs, såsom de misogyna normer som leder till omedvetna övergrepp och den sociala press som utgör en orsak till ätstörningar, och en karaktär tänker att detta visar vilket ”sjukt samhälle” vi lever i. Inte bara köns- utan även nationsgränser överskrids: solidaritet med andra länders befolkning framhålls som något viktigt, även om författaren inte backar från att det kan vara svårt i praktiken, liksom fördomsfrihet generellt. Detta sista visas genom hur protagonisterna också har sin beskärda del godtyckliga uppfattningar om olika grupper; bokens hjältar är inte perfekta, utan har sina brister som alla människor.

Ett annat föremål för Dahls vassa humanistiska kritik är byråkratin i samhället, framförallt i Sverige. En del av denna antibyråkrati grundar sig på anklagelser om vanlig, enkel inkompetens: vissa poliser utmålas som lata och bekväma tjänstemän utan eget driv som gör intet mer än vad som krävs av dem (till skillnad från A-gruppen, som ständigt tar sitt uppdrag på yttersta allvar och är redo att gripa in utan order), polisen i stort som en organisation som inte klarar av att hantera dussinbrott (vilket leder till brottsoffer som tar lagen i egna händer) och chefer som vanliga – ofta ineffektiva och karriäristaktiga – människor, ej förtjänta av någon särskild respekt eller lojalitet på grund av den upphöjda position de tilldelats.

En annan, djupare, mer filosofisk kritik mot byråkratin finns även, och Dahl ger här uttryck för uppfattningen att vad som är rätt i sig inte nödvändigt är rätt enligt reglerna, och att en i sådana situationer bör agera efter det förstnämnda snarare än det sistnämnda. Detta manifesteras konkret genom A-gruppens beslut att vanemässigt bryta mot trafikregler, och att till och med begå brott mot egendomslagstiftning då det gynnar deras allmänna syfte, att värna om människors liv och lem. Uppfattningen visas även genom det yttrade föraktet gentemot samvetslösa byråkrater, som hellre följer order än tänker själva och söker rättfärdiga egentligen omoraliska handlingar på ytterst vaga grunder och därmed lurar sig själva. Byråkratins oerhörda förödande makt porträtteras även, då Dahl låter byråkratin spela rollen som A-gruppens slutliga nemesis, den enda de inte lyckas övervinna.

Men låt mig backa bandet något, till A-gruppens lagbrott. Dessa är inte bara ett utslag för regelförakt, utan utgör även en del i den diskussion om brottsbekämpningens gränser som boken deltar i: hur onda medel får staten använda i brottsbekämpningens namn? När blir kampen mot ondskan själv en del av ondskan? Dahl ger inget entydigt svar, men genom en protagonists val att slutligen lämna säkerhetspolisen – utifrån insikten att säkerhetstjänster i sig inte kan vara demokratiska – framträder åsikten att dagens brottsbekämpning åtminstone delvis gått för långt. Samtidigt utmålas mord (denna kränkning av den mest heliga av mänskliga rättigheter) som något acceptabelt, så länge syftet och resultatet är gott; således är Dahl inte uteslutande deontologisk humanist, utan hans åsikter har drag av utilitarism. Dock har även denna utilitarism sina yttre gränser, som skiljer de goda från de onda.

Utifrån detta perspektiv är det högst intressant att granska var Himmelsöga ställer sig i privatliv—övervakning-debatten, där valet mellan utilitarismen och deteontologin ställs på sin spets. Romanen har ett särskilt förhållande till detta område, då just den frågan är vad som givit boken dess namn; ”Himmelsöga” är en metafor för det omfattande övervakningssamhället som växer upp. Dahls syn framstår dock som något ambivalent: å ena sidan berättas om hur extensivt övervakningssamhället blivit, hur oerhört mäktiga dessa övervakningssamhällets verktyg gör makthavarna och hur makthavarna medelst dessa skulle kunna skapa en förtryckande diktatur utan dess historiske like vad gäller kontroll av medborgarna. Å andra sidan lyfts argumentet att människor intet har att frukta av att förlora sina privata hemligheter i ett så pass toleranta samhälle som vårt – att privatlivet, på sätt och vis, spelat ut sin roll – och att övervakningen, som det effektiva verktyg för brottsbekämpningen det är, bör fortsätta användas. Dahls uppfattning är i det stora hela oklart, men klart är i vilket fall att Dahl tycker att övervakningen – dess fördelar till trots – åtminstone i någon mån utgör ett hot mot demokratin.

Om en lämnar det politiska till förmån för en analys på metanivå av Himmelsöga, finner en snabbt att romanen även på ett mer kulturellt och opolitiskt plan är humanistisk. Boken andas intellektualitet, detta humanismens ideal, till följd av dess flitiga bruk av historiska, filosofiska och kulturella referenser och reflektioner (mycket angående musik som av tradition betraktas som mer seriös, så kallad klassisk musik). Även det oupphörligt korrekta och mycket rika språkbruket med dess myriad av metaforer och liknelser bidrar till den intellektualitetens aura som omger verket. Liksom med sina övriga ställningstaganden framför Dahl även detta bildningsideal genom sina karaktärer: de säger sådant som att adrenalinkickar och machostatus vida underträffar bildning och seriositet, och driver tesen att varje agerande kräver bakomliggande tankemöda. Även själva handlingen genomsyras av en vetenskaplig världssyn: inga övernaturliga element finns, och förövarens brott förklaras vara en produkt av förövarens uppväxt, till skillnad från böcker där brottslingen blott porträtteras som omänskligt ”ond”, utan förklaring.

Så har Arne Dahl byggt upp en deckare som utspelar sig i dagens samhälle, och låtit humanismen genomsyra både bokens språkbruk, uppbyggnad och handling. Konstant och mästerligt förfäktar Himmelsöga det som utgör humanismens själva kärna: respekten för alla människors lika värde.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , medborgarrätt, , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Read Full Post »

Fredagen den 26 november deltog jag på tvådagarskonferensen Wikipedia Academy (arrangören Wikimedia Sverige har nu bloggat om händelsen, liksom Olof Sundin på EXAKT-projektet, Skolbibliotek Öst, Kristina Alexanderson, Kristina Alexandersson igen samt Sue Gardner). Några dagar därpå – kanske som en konsekvens av konferensen – skrev 13 nätaktiva, varav flera konferensdeltagare, en debattartikel i SvD om att kulturarvet bör släppas fritt (något Wikimedia Sverige också bloggat om, liksom Mathias Klang och Kristina Alexanderson) på Kungliga Biblioteket (medarrangör var Forskningsavdelningen där). Nedan följer fortsättningen på min serie anteckningar från konferensen, som tar vid där det förra inlägget slutade.

Äntligen ska presentkorten få sin (visuella) förklaring: vi ser en YouTube film som visar hur det fungerar. YouTube-filmen heter ”Wikipedia In Print – How to create custom books with a mix of content from the free encyclopedia” och följer nedan:

Applåder följer på filmen (men jag funderar i det kloka i att lita på Wikipedia-material när man ägnar sig åt segling… nå, whatever). Axel berättar att PPS har sponsrat presentkorten. Sedan ser vi den något mindre allvarliga filmen “Why Wikipedians are Weird”:

Filmen är rätt kul och får även den applåder.

Efter filmerna berättar Axel att vi nu ska ha en paneldiskussion med flera av talarna: Lennart, Kristina, Mathias, Torsten, Johan Schiff (som inte talat) och Magnus. De sätter sig och fixar stolar. Johan presenterar sig och säger att han egentligen skulle ha talat dagen innan men var sjuk, och idag fotograferade. Han ersatte Gustaf Fridolin; Johan bokade Gustaf men fick inte hit honom. Johan har jobbat för Studiefrämjandet och med politik i många år och suttit i Wikimedia Sveriges styrelse, vilket nog är det trevligaste uppdrag han haft. Det är hans bakgrund. Axel ska ställa några frågor till panelen, och som åhörare kan man räcka upp handen och själv ställa frågor. Vi ska hålla på till 16.30.

Om inte samhället och universiteten engagerar sig i Wikipedia, var hamnar vi då? blir Axels första fråga. Torsten säger att alla kommer engagera sig småningom, att det inte finns något alternativ. Wikipedia kan finnas eller försvinna men själva konceptet kommer finnas kvar så länge denna värld består. Universiteten måste också inse att de har världens chans till PR och informera om sin forskning; de kan även producera texter för andra språkversioner. Alla kommer engagera sig, men det är viktigt att jobba med kvalitetssäkring. Mathias menar att nu är universiteten lite mer obsoleta för att få utbildning, inte så relevanta, och om universiteten undviker projekt som Wikipedia minskas deras relevans.

Johan berättar att han fotograferade på ett bokrace för boken “Folkinitiativ – handbok i direktdemokrati”, som handlar om att svenskar nu enligt grundlagen kan göra ett folkinitiativ som förändrar. Många politikers ryggmärgsreaktion är att det hotar demokratin, eftersom vi har en representativ demokrati; släpper man fram alla urholkar man det systemet (anses det) och därmed demokratin. Men i själva verket engagerar sig fler människor; intresset för politik ökar och fler människor engagerar sig. Samma sak gäller kunskap på Internet och Wikipedia: engageras fler människor i att höja kunskapsnivån blir fler intresserade att ta det ett steg vidare, och att fjärma sig från det hamnar man vid sidan.

Är Magnus elever aktiva i att fylla in kunskap? blir nästa fråga. Magnus säger ja och nej. Han vill ta frågan ett steg vidare. Vi frågar idag studenter om huvudstäder och uppsatser, vilket inte är intressant. Vi måste gå ett steg till, till att studenterna producerar ny kunskap och gör egna undersökningar. Samhällsmedborgare ska bli intresserade av att inte bara samla fakta om Göteborgskravallerna utan även diskutera (vilket inte kan ske på Wikipedia eftersom det är faktacentrerat). Trivia får inte vara viktigt, och då förlorar Wikipedia i betydelse. Axel frågar: finns det något annat ställe i Wikimedia-projekten där man kan lägga sådan egen forskning? Lennart säger att det finns så många Wikimediaprojekt; störst är Commons med så många filer (större än Wikipedia), och det är viktigt att producera statistik och diagram (som görs på Commons), så Commons är en än större tjänst än att bidra till Wikipedia.

En i publiken säger att man ska samla ihop all kunskap. Det finns en blindhet från det teoretiska området för det finns ett jättelikt kunskapsområde som inte finns med i Wikipedia men fanns i gamla franska encyklopedin, nämligen rund kunskap. Det är handens kunskaper, det som finns i kokböcker. Det är alldeles borta ur bilden, för Wikipedia är en del av den teoretiska encyklopeditraditionen. Det är universitetens uppslagsverk, inte yrkesskolorna. Finns ett projekt sen 1943 som syhftar till att samla även handens kunskap som fanns i Kina på 1400-talet. Jag påpekar att Wikibooks finns (som mer handlar om ”rund kunskap” – Wikileaks har manualer, läroböcker och dylikt).

Kristina säger att man kan filma guider och lägga upp dem på Youtube (eller Commons) [något jag missar]. Torsten menar att Wikipedia är bara är en ram som kan fyllas med nästan vilket innehåll som helst. Uppslagsverks utveckling har fått mindre utrymme; det man ska täcka är mycket mindre. Fördelen med Wikipedia är att det finns jättemycket utrymme för allting och nästan inga gränser. Man kan alltså ha kunskap som förut inte fått plats. Man kan koppla samman med Wikibooks och Google Books som är jättebra. Man kan hitta massor av kunskap som försvunnit i moderna uppslagsverk på Wikipedia.

Johan pratar om Wikipedias folklighet och tar upp Henrik Berggrens ledare om Wikipedia. Berggren ifrågasätter Wikipedias ideologi om att all kunskap ska vara samlad på ett ställe, som Gud på nätet. Johan tycker det är en fråga om vem som äger kunskapen i samhället, för motsatsen till Wikipedia är Kina, där kunskap styrs uppifrån eftersom kunskap är farlig för eliten. Det finns väldigt mycket på Wikipedia de flesta inte läser om, seriefigurer, tv-serier och så vidare; det finns väldigt mycket mer än bara det akademiska. Så Wikipedia är folkligt också. Lennart säger att det som Wikipedia kritiseras för är att det är för folkligt, och visar mycket vad folk är intresserade av snarare än vad som borde finnas.

Exempelvis var artikeln, säger Lennart, om en dagssåpa mycket längre än den om ett viktigt historiskt skeende. För det första brukar just de uppmärksammade artiklarna få bättre proportioner. Andra sidan är att de viktiga ämnena kanske inte behöver långa artiklar; bör inte popularitet “belönas” med långa välskrivna artiklar? Om folk läser dem kanske det bör satsas på; det är inte nödvändigtvis det som tillhör en kanon som ska ha lång artikel. Axel frågar om vi bör skriva en debattartikel där vi jämför en populär och en vedertagen artikel? Lennart säger att populära artiklar inte behöver  vara långa, men längd ska inte vara förbehållet det som är viktigt.

Den långa svansen innebär att det i en stad kan finnas en människa som forskar på hieroglyfer, som inte kan göra mycket själv, men tillsammans med andra liknande forskare kan hen göra mycket. På nätet finns utrymme för kommunikation inom sådana minoriteter. Wikipedia har haft ganska mycket info om minoriteters kunskap. Lennarts favoritartikel är Toaletter i Japan, eftersom det finns en kulturell bias att toaletter ser likadana ut i hela världen. På Wikipedia, däremot, fattar man att tekniken används mycket för toaletter i Japan varför det är relevant med en sådan artikel.

Johan säger att det inte handlar om att alla måste bygga uppslagsverk, men det viktiga är att alla har möjlighet att göra det. Det är det som är skillnaden mellan Kina och Wikipedia; på Kina bestämmer en elit (som är elit på grund av att de blivit det), medan Wikipedias elit är mer kvalificerad (? – jag kanske hörde fel). Torsten säger att Britney Spears har en längre artikel än Sokrates, och menar att dels borde Sokratesforskare ägna mer tid åt artikeln, dels har han inget emot mycket information om Spears. Exempelvis tycker han själv: varför ska det finnas fem sidor om sport i en tidning? Skratt och applåder följer. Pokémonsidor kan också vara viktiga, för att de är populära. Man ska skriva om seriösa ämnen också.

Mange säger något jag missar, och sedan att nästa steg på Wikipedia måste vara att ge möjlighet för människor att bedriva originalforskning (ant. not.: originalforskning är idag inte tillåtet på Wikipedia), inte bara på Wikibooks. Människor måste själva få producera information. Jag berättar om hur jag började skriva på Wikipedia och då skrev mest om Pokémonfigurer och Harry Potter. Massor av Potter-artiklar flyttades senare till en egen wiki, vilket var lite synd; flytten ledde till att en bidragsgivare lämnade Wikipedia. Karl ställer en fråga jag missar. Mathias säger något jag också missade, men det var något om fackspråk och omskrivning och licenser.

Åhörare påpekar att det att göra forskningsartiklar fritt tillgängligt är helt separat från Wikipedia; det finns stora projekt, och en stor open access-rörelse, som är spännande. Mange säger att det fortfarande  är forskare som skriver det. Åhöraren menar att det behövs fler kanaler för människor att kunna skapa ny kunskap; det är svårt att säga exakt hur det ska se ut och vilken roll just Wikimedia ska ha och var det ska finnas. Men det var bara en kommentar på det här med vetenskapliga artiklar att det finns en stor rörelse som syftar till att tillgängliggöra forskningsartiklar.

Lennart säger att det finns exempel där forskare låter allmänheten vara med, exempelvis SETI, som går ut på att man laddar ner en skärmsläckare och så lånar projektet processorkraft från de som vill så söker den efter signaler från rymden. Det finns många andra sådana exempel, mycket inom astronomin men även inom ornitologin (ant. not.: ett exempel på ornitologisk användning är Rapportsystemet för Fåglar där fågelskådare kan rapportera in obsar som blir tillgängliga direkt både för allmänheten och forskare). Mathias menar att det finns olika beeteendeformer; forskning gör saker med ett visst mål. Det finns tyvärr överdrivet intresse för forskning (det är inte bra om alla blir forskare); forskningsresultatet kan man skriva om vilket kan vara intressant för många människor, men avhandlingar ska inte många läsa.

Lars frågar vad panelen tror borde hända inom ett år; vad borde vi ha att avrapportera till nästa års Wikipedia Academy i samröret mellan Wikipedia och den akademiska världen? Vad kan förrändras? Torsten tror att man kan kalla samman informationschefer inom universiteten och peka på dem här saken och således sätta fart på den akademiska världen. Mycket kan hända om ett år, och man kan hänvisa till universitetens egenintresse. Torsten är optimist. Mange hoppas på två grejer: för det första att man från universiteten släpper upphovsrätten på saker och ting, exempelvis porträttfoton. För det andra har Linköpings universitet anställt någon för att hjälpa forskarna skriva på Wikipedia, liksom Mittuniversitet.

Det vore bra om fler universitet gör så. Men det ärr inte viktigast, enligt Mange, att forskarna är med, utan att forskningen är med. Första steget är att det ska finnas en artikel om varje (jag uppfattar inte vad som sägs). Mathias säger att tredje uppgiften brukar glömmas upp. Inom universiteten har vi ingen meriteringsgrad för det här, så ibland hör han kommentaren “jag hörde dig i radion idag igen”, som om det vore lite dåligt att utföra den tredje uppgiften. Gör man för mycket sådant ses det typ som dåligt. Eftersom det inte är meriterande och den akademiska världen har ett eget språk och en egen publik är det svårt att få med dem. Bra vore om kommunikation med allmänheten ansågs meriterande.

Axel frågar: hur kan man förbereda [uppfattar inte] kommmunikationen? Mange anser att Wikipedia måste ändra attityd. Det borde vara okej att skriva om sig själv om man är neutral; majoriteten verkar hålla med Mange, hävdar han, men några protesterar. Finns ens forskning på Wikipedia blir det dominerande, för det hamnar först på Google och blir etablerat. Kristina menar att vi måste ha fler exempel, förebilder, att visa för forskare, på hur man kan använda Wikipedia. Man kan inte vänta på att någon annan ska göra det, utan måste göra själv. Torsten vill sätta det i ett politiskt sammanhang och påpekar att NE gjordes på statligt uppdrag; man ansåg att “vi behöver detta”.

Han menar att man bör be Gustaf Fridolin skriva en riksdagsmotion om att en Wikipediagrupp ska tillsättas; vi borde börja i toppen. När man söker på Riksdagens sökfält efter Wikipedia ser man att riksdagen använder Wikipedia. Lennart har intervjuat dem. Johan menar att framförallt gillar riksdagsledamöter att läsa om sig själva. Åhörare berättar att hen jobbat mycket med Wikisource och Project Runeberg (det senare är tuffare I copyright, lite mer lagens gråzon typ). Flera exempel finns på fall där Project Runeberg varit i upphovsrättens gråzon. Johan säger att Fridolin säkert vill lämna in en sådan motion, men vill ha hjälp att skriva det.

Jan föreslår att man använder besöksstatistik som meriterande. Mathias säger att om man är en stor personlighet är det väldigt viktigt att personens hemsida är vacker och bra, men under det är det relativt ointressant. Lennart menar att det kan vara så enkelt som dagstidningar gör, med en dela-länk till Facebook fast till Wikipedia. Libris databas har en sådan sak, och det är hyfsat enkelt att göra det för att enkelt citera texter. Axel frågar: när har ni sådana på alla publikationer? Mange berättar att idag får man forskningsanslag baserat på hur många som refererar till en. Men det kommer få konsekvenser: det gäller att höras och synas på nätet [något jag missade]. Lennart menar att ju enklare det är att referera artiklar, desto fler kommer göra det.

Axel säger att det finns massor av välskrivna akademiska artiklar som inte syns på Wikipedia. Idag är det bara forskare som slår sig för bröstet som syns där, andra syns inte. Kanske bör man starta ett Wikipedia-projekt? En åhörare säger något som jag missar eftersom vederbörande talar norska. En annan åhörare säger att har man ett oändligt arkiv behöver man inte väga ämnen mot varandra gällande vad som är viktigast, utan man kan ha med allt, oavsett om artikeln blir lång eller kort. Man borde kunna skriva om även irrelevanta saker (apropå vad jag sa om Potter-artiklarna som flyttades ut).

Det finns oändligt material att lägga in på Wikipedia som inte lagts in där, och ska man täcka allt borde man ta tag i uppslagsverken där copyrighten gått ut för att använda det. Upphovsrätt gäller 50 års copyright för bilder (om man fotar ett konstverk som är fritt), men i USA har de annnan lagstiftning. Det vore bättre med svensk lagstiftning. Mathias säger att det inte alltid stämmer med 50 år. Åhöraren säger joho. Mathias säger nähä. Axel avbrytet diskussionen. Lars inflikar att copyright alltid är mer komplicerat än man tror, och att det ofta inte finns inte prejudikat för ingen har kommit på tanken att piratkopiera ett gammalt uppslagsverk, eller så har alla uppslagsverk kopierat föregående.

Axel menar att vi börjar komma in på alltför små detaljer, och Lars menar att det alltid gäller med upphovsrätt. Torsten berättar att han själv en gång i tiden skrev av Bonniers lexikon (om jag förstår rätt?) apropå att folk kopierar Wikipedia idag, så det är inget nytt. Det finns massor av tangoinformation på Wikipedia vilket är fantastiskt. Lennart säger ”apropå tangokungar… nä”, han  tänkte mer på plagiat. Lennart arbetar ibland som manusredaktör och upptäcker folk som plagierar på de mest underliga sätt, och kopierar hela sidor med redigera-länk och allt (Kristina har också märkt det). Oftast räcker det med sunt förnuft för att upptäcka plagiat.

Mange för tillbaka den politiska aspekten och anser att copyright måste förenklas. Olika statliga verk borde redogöra varför de behåller upphovsrätten till sånt där det inte finns förutsättningar att få betalt; har man inget skäl (exempelvis att få in skattepengar) måste man tala om det på något sätt. Johan säger att apropå Public Domain-begreppet har svenskar ofta uppfattningen att ägandet är väldigt viktigt i USA, men gällande offentliga grejer har de progressiv lagstiftning. Man borde ha någon form av Public Domain-begrepp i Sverige: har skattebetalarna betalat för att ta fram information borde de få använda det.

Lantmäteriet säger sig ta betalt för kartdata, men i USA har ekonomin gynnats av att staten släppt kartdatan fri. Det finns mycket mer kartdataföretag som blomstrar, och det skulle vara ett jättelyft att göra det i Sverige också. Gällande politiken och upphovsrätten finns det en väldig okunskap. Vi har en ganska restriktiv upphovsrätt; till och med de politiska partierna kopierar varandra program, så de bryter mot reglerna de själva satt upp (Johan förstår inte varför journalisterna inte skriver om det). Det var nyligen ett stort debacle att Moderaterna kopierat Sverigedemokraterna, men ingen brydde sig om lagbrottet.

Mathias påpekar att upphovsrätt är svårt, säger politiker, men de säger aldrig att pensionssystem är svårt. Axel noterar en del uppsträckta händer, men säger att vi måste avsluta. Nästa år när vi har Wikipedia Academy, vad kommer det bästa ni gjort för att utöka samarbetet vara?, frågar han panelen, och efterfrågar ett kort, kort svar. Torsten säger att han kommer skriva om det, det kommer Kristina också. Johan ska införa PD-begreppet. Mange kommer kanske printa ut en gratis bok med Wikipedia-artiklar. Lennart ska skriva debattartiklar och försöka påverka, kanske man bör använda “kulturell allmäning” istället för Public Domain. Mathias säger något jag inte hör, och sedan antingen det eller skriva debattartiklar. Axel lämnar över till Jan.

Jag tackar Wikipedia Academy och alla talarna. Han vill tacka Kungliga Biblioteket för att få vara här (men ser ingen från Kungliga Biblioteket härinne). Ana förtjänar ett alldeles eget tack. En åhörare hänvisar till min blogg för referat av konferensen. Jag (som hade handen i luften samtidigt med åhöraren) säger adressen, men tillägger att jag främst skulle vilja tacka Jan. Jan får applåder. Avslutande fråga från Jan är var vi ska vara nästa år.

Sådär, äntligen klar med referatet! Jag vill tacka er stackare som orkat masa er igenom nästan en hel tvådagarskonferens i textform, och ser gärna kommentarer nedan, påpekanden om fel i referatet och så vidare. Imorgon – eller kanske senare då jag har mycket skolarbete – kommer ett sista, avslutande, sammanfattande blogginlägg med slutsatser från Wikipedia Academy 2010. Över till Wikipedia nu, skapa ett konto och skriv så tangentbordet glöder!

Har du några frågor eller funderingar om Wikipedia är du varmt välkommen att fråga mig, antingen på Wikipedia (det där är min egna diskussionssida, något alla användare som registrerar ett konto får), i en kommentar nedan till detta inlägg, eller e-mailledes (guldsiska snabela gmail punkt com). Eller om du föredrar kunskap via böcker kan du läsa Så fungerar Wikipedia av Lennart Guldbrandsson. Den finns på flera bibliotek och även online, helt lagligt.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Wikipedia In Print – How to create custom books with a mix of content from the free encyclopedia

Read Full Post »

Efter Torsten Kälvemarks mycket imponerande (och något förvånande, givet det faktum att han enligt min förutfattade mening verkade som den sista att hylla Wikipedia) föreläsning tackar jag honom personligen för den. Sedan är det paus i några minuter med fika. Jag pratar främst med en Star Trek-fantast (samma som kommenterade en del efter sista fördraget) och en aktiv wikipedian om hur science fiction (som Star Trek) kan förutsäga framtida teknik (som exempelvis iPhones; nu är det bara ”beam me up, Scotty” som saknas :-)). Efter pausen går vi åter in i salen, där Axel presenterar nästa talare: Olof Sundin, forskare och lärare, som ska tala under rubriken ”Återvinningsbar kunskap på Wikipedia: Förändrad källkritik i det nya medielandskapet?”.

Olof inleder, likt flera andra talare, sin föreläsning med att tacka för inbjudan. Han berättar att han även talade på Wikipedia Academy 2008, så uppenbarligen var den inte alltför illa omtyckt då han nu får komma tillbaka. Han har inom projektet EXAKT studerat konsekvenser av källkritik när man arbetar med nya medier, inte minst Wikipedia, i utbildningssystemet. De har varit intresserade av hur gymnaieskolan jobbar med källkritik och vilka konsekvenser deltagarmedier får när man förflyttar sig från kontroll av innehållet i förväg till kontroll av innehållet i efterhand. Större ansvar läggs på elever, bibliotekarier och så vidare – tidigare kunde man förlita sig på att det fanns en viss kvalitet i kurslitteratur.

Det finns nya pedagogiska metoder: tidigare ska elever börja jobba mer i projekt snarare än utifrån en lärobok. Kombinationen av mediets förändring och pedagogikens förändring kan kopplas till varandra, det senare är åtminstone kanske delvis ett resultat av mediets förändring. Därför diskuterar man detta väldigt mycket i skolsystem, och det finns kritik mot att man släpper eleverna att själva hitta material och klippa och klistra. I detta EXAKT-projektet (som inte bara han jobbar med) studeras det, men det han tänkte presentera idag är svaret på frågan ”Hur skapar elever trovvärdighet i sina skolarbeten åt den information de hittar på webben?” Projektet har följt gymnasieelever i projektarbeten med lärare som har en positiv inställning till nya medier (ett val EXAKT-projektet aktivt gjort).

Olof  ska också tala om den andra sidan – hur konstrueras kunskapen i Wikipedia? Olof ska lyfta den diskussionen och sedan koppla ihop de båda. Olof inleder med några citat från skolklassrumstudier där grupparbeten som jobbat med att hitta material följts för att sedan diskutera dem. Detta har en elev sagt:

Ett skolbibliotek är alltid en säker källa i sig, eftersom böckerna tas fram av personer som är utbildade till jobbet, till skillnade från en hemsida där den kanske enda anledningen att skriva någonting är att skapa förvirring.

Resonemanget kallas överförd auktoritet: bakomvarandra person/organisation förs över till själva faktan, det vill säga, egentligen är det förmedlaren som har trovärdighet, inte dokumenten själva. En annan elev har sagt:

Jag tycker WP är väldigt bra om man kan backa upp det med andra källor eller möjligen söka på källorna som WP har angett som källor.

Detta är ett ganska vanligt resonemang när man tar sig an Wikipedia: man hittar en uppgift i exempelvis Wikipedia, gör en Googlesökning, hittar en till källa som säger samma sak. Källkritiken strävar när man gör på det sättet inte efter sanning utan efter ”good enough”. I vardagen gör vi också så – säger flera källor samma sak litar vi på det. Detta är troligen ett tydligt resultat av Googlesökning. Återkommande är även en generalisering utifrån genre eller medier:

Jag väljer ju inte en internetsida som liksom säger något helt annat utifrån en bok, för att jag tycker personligen att böcker är mer pålitliga, eller liksom…

Materiella böcker känns mer trovärdiga, fast å andra sidan kan det tyda på kännedom om publiceringsprocesser som föregår en bok.

Ofta görs också stark åtskillnad mellan fakta och åsikter:

Efter att ha läst denna artikel uppfattar jag det som att Sjöstrand inte har skrivit in några egna åsikter. Det står klar och ren fakta, inget som går emot och inget som är för.

Fakta ses som idealet. Förkärleken för fakta kanske beror på Google/Wikipedia som gör att vi automatiskt söker oss till fakta. Flera skoluppgifter kräver dock vidare analys och tolkningar än rena faktapåståenden; lärare uppfattar det som problem att eleverna är pro fakta snarare än annat. En konsekvens av detta är att om man jobbar med ett självständigt arbete (typ forskning) behövs handledning, då elever ställer frågor som inte kan besvaras med enkla fakta. Komplexa frågor är viktiga, och om det bara var ren fakta skulle det inte krävas fem veckor per arbete. Lärare/bibliotekarier måste bli bättre på handledning.

Elever lyfter ofta fram deltagarmedier som att de representerar åsikter i relation till fakta (vilket är dåligt enligt eleverna, för de är ute efter fakta). Detta beror kanske på att eleverna relaterar till fakta och kompisars bloggar, så genren i sig färgar av sig på innehållet.

Alltså det är ju det, man kanske hittar en trovärdig blogg men det är ju ändå en blogg.

Detta beror nog på ett inlärt beteende att man ska vara försiktig (underförstått med deltagarmedier) – olika lärare skyller på tidigare lärare. En genrekonflikt uppstår vid Wikipedia för eleverna: Wkipedia representerar ju fakta (på grund av uppslagsverkshistorian, pediadelen), men å andra sidan är det ett deltagarmedia. Därför blir Wikipedia svårhanterligt för studenter och lärare, och Wikipedia väcker många frågor. Man vet inte riktigt hur man ska bete sig.

Olof ska dra ett till citat, om hur de nya medierna skapar nya föreställningar om källkritik:

Denna bok innehåller mycket lärorik och användbar fakta men även här måste man tänka på att den är något år gammal och att faktan kanske inte stämmer in exakt med dagens samhälle.

Publiken skrattar något åt citatet, och Olof förklarar: kriterierna för webbsidors trovärdighet (när uppdaterades den senast? etc) förs över till gamla medier vid källkritik; en bok från 2009 ses som gammal. De etablerade/kommersiella/gamla encyklopedierna söker på olika sätt utnyttja vad Wikipedia gör och bjuder in användare men inte vill släppa de helt fria. Man tar element från Wikipedia precis som Wikipedia tagit element från gamla encyklopedier (exempelvis ”pedia” i namnet). Det finns alltså ett flöde av idéer mellan WP och gamla encyklopedier, tror han. Särskilt danska och norsk encyklopedier har gjort detta, snarare än NE, fast NE har också inspirerats (som jag påpekar med bland annat en blogg).

Elever värdesätter den traditionella publiceringsprocessen. Man litar på vad som är etablerat, med resonemanget att det ju är en expert som skriver det och så vidare. På många sätt är det inte dåligt, men kriterierna är inspirerade från tiden före Wikipedia och andra digitala källor, med författarens ursprung och källornas auktoritet och så vidare. Elever eftersträvar också en form av balans: det står ju i Wikipedia, så det är inte säkert, men så stod det i en artikel också, så då är det trovärdigt, eller i alla fall tillräckligt trovärdigt. Man tenderar att i högre grad värdesätta källor som ger olika syn på saken; de källorna ses av en del som mer trovärdiga. Detta kan jämföras med Wikipedias neutralitetsprincip som leder till att man lyfter fram olika sidor.

Eleverna värdesätter trovärdigheten högre hos källor där skaparna utgår från världens bästa (exempelvis Greenpeace, de vill ju väl, och Rädda Barnen är trovärdigt, de vill gott). När elever argumenterar för Wikipedias trovärdighet menar de att en källa med en mångfald författare är mer trovärdigt, vilket är ett slags wisdom of the crowd metafor – ju fler som arbetat med något, desto trovärdigare är det. En mångfald författare är dock inte unikt för Wikipedia (exempelvis kan en Cern-artiklar ha massor av författare). Elevernas källkritik är mycket kopplad till skolans miljö, som liksom universiteten är kopplad till en tradition av tryckkultur. Skolorna har levt i en symbios med tryckkulturen, och den kulturen man lär sig redan i grundskolan (att värdesätta författare, författares namn).

Den traditionen är tung, även för lärare och bibliotekarier som aktivt strävar efter förändring – de traditionella kriterierna för bra källor sitter djupt rotade. Olof lägger ingen värdering i detta; i många sammanhang är det bra, medan det i många sammanhang är mindre användbart.

Hur annorlunda är då Wikipedia? Det är en stor skillnad mellan ett uppslagsverk/kunskapsbank/mötesplats (uppfattar inte riktigt). Wikipedia talas ofta om som ett uppslagsverk där experter utmanas till förmån för amatörer/vanliga människor, varför många akademiker känner sig hotade. Men inte minst genom verifierbarhetspolicyn finns det ett väldigt tydligt ankare i Wikipedia till en etablerad mediakultur där böcker och artiklar värdesätts väldigt högt. Det finns diskussioner inom Wikipedia där det anses problematiskt att bara referar till International (?), och läser man dokumenten ser man en hiearki av källor som åtminstone delvis kanske kommer från universitetsvärlden.

Detta innebär att Wikipedia inte är fullständigt annorlunda i sättet att se vilken kunskap som är värdefull, med många saker som traditionellt (?) anses värdefulla (exempelvis produktion och vilka röster som kommer till tals), men det här med att källhänvisa till utanför Wikipedia är annorlunda. Olof visar en bild där en man på en skylt kopplar samman homosexuella med mördare, och några tjejer står med en citation needed-skylt och efterfrågar referens. I vetenskapsstudier intresserar man sig för varför vi har förtroende för en viss vetenskapstyp och mindre för andra, och hur vetenskapen produceras. Hur går det till i laboratoriet? Hur fungerar det med vetenskapliga artiklar etcetera?

Bruno Latour visar, enligt Olof, att det fnns tre strategier för att vinna trovärdighet i den akademiska världen: 1. ”bringing in friends” (att ge associationer till akamiker med hög trovärdighet, som att säga ”tack till de och de akademikerna”, att ge ut sina artiklar på av akademiker välanvända förlag och så vidare), 2. att referera till andra texter (som på Wikipedia; gör man inte det är det obelagt, som han med skylten även om ens budskap kanske inte är samma), och slutligen 3. ”being referred to by later texts” (senare ska andra texter referera till en själv). För Wikipedia är särskilt tvåan användbar, men till skillnad från vetenskapliga artiklar, ska man inte referera till andra interna artiklar (vetenskapliga artiklar kan referera till andra vetenskapliga artiklar, men Wikipedia-artiklar kan inte referera till andra Wikipedia-artiklar).

Olof citerar Latour: ”Fact construction is so much a collective process that an isolated person builds only dreams claims and feelings, no facts.” Jag missar något av Olofs fortsatta resonemang. Wikipedia är ett slags kunskapens återvinningscentral, med så många människor som är engagerade för tillgänglighet, gratisprincip och så vidare. Wikipedia bygger på att man återvinner gamla källor, och det bygger på mångas delaktighet, på sådant som tidigare skrivits. Man kanske kan se på WP som ett kunskapslaboratorium; istället för naturvetenskapens laboratorium där det bubblar och man mäter är Wikipedia humanorians laboratorium som kan undersökas.

Kunskapens tillblivelse är på Wikipedia väldigt genomskinlig: man kan se vilka författare som varit inne på en sida, vilken diskussion som gått och massor av andra saker som man inte kan se för andra (icke-Wikipedia) artiklar. En artikel om Palestina kan ha nog så många upphetsade diskussioner på ett redaktionsrum, men det kan man inte ta del av som man får på Wikipedia, utan man får istället lita på trovärdigheten. När man läser Wikipedia kan man tydligare se själva tillblivelsen. Man försöker inom vetenskapen öppna den svarta lådan för att se hur kunskap blir till kunskap, och det kan ses på Wikipedia. Samtidigt refereras kanske forskningslitteratur på Wikipedia, så svarta lådans lock har inte lyfts helt och hållet

Mediet som sådant skapar förutsättningar för källkritik, och traditionella förhållningssätt är väldigt starka, inte minst i skolan. Detta är inte nödvändigtvis dåligt men man kan konstatera att det förändras långsamt. Traditionell källkritik är också väldigt närvarande på själva Wikipedia, vilket kanske inte är dåligt. Det finns ett starkt samband mellan den traditionella världen och Wikipedia-världen, ett ömsesidigt beroende. Främst är Wikipedia beroende av det traditionella, men det traditionella är även  beroende av Wikipedia då det gillar att bli refererat.

Det är oerhört viktigt att det ges utrymme i skolan på alla nivåer. Det finns ett behov att lära sig; det är ganska svårt hur kunskap skapas. Det handar om att utnyttja metadata, diskussioner och referenser i våra bedömningar av artiklar. Sedan är det väldigt kul med Wikipedia som ett laboratorium – framförallt kan man använda det i undervisning för att förklara källkritik, hur kunskap blir till inte bara i Wikipedia, för debatterna finns ju i andra sammanhang också.

Några utmaningar att gå hem med: hur kan man arbeta med att hjälpa studenter att ställa meningsfulla frågor, där Wikipedia är en av flera viktiga källor? Om en lärare klagar på att eleverna bara använder Wikipedia behövs kanske bättre handlednding. Man kan arbeta med en pedagogik som utgår från digitala mediers förutsättningar, och det är väldigt viktigt att förstå dem. Hur kan man använda Wikipedia för att vi alla – inte bara elever – kan utnyttja den fantastiska transparens Wikipedia har för att lära oss hur kunskap blir till kunskap? Det tror jag är en jätteviktig kunskap. Olof Sundin avslutar med att referera till projektexakt.wordpress.com, EXAKT-projektets blogg (där Olof f.ö. bloggat om Wikipedia Academy).

Jag frågar om ifall ”utgå från världens bästa”-trovärdigheten eleverna uppfattar gäller även Wikipedia, då Wikipedias skapare också strävar efter världens bästa. Olof har inte sett det i sina studier men tycker det är intressant. Lennart säger att internlänkning är ett slags interna referenser, fast han påpekar att det inte riktigt är samma sak som källor. Jag berättar att det ibland översätts artiklar mellan olika språkversioner på Wikipedia,  och att det finns en ganska stor diskussion på svenskspråkiga Wikipedia om huruvida de översättningarna bör anges via källor eller ej, något Olof också märkt av. Olof får presentkort på Wikipedia Press från Axel och applåder från publiken.

Olofs presentation byggde, enligt sidan för Wikipedia Academy 2010, på artikeln In search of credibility: Pupils’ information practices in learning environments.

Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Foto: Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0

Foto (från Wikimedia Commons): Tom Murphy VII, CC-BY-SA 3.0. Detta är böcker, varför de lär anses mycket trovärdiga av elever… men kanske de anses för gamla?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Omfattande IPRED-dokument: argument, studier, svenska fildelningsrättsfall

På min riksdags-PRAO för Vänsterpartiet – som slutade för ett par veckor sedan – skrev jag som jag berättat om här på bloggen ett dokument om IPRED som respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, innehållande argument mot, bakgrundsfakta (lista över svenska fildelningsrättsfall och studier om fildelningens verkan på kulturskapande), samt analys av Socialdemokraternas nyliga kongressbeslut rörande IPRED. Dokumentet fick jag i uppgift att skriva av Mikael von Knorring (informationspolitiskt aktiv vänsterpartist på deras riksdagskansli; regelbunden bloggare; sympatisk människa). Sprid mycket gärna dokumentet; ju mer IPRED-förhandingarna mellan (S) och (V) uppmärksammas, desto mer lär (S) följa medborgarnas åsikt i den (så pusha gärna inlägget med pusha-länken i slutet). Jag skall inte uppehålla mig vid inledningen av detta blogginlägg, utan publicerar nedan helt enkelt dokumentet nedan.

Respons på  Vänsterpartiets IPRED-motion

Respons på  Vänsterpartiets motion till riksdagen 2008/09:v033: med anledning av proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG

Vänsterpartiets motion är generellt mycket välskriven, och behandlar de flesta invändningar som i debatten hörts mot proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG (hädanefter kallad ”IPRED”). Nedan listas så komplett som möjligt de argument som anförts mot IPRED:

Rättssäkerhetsrelaterade argument

Den brottsuppklarande processen flyttas i och med IPRED i praktiken över till privata bolag (främst i exemplarförsäljningssektorn). De får möjlighet att skicka ut egna, godtyckligt satta skadeståndskrav till privatpersoner, som i praktiken ofta torde vara ovilliga att möta bolagen i rätten. Det är visserligen möjligt för bolag att även utan IPRED skicka ut brev med skadeståndskrav i mängder, men i praktiken torde inte det ske (verksamheten hjälps i alla fall på traven av IPRED; utan IPRED skulle kravbreven snarare blott väcka förvåning hos dem som krävs på pengar; lagstiftningen bör inte på något sätt uppmuntra eller förenkla för sådan verksamhet). Dessutom är det mycket enklare för eventuella bolag som ägnar sig åt missbruk om de kan skicka kravbrev till bara barnfamiljer som är låginkomsttagare. Oavsett det är argumentet att bolagen hursomhelst kan skicka ut kravbrev av teoretisk art; de gör det inte i praktiken utan IPRED, men gör det i praktiken med IPRED.

  • Bolag får vidare befogenheter än vad polisen har i nuläget. Polisen får enbart begära informationsföreläggande då fängelse, eller  villkorlig dom, är ett möjligt straff för brottet. Att privata bolag får större möjlighet till brottsundersökning än polisen är inte godtagbart i ett rättssamhälle. Visserligen föreslogs i ett utredningsdirektiv år 2007 att polisen skulle få begära ut personuppgifter bakom IP-adresser även i fall då personen bakom IP-numret inte misstänks för brott belagda med fängelsestraff/villkorlig dom (möjligtvis till och med då ingen misstanke om brott alls föreligger), men det förslaget har än så länge inte blivit lag (”Polisen ska få lättare att spåra all datortrafik”, Dn.se. Publicerat 26 december 2007.). Det är inte heller önskvärt att polisen får sådana befogenheter, då privatlivet faktiskt har ett egenvärde i och med att det skyddas från godtyckliga ingripanden i FN.s deklaration över mänskliga rättigheter samt Europakonventionen (se vidare ”Integritetsrelaterade argument”).
  • De begränsningar i möjligheten att begära ut informationsföreläggande som i debatten påtalats är i praktiken av mycket liten betydelse; enbart människor som misstänks för kopiering i större skala skall enligt propositionen kunna utsättas för informationsföreläggande. Som kopiering i större skala räknas offentliggörande av upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse. Således spelar den så kallade begränsningen egentligen ingen större roll, då de allra flesta personer som sysslar med upphovsrättsbrott på Internet.
  • Den enskilda kan inte vara säker på att domstolen kommer döma korrekt; generellt finns en misstro mot domstolars tekniska kompetens (vilket kan ses i exempelvis jävsanklagelserna mot Tomas Norström, domare i det så kallade Pirate Bay-målet i Stockholms tingsrätt; huruvida jävsanklagelserna är korrekta eller ej spelar mindre roll; det relevanta är huruvida folk instämmer i dem och agerar efter dem eller ej). Detta avskräcker folk från rättegång, och många personer betalar säkerligen hellre vad bolagen kräver i sina kravbrev än riskera att betala mångdubbelt efter en rättegång.
  • Det finns en risk för att så kallade skärmdumpar (det vill säga kopior av hur skärmen på en dator sett ut vid givna tillfällen) i rätten anses vara tillräckliga bevis för att upphovsrättsinnehavarens yrkanden på utlämnande av personuppgifter skall beviljas. Problemet med skärmdumpars bevisvärde är att de är mycket enkla att fabricera, något som enklast visas genom ”Bevismaskinen”, en webbsida där vem som helst kan fylla i IP-nummer och Bevismaskinen sedan konstruerar en skärmdump som visar på att det IP-numret ägnat sig åt fildelning av en viss fil. Om skärmdumpar skulle godtas som något som helst slags bevisliknande företeelse, skulle alltså det inte vara svårare att lura rättsväsendet än att använda Bevismaskinen, något så gott som vilken datoranvändare som helst troligen skulle klara; fabriceringen tar inte mer än högst någon minut i anspråk av användaren. Skärmdumpars bevisvärde är, kort sagt, noll, och räcker inte för att de ”sannolika skäl” att upphovsrättsbrott begåtts av IP-adressen som IPRED kräver för informationsföreläggande ska ha påvisats.
  • I fall som hör till civilrätten bör parterna vara ekonomiskt någorlunda jämställda; så är inte alls fallet i de rättegångar IPRED skulle kunna leda till. Privatpersoner saknar ofta en särskilt djup juridisk kunskap, och vet därför inte hur de bör hantera situationen om de får ett kravbrev från en upphovsrättsinnehavare. Denna okunskap riskerar leda till att den som får ett kravbrev för säkerhets skull betalar vad personen krävs på.
  • Det föreligger en stor risk för missbruk av IPRED. Medan polisen är noga kontrollerad av staten och under statlig styrning och insyn, och dess syfte just är att upprätthålla lagarna, och risken för missbruk av deras befogenheter därmed minskar radikalt, är bolagens per definition syfte inte att upprätthålla lagarna, utan att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om det skulle vara kommersiellt lönsamt, skulle bolagen troligen inte dra sig för att skicka ut kravbrev i mängder (även till personer som enbart på lösa grunder av bolagen misstänks för illegal fildelning), och hoppas på att några av dem som mottar kravbreven inte skulle våga riskera en rättegång utan istället betalar direkt. Ett sådant förfarande vore naturligtvis önskvärt om syftet med IPRED är att bolagen ska tjäna så mycket pengar som möjligt; om syftet med IPRED istället är att förhindra och klara upp brott, är förfarandet naturligtvis icke önskvärt.
  • Det går inte att säkert säga att ägaren av ett IP-nummer är den som bedrivit samtlig verksamhet som skett via den Internetuppkoppling som har IP-numret. Är nätverket trådlöst går det att hacka sig in i nätverket och själv använda det, och ägare kan även öppna upp nätverk medvetet, så att vem som helst kan använda nätverket. Även om nätverket är inte trådlöst kan förstås andra personer sitta vid datorn och använda Internet. Således är det inte säkert allt att ägaren av ett IP-nummer är den som begått eventuella brott som leder till det IP-numret.

Det hittills enda fall av användning av IPRED där beslut nåtts i en domstol, är det så kallade Ephone-målet, där några ljudboksförlag begärt att få tillgång till personuppgifter bakom en IP-adress tillhörande Internetleverantören Ephone. Tingsrätten menade att bokförlagen visat att det fanns sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts; huruvida de sannolika skälen består av skärmdumpar eller ej är oklart, men klart är i alla fall att huvudargumentet för att inte beordra informationsföreläggande Ephone drivit är att servern fildelning skett på skulle ha varit privat (”Förlagen vann i första Ipred-domen”, Dn.se. Publicerat 25 juni 2009.) När hovrätten senare tog upp fallet gick de på Ephones linje och menade att det inte visats några sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts (”Hovrättsdom går fildelares väg”, Dn.se. Publicerat 13 oktober 2009.); återigen rapporterar inte media om huruvida det ljudboksförlagen framförde som sannolika skäl var skärmdumpar eller ej, och själva domen förefaller svår att hitta på Internet. Således kan Ephone-ärendet tyvärr varken styrka eller avslå någon av ovanstående misstankar om rättsosäkerhet.

Integritetsrelaterade argument

Undantag görs i och med IPRED från personuppgiftslagen; samtliga undantag bör vara mycket väl motiverade. Hinder av illegal fildelning är inget giltigt sådant motiv; upphovsrättsbrott är helt enkelt inte så illa att det motiverar sådana privatlivsinskränkningar människor skulle utsättas för.

  • I och med IPRED riskeras (jag innehar inte den juridiska kunskap som krävs för att avgöra om det verkligen är så som ibland hävdas i debatten) bolagen i praktiken få rätt att gå in i privatpersoners hem (de får, möjligtvis, möjlighet att beordra Kronofogden att göra det), en rätt som enligt grundläggande rättsprinciper bör reserveras för polisen då det finns en konkret misstanke om brott från dess sida. Se kapitel 9 Kvarstad och civilrättsligt beslag i IPRED (regeringens proposition 2008/09:67).
  • Godtyckliga ingripanden i privatlivet kommer äga rum om skärmdumpar anses räcka som bevisvärde (om de inte anses räcka som bevisvärde kommer IPRED bli meningslös; se ”Effektivitetsrelaterade argument”). Alla människor är i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, skyddade från godtyckliga ingripanden i privatlivet. Tillåtande av en kränkning av en mänsklig rättighet är inte acceptabel i något lagstiftningssammanhang överhuvudtaget, allra minst för att förhindra och uppklara fall av ett sådant oviktigt brott som illegal fildelning.

Effektivitetsrelaterade argument

  • Räknas skärmdumpar, i enlighet med rättssäkerhetsmässiga principer, inte som giltig bevisning för att rätten skall ålägga Internetleverantörer att lämna ut personuppgifter, kommer i praktiken IPRED aldrig kunna användas, och därmed är den onödvändig. Det finns ingen anledning att i ett rättssamhälle ha en lag som i praktiken aldrig kommer användas. Skärmdumpar bör, då de har noll bevisvärde (se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”), varken räcka för att domstolen skall beordra informationsföreläggande, eller för att en person som misstänks ägna sig åt illegal fildelning skall dömas. Detta faktum – att skärmdumpar inte lever upp till beviskraven – har i Danmark, där IPRED funnits ett par år, lett till att ingen kan i rättegång dömas för illegal fildelning om personen inte själv erkänner (”Piratjägarlagen en flopp i ”föredömet” Danmark”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.). Alltså: om skärmdumpar inte räknas som tillräcklig bevisning för att personuppgifter ska tvingas lämnas ut, kommer IPRED redan i det stadiet aldrig kunna bli använd. Om skärmdumpar i det stadiet räknas som tillräcklig bevisning, kränks å andra sidan rättssäkerheten, då skärmdumpar har noll bevisvärde. Vidare: om någon anklagas för illegal fildelning i rätten, och skärmdumpar inte räcker som bevis för fällande dom, kommer i praktiken ingen kunna dömas för illegal fildelning och då uppklarande i rättsväsendet, med den rättssäkerhet det medger, torde vara det som eftersträvas av IPRED, kommer IPRED på det viset bli verkanslöst. Om skärmdumpar skulle räknas som tillräcklig bevisning för fällande dom mot misstänkt upphovsrättsbrottsling, skulle rättssäkerheten kränkas. Mycket sällan finns några andra försök till bevismaterial i fildelningsrelaterade mål än skärmdumpar Således finns det bara två möjligheter när det gäller IPRED: antingen blir den i praktiken verkningslös (förutom att en del personer på orättssäkra sätt blir ”utpressade” på pengar och inte vågar ta en rättegång och därför betalar, och därmed både verkningslös och rättsosäker), eller rättsosäker (om skärmdumpar skulle räcka som bevisvärde). Oavsett hur det blir är IPRED en dålig lag.
  • Möjligheten att öppna sina trådlösa nätverk finns, vilket kan leda till att IPRED blir verkanslös om många öppnar sina nätverk (se ”Övriga argument”).
  • En stor del av Internetanvändarna lär som sagt använda diverse olika anonymiseringstjänster; enligt Cybernormer gömmer sig, som sagt, 10 procent i gruppen som är 18-25 år, kanske några procent i hela befolkningen. I takt med den tekniska utvecklingen kommer anonymiseringstjänster troligtvis bli enklare att använda och billigare, och fler lär komma att använda dem (enligt Cybernormer skulle, som sagt, varannan svensk vilja det). Om folk använder en anonymiseringstjänst finns det inget sätt, åtminstone ej i dagsläget, att ta reda på vilket IP-nummer personen har.
  • Risken den enskilda uppfattar för att ”¨åka fast” lär, om rättsprinciperna tillämpas, vara mycket små, varför folks illegala fildelning därför troligen ej i längden minskar i särskilt stor omfattning. Internettrafiken minskade 1 april 2009 i relativt stor utsträckning, men trafiken rapporterades i Dagens Nyheter i juni 2009 vara uppe på samma nivåer som före den 1 april (”Nättrafiken tillbaka efter IPRED”, Dn.se. Publicerat 15 juni 2009.). 11 juli skrev dock DN att den på den illegala fildelningen minskande effekten av IPRED var kvar (”Fildelningen kvar på låg nivå”, Dn.se. Publicerat 11 juli 2009.). Det verkar föreligga oklarhet i IPRED:s effekter på den illegala fildelningen; medan branschorganisationer och butiker hävdar att IPRED haft en positiv effekt på deras försäljning (se bland annat ”Ipred ökar dvd-försäljningen”, Dn.se. Publicerat 4 maj 2009 – vad gäller just påståendet att dvd-försäljningen skulle ha ökat tack vare IPRED, bemöts det argumentet effektivt på second opinion, där det redovisas siffror som visar på att dvd-försäljningen visserligen ökar, men att den gjort det under en lång tidsperiod, inte alls bara sedan IPRED implementerade; relevant i sammanhanget är dock att det enligt siffrorna redovisade på second opinion sker en stagnering av ökningen av dvd-försäljningen), sade en person som företrädde Netnodstiftelsen att det var viktigt att inte övertolka effekten på den statistik de förde över Internettrafiken i Sverige. Således är det inte säkert huruvida IPRED haft stor effekt på den illegala fildelningen eller ej.
  • Folk kommer troligen i högre grad, för att skydda sig mot de potentiella privatlivsingripanden IPRED medför, använda anonymiseringstjänster, vilket försvårar uppklarande och förhindring av viktiga, ”riktiga” brott. Detta har redan visat sig stämma sedan implementeringen av IPRED för några månader sedan (och även debatten om FRA-lagen); enligt det rättssociologiska forskningsprojektet Cybernormers (som hör till Lunds universitet) använder redan tio procent av befolkningsgruppen som är 15-25 år något slags anonymiseringstjänst, och drygt varannan person uppgav i undersökningen att de vill använda någon anonymiseringstjänst (se ”En av tio unga gömmer sig för FRA och IPRED”, DN.se. Publicerad 2 november 2009.).
  • Det är möjligt för Internetleverantörer att omedelbart radera de uppgifter de har om vem som använt vilket IP-nummer vid vilken tidpunkt. I och med Datalagringsdirektivet, som nuvarande regering föreslår införa efter riksdagsvalet 2010 (och därmed, förhoppningsvis, hamna på de rödgrönas bord, så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får möjlighet att invända mot den godtyckliga privatlivsinskränkning Datalagringsdirektivet innebär; tyvärr är (S) med Bodström i spetsen mycket positiva inför Datalagringsdirektivet), skulle Internetleverantörerna tvingas spara dessa uppgifter. Dock kan det vara så att Datalagringsdirektivet enbart medger utlämnande av de enligt Datalagringsdirektivet tvångssparade uppgifterna till polisen, vilket alltså totalt skulle omintetgöra IPREDs funktion. Observera att detta är en möjlighet; huruvida Interleverantörer verkligen inte skulle få lämna ut uppgifterna till rättighetsinnehavare om Datalagringsdirektivet implementeras är mycket osäkert, och därom tvista de lärde (”Regeringen skjuter sönder Ipred”, Svd.se. Publicerat 19 maj 2009.). Om Datalagringsdirektivet inte skulle innebära att uppgifterna enbart kan lämnas ut till polisen, skulle istället den potentiella så kallade ”effektivitetsluckan” (i själva verket förefaller det vara en högst medveten lucka; enligt lagen om elektronisk kommunikation är det inte tillåtet för Internetleverantörer att lagra personuppgifter längre än nödvändigt; se själva lagtexten, 6 kap. Integritetsskydd, 5 § för bestämmelserna rörande detta) vad gäller IPRED – Internetleverantörers möjlighet att radera personuppgifter – täppas igen, då alla Internetleverantörer skulle tvingas spara uppgifterna och därmed inte kunna radera dem. Ett par Internetleverantörer har bestämt sig för att omedelbart eller åtminstone efter en mycket kort tidsperiod (så kort att IPRED i praktiken ändå torde bli verkanslös på användare av de Internetleverantörerna) radera personuppgifter; till och med har ett initiativ kallat Integrity startats, som samlar Internetleverantörer som bland annat säger sig övervaka sina kunder i minsta möjliga (lagliga) utsträckning (”Fler operatörer trotsar Ipred”, Dn.se. Publicerat 19 april 2009.).

Kulturrelaterade argument

  • Pengarna som kommer in kommer troligen inte i hög grad gå kreatörer, utan snarare stora bolag, till godo (”Danska piratskadestånd direkt till bolagen”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.); i Danmark går skadeståndspengar i praktiken till bolagen, som inte förefaller ha någon vilja eller skyldighet att ge en del av pengarna till kreatörer. Således fallerar argumentet att IPRED skulle se till att kulturskaparna kan tjäna pengar och på så sätt skapa mer kultur.
  • Visserligen skulle folk kunna skrämmas till att inte fildela, och vissa därmed övergå till att köpa kulturexemplar lagligt, men inte heller när pengar kommer in till exemplarförsäljarbolagen på det viset brukar särskilt mycket pengar gå till kreatörerna. Enligt ett flertal undersökningar spenderar personer som fildelar illegalt mer pengar på kultur än icke-fildelare. Skillnaden är ofta att illegalt fildelandes personer snarare lägger pengar på kulturupplevelser än –exemplar, och pengar till kulturupplevelser går i högre utsträckning till kreatörerna än pengar till kulturexemplar. Således kan fildelning till och med gynna kreatörer (även om det missgynnar exemplarförsäljningsbolag). Nedan listas några undersökningar gällande fildelningens påverkan på kulturskapande (naturligtvis är de undersökningar som är gjorda senare i tiden de mest relevanta, men även tidigare undersökningar kan vara intressanta för IPRED-diskussionen):
    • En undersökning från Harvard 2004 (om jag förstått årtalet rätt) visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. Källa, Harvards webbplats.
    • En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. Källor: SvD, Expressen, Aftonbladet.
    • En undersökning från SOM-institutet 2006 visar att nedladdad film inte drar ner på biobesöken. Faktum är att fildelare går dubbelt så mycket på bio som andra (även om detta dels kan tillskrivas det faktum att fler unga går på bio, och fler unga fildelar). Källa, SvD.
    • En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det. Källor: IDG, själva undersökningen, SvD.
    • En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. Källor: IDG, Metro, SvT, själva undersökningen.
    • En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Nyhetskanalen.
    • En undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Metro, IDG, Mailonline.
    • En nyhetsartikel vars research är gjord av en medborgare och inte en journalist (?) visar på siffror som visar att exemplarförsäljning gått ned de senaste åren (vilket missgynnat skivbolag och i viss grad artister), medan inkomster från live-uppträdanden ökat (vilket gynnat artister), och att artister generellt tjänar mer nu än förr. Källa: TimesOnlineLabs.
  • Kulturskapande kan finansieras på andra sätt, exempelvis i större utsträckning än idag via skattemedel.
  • Bara för att exemplar av kulturella verk finns gratis, är det inte nödvändigtvis omöjligt att försörja sig på kulturskapande. Ett mycket gott exempel på detta är biblioteken. Sedan drygt hundra år har det funnits flera bibliotek öppna för allmänheten i Sverige. Biblioteken har knappast påverkat skrivandet negativt, utan snarare positivt; det har lett till att fler personer blivit intresserade av litteratur, och därmed mer benägna att betala för litteratur (trots att det finns en möjlighet att gratis läsa litteraturen). Biblioteksavgiften – som är mycket låg och enbart går till svenska författare – har möjligtvis haft viss betydelse för att biblioteken inte hotat litteraturen, men den betydelsen torde inte spela särskilt stor roll (och dessutom är det förstås möjligt för staten att ersätta kulturskapare för fildelning på dylikt sätt). En i sammanhanget måhända relevant skillnad finns förstås mellan biblioteken och fildelning på Internet; en lånar enbart böcker på biblioteken och måste lämna tillbaka dem efter en viss tidsperiod, medan en naturligtvis har tillgång till exemplar av kulturella verk en fildelat så länge en själv vill. Principiellt är det dock ingen stor skillnad; i båda fallen är det möjligt att nyttja det kulturella verket gratis.

Övriga argument

  • Från IPRED-försvararnas sida i debatten hävdas ofta att Sverige har implementeringsskyldighet gällande IPRED. Det är mycket riktigt att Sverige till viss del måste införa IPRED, men den kontroversiella delen – den som ger privata bolag möjlighet att få tillgång till personuppgift om personer som av de misstänks för illegal fildelning – har av EG-domstolen slagits fast inte behöver implementeras.
  • IPRED och jakt på personer som ägnar sig åt illegal fildelning i stort rimmar illa med den allmänna rättsuppfattningen. Några särskilt nyliga studier – och det är rimligt att anta att då denna fråga aktualiserats extra mycket detta och förra året är äldre studier än bara något år utdaterade – kan tyvärr inte hittas, men en undersökning gjord av Göteborgs universitet 2007 visar att det ” inte finns något brett folkligt stöd för kriminaliserandet av fildelning av upphovsrättsligt material.” (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.)
  • IPRED förefaller ogillas av majoriteten av folket (eller åtminstone ha fler kritiker än anhängare), varför det är odemokratiskt att ha lagen. 48 procent uppgav sig ogilla IPRED i en opinionsundersökning gjord av Sifo på uppdrag av SvD, medan 32 procent gillade den, och resten sade sig vara tveksamma eller inte visste (”Klart nej till ny fildelningslag”, Svd.se. Publicerat 17 mars 2009.). Intressant i detta sammanhang är att 59 procent av de tillfrågade personerna som röstar på Vänsterpartiet ansåg IPRED vara fel; således har Vänsterpartiet helt klart sina väljares stöd i sin kritik av IPRED.
  • Ägare av öppna nätverk riskerar erhålla skadeståndskrav för vad andra personer – kanske till och med utan ägarens kännedom – använt deras öppna nätverk (det vill säga trådlösa nätverk ansluta till Internet vilka är öppna för vem som helst som är i räckvidden för Internetanslutningsutsändaren att använda, utan lösenord eller särskilt tillåtelse från ägaren av nätverket). Detta är ett reellt hot mot öppna nätverk, då antagligen ingen person skulle vilja få ett skadeståndskrav, alldeles oavsett huruvida en begått brottet eller ej. Det är osäkert om rätten skulle förstå vad öppna nätverk innebär; det föreligger åtminstone en osäkerhet bland människor om rätten skulle göra det, som en del i många människors misstro mot domstolars tekniska kompetens. Det viktiga i sammanhanget är inte om domstolarna har den tekniska kompetens som krävs; det viktiga är om personer tror att domstolarna har det eller ej. Denna oro för att få skadeståndskrav som ägare av ett öppet nätverk är ett faktum (”Ipred hot mot öppna nätverk”, Dn.se. Publicerat 31 mars 2009.) och inga lösa spekulationer. Vidare kan nämnas att det i Danmark framgångsrikt hävdats i fildelningsärenden i rätten att svararen haft ett öppet nätverk, och att personen inte själv fildelat illegalt utan någon annan antagligen gjort det på personens öppna nätverk. Om samma praxis – med att det ska räcka för en anklagad att skylla på ett öppet nätverk för att gå fri – skulle IPRED kunna bli verkanslös, om samtliga Internetanvändare öppnade sina nätverk.

Sammanfattningsvis är IPRED en lag som hotar och/eller inskränker rättssäkerheten, den personliga integriteten och öppna trådlösa nätverk, öppnar upp för vad som skulle kunna kallas ”utpressning”, inte i längden lär vara särskilt effektiv, med stor sannolikhet inte märkbart kommer gynna kulturskapandet, illa stämmer överrens med den allmänna rättsuppfattningen och inte heller verkar ha stöd av det svenska folket. Det finns kort sagt få eller inga hållbara skäl att ha IPRED som en del i Sveriges lagstiftning, utan istället mängder av goda argument mot IPRED.

Jämförelse med Socialdemokraternas IPRED-beslut på sin kongress

På Socialdemokratiska arbetarpartiets (hädanefter kallade ”(S)”) nyliga kongress beslutades att IPRED skall förändras. Några detaljer gick (S) dock ej in på. På sin webbplats uppger (S) som viktigt beslut på det kulturpolitiska området från sin kongress vara bland andra: ”IPRED bör förändras så att rättssäkerheten och integritetsskyddet stärks, samtidigt som upphovsrätten värnas och kulturskaparnas rätt att kräva ersättning för sina verk garanteras”. I media sägs istället att upphovsrättsinnehavare skall få sina legitima krav på ersättning tillgodosedda. Denna skillnad i ord torde inte ha någon större relevans (det kan fås uppfattningen att upphovsrättsinnehavare snarare syftar på exemplarförsäljningsbolag än kulturskapare, men tekniskt sätt är det fel att kalla skivbolag och dylika bolag för upphovsrättsinnehavare; de är, om jag förstått saken rätt, juridiskt, enbart ”innehavare av närstående rättigheter”).

Huruvida (S) önskade version av IPRED är förenlig med rättssäkerhet, personliga integriteten et cetera är mycket oklart, då det är okänt vilka önskemål på förändringar rent konkret (S) har. Det är svårt att i nuläget se något sätt alls att förändra IPRED på som skulle göra den godtagbar, utan att helt och hållet ta bort den del som rör förhindrande och uppklarande av fall av illegal fildelning (och därmed göra IPRED till vad den från början var; ett sätt att bekämpa kommersiella immaterialrättsbrott). En version av IPRED som bara går ut på att bekämpa immaterialrättsbrott som sker i förvärvssyfte skulle med största sannolikhet inte vara särskilt förkastlig.

(S) förefaller, tyvärr, dock inte vilja förändra IPRED på ett sådant sätt, då de fortfarande vill att IPRED (eller lagstiftning i övrigt; det förefaller som att det är IPRED som skall syfta till detta) skall garantera kulturskaparnas så kallade ”rätt att kräva ersättning för sina verk” (om uppgifterna på deras webbplats, där (S) använder ordet ”kulturskapare”, och termen ”rätt att kräva ersättning”, stämmer). I media florerar istället ”upphovsrättsinnehavare” och deras ”legitima krav”. Den exakta ordalydelsen i själva beslutet som fattades vore intressant, men i syfte att kunna ge respons på (S) beslut överhuvudtaget utgår jag från att texten på deras webbplats är någorlunda korrekt.

Om texten på deras webbplats stämmer överrens med hur (S) vill förändra IPRED, menar (S) att kulturskaparnas krav på rätt till ersättning bör garanteras. Det finns felaktigheter i den formuleringen. Det finns nämligen ingen rätt att kräva (och, underförstått, beviljas) ersättning för sina verk ens med nuvarande upphovsrättslagstiftning. Det enda som finns, som ens liknar den rätten, är en rätt att bestämma över användning av ens verk. I praktiken innebär denna rätt oftast att kulturskaparen genom att mot ersättning bevilja en viss användning av ens verk kan tjäna pengar på sitt kulturskapande, men det finns på intet sätt en möjlighet för en kulturskapare att skapa kultur och sedan utan vidare kräva betalt för kulturskapandet; det behövs någon som är villig att betala för rätten att nyttja verket för att kulturskaparen ska få pengar för kulturskapandet. (Naturligtvis finns mängder av alternativa inkomstkällor för kulturskapare, men detta är hur de kan använda upphovsrätten för att få betalt; de alternativa inkomstkällorna existerar oberoende av upphovsrättslagstiftningens utformning.)

Vill (S) verkligen utöka upphovsrätten så att alla som skapar ska ha en rätt att kräva och beviljas betalning? Det verkar som ett väldigt ogenomtänkt förslag, då  tiotusentals småbarn som ritar teckningar skulle kunna kräva och beviljas ersättning för sitt teckningsmålande. Förhoppningsvis var (S) bara oförsiktig med formuleringen. Att staten ger vissa kulturskapare betalt, i syfte att gynna kulturen och inte för att kulturskaparna skulle ha någon märklig ”rätt” att få betalt, är något helt annat än vad (S) verkar föreslå.

(En mycket intressant parentes, också rörande upphovsrätt, är att (S) på sin webbplats, på webbsidan om vad kongressen beslutade i kulturpolitiska frågor bland annat skriver: ”Socialdemokraterna tar starkt avstånd från dem som anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt.”. Då Vänsterpartiet anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt, tar (S) starkt avstånd från Vänsterpartiet – och, för den delen, även Miljöpartiet. Det är… klart anmärkningsvärt, särskilt som (S) säger sig vilja bilda regering tillsammans med (V) och (MP). Hur kan det komma sig att (S) vill bilda regering med några de tar starkt avstånd ifrån?)

Något viktigt att minnas vid diskussioner mellan Vänsterpartiet och (S) rörande IPRED är att majoriteten av båda partiernas väljare är – eller åtminstone var, i mars, enligt en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av SvD – kritiska till IPRED (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.). En varning gällande tolkning av resultatet av opinionsundersökningen finns dock i artikeln, som det vore ohederligt att inte ta med: ”Antalet tillfrågade är inte tillräckligt många för att dra några säkra slutsatser, men siffrorna ger en ungefärlig bild över opinionen.”. Naturligtvis kan även opinionen ha ändrats sedan i mars, men då snarare – enligt min lekmannabedömning – åt att den blivit mer kritisk mot IPRED (ett indicium på detta är Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet; Piratpartiet, och troligen i viss mån även dess åsikter, var inte lika populära tidigt på våren som vid EU-valet, enligt opinionsundersökningar publicerade i våras).

De argument (S) torde vara mest mottagliga för i IPRED-diskussion är:

  • Arbetarrörelsen har traditionellt sett stått på medborgarnas sida mot mäktiga privata, kommersiella intressen. Att den ordningen nu ändrats – då (S) förefaller i mångt och mycket vilja gå exemplarförsäljningsbolagens till viljes vad gäller IPRED – är märkligt.
  • Det förefaller finnas en stark folkopinion mot IPRED, särskilt bland de yngre väljarna (som i EU-parlamentsvalet inte var den grupp (S) klarade sig bäst hos, precis). Att gå till val på att verkligen ta bort de delarna av IPRED många anser dåliga/ändra de delarna många anser dåliga till något många anser bra, och rent konkret specificera vad som (S) vill ta bort/ändra, och sedan naturligtvis hålla sina vallöften (dels inför framtida val, men även för att politiker inte principiellt bör ljuga) torde vara betydligt mer framgångsrikt, än att litet luddigt utlova förändring av IPRED/utlova viss förändring rent konkret av IPRED som dock ej förbättrar eller tar bort de delar många anser dåliga.
  • IPRED handlar inte främst om upphovsrätt, utan om medborgarrätt, fundamentala demokratiska principer som rättssäkerhet. Oavsett vad en anser om upphovsrätten kan en ogilla (vissa medborgarrättsfientliga delar av) IPRED.
  • Straffsatserna för upphovsrättsbrott är orimligt höga. Nedan listas samtliga fildelningsfall i rätten jag lyckats hitta:
    • En man, 28, från Västerås döms år 2005 i tingsrätten till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 16 000 svenska kronor i detta fall) för att tillgängliggjort ett filmverk (Hip Hip Hora) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Bevisningen som lagts fram och godtagits av rätten består i skärmdumpar (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: DN, SvD. Glädjande nog (ur en rättssäkerhetssynpunkt) river dock hovrätten upp domen senare, då bevisningen inte anses tillräcklig. Källor: ComputerSweden, SvD.
    • En man, 32, döms år 2006 i Norrköpings tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) för att ha tillgängliggjort ett filmverk (Rånarna) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod. Källor: SvD
    • En man, 44, döms år 2006 i Borås tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 20 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod; dock har mannen nekat till brott, varför någon form av ”bevisning” (om än skämt till bevisning, som skärmdumpar) rimligen måste ha funnits. Källor: SvD.
    • En man från Trollhättan döms år 2007 i hovrätten (?) till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 24 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt vanliga fildelare idag gör). I media uppges den tekniska ”bevisningen” bestå av skärmdumpar, men då mannen tydligen även erkänt brottet, är det oklart huruvida rätten hade ansett skärmdumpar vara tillräckligt även utan erkännande för en fällande dom (låt hoppas att de inte gjort det; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: SvD, IDG.
    • En man, 31, döms år 2008 i Linköpings tingsrätt till 40 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) och villkorlig dom för att ha tillgängliggjort ett par tusen musik- och filmverk på Internet. I media uppges inte vad (eventuell men ifrånutgådd) bevisningen består i, men advokaten till 31-åringen har sagt att tingsrätten ”i allt för liten grad beaktat den tekniska bevisningen. Man kan inte med stöd av bevisningen peka ut [advokatens] huvudman som den som har fildelat, menar [advokaten]”. Det förefaller – baserat på advokatens uttalande – vara skärmdumpar som spelat rollen som bevisning (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Att straffet inbegriper villkorlig dom kan ha särskild relevans i sammanhanget, då polisen – verkar det som – kan begära ut personuppgifter bakom IP-nummer från Internetoperatörer inte bara i fall som är belagda med fängelsestraff, utan även fall där domen kan bli villkorlig. Källor: SvD, DN, SvT.

Slutsatsen är att (S) önskemål om förändring snarare än avskaffande av IPRED förefaller ogenomtänkt och mycket svårgenomförbart (då det är svårt att se hur någon version av IPRED som är till för att stoppa fildelning skulle vara förenlig med grundläggande medborgerliga rättigheter), och tyvärr inte kan bemötas mer konkret förrän (S) specificerat på vilket sätt rättssäkerheten och integriteten skulle skyddas från ingrepp.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , , , , , , , , Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Presentation av Calendern, satirisk artikelsamling: klicka här. Nedanstående är alltså satir (för ovanlighetens skull; vanligtvis skriver jag inte satir):

————————————————————————————————-

I Tyskland föreslås förbud av kommersiellt länkande till tidningars webbplatsers artiklar, skriver SvD. Jubel och glädje! (Att förbudet kan minska tidningarnas reklamintäkter spelar förstås ingen roll.)

– Självklart vill alla ha tillgång till gratis och oändligt med information, men om alla får det så finns det ingen som kan betala för skapandet av innehållet, säger juristen Stefan Söder.

Just det. För idag - när Google News och dylika parasiter, bloggar osv lever och frodas på de stackars etablerade tidningarnas förfall – finns ju verkligen knappt några nyhetsartiklar alls, för att det inte finns någon som betalar för skapandet av innehållet. SvD-artikeln som berättar om nyheten finns ju egentligen inte; hur skulle den kunna göra det, så länge folk kommersiellt får länka till den och därmed  ingen betalar för innehållet?

”Intenet kan inte längre vara en upphovsrättsfri zon”, skriver regeringskoalitionen i ett dokument som IHT läst, rapporterar SvD. Just det. För idag finns ju ingen upphovsrätt på Internet. Samma lagar som gäller utanför nätet gäller ju inte alls på nätet, och det är därför folk inte alls kan dömmas till skadestånd på flera miljoner för att ha fildelat några låtar (DN- och SvD-artiklarna som tar upp det skadeståndet har förstås fel, för de finns ju egentligen inte; hur skulle de kunna finnas så länge Google News existerar?).

”Budskapet är att man tröttnat på att andra företag tjänar pengar på deras innehåll på nätet.” Japp. Och därför bör även ordningsvakter skickas ut och övervaka samtliga caféer. Vissa VÅGAR FAKTISKT, hör och häpna, KÖPA TIDNINGAR, LÄGGA UT DEM PÅ SINA FUTTIGA CAFÉBORD OCH ANVÄNDA DEM SOM MERVÄRDE FÖR CAFÉBESÖKAREN – alltså TJÄNAR DE PENGAR PÅ ANDRAS ARBETE! SKANDAL! HEMSKT! Hur ska det gå med papperstidningarna om folk kan gå till caféer och läsa dem istället för att köpa själva, VA? Har caféerna tänkt på det? HAR CAFÈERNA TÄNKT PÅ DET? NEJ! Men jag kan vara behjälplig: papperstidningarna kommer på grund av de NEDRANS CAFÉERNA DÖ UT!

För att inte tala om biblioteken, denna KOMMUNISTISKA hemska idé! Bah! BAH! Hur ska det gå med våra författare om deras verk kan läsas gratis? Har ni tänkt på det, kommunister? Har ni det? HAR NI DET? NEJ! Men jag kan vara behjälplig: författarna KAN INTE LEVA på sitt arbete på grund av de NEDRANS biblioteken! Så egentligen KAN INGEN SKRIVA NGN BOK VÄRD NAMNET! Biblioteken infördes i slutet på 1800-talet. Det betyder, att ingen bok egentligen skrivets på mer än HUNDRA ÅR! INGEN BOK ALLS! Litteraturen ÄR DÖD! VI MÅSTE RÄDDA DEN! STOPPA BIBLIOTEKEN! OCH CAFÉERNA!

Men de verkliga, VERKLIGA bovarna är de snikna, lata, elaka fildelar”wannabies” som vågar köpa tidningar och sedan PRATA OM NYHETERNA MED SINA ”VÄNNER”! Hur ska tidningarna då få betalt, om vännerna kan lyssna gratis på nyheterna? Va? VA? HUR SKA DE DÅ FÅ BETALT?

Nej, situationen är ohållbar. På grund av Google News, bibliotek, vänners samtal osv finns egentligen inte litteratur eller nyhetsrapportering alls. Kulturen är död. Vi måste rädda den. Därför måste vi:

1) avveckla samtliga bibliotek PRONTO!

2) skicka kulturbeskyddande vakter till caféerna, och stänga ner dem som vägrar lyda.

3) förbjuda Google News (förstås).

4) operera in små mikrofoner i alla människor, så att de kan få en tillsägning om de pratar om nyheter. Efter tre tillsägningar, stängs de av från samtalet (precis som HADOPI-lagen som stänger av folk från Internet efter tre varningar för upphovsrättsbrott… HADOPI-lagen har dessutom inget domstolsförfarande innan avstängningen – bra! Rättssäkerheten är inte så viktig om den står  i vägen för kulturen).

Och kulturen kommer åter blomstra, och verklighetens folk kommer leva lyckliga i alla sina dagar.

————————————————————————————————-

Nomineringarna till Stora Bloggpriset pågår för övrigt för närvarnade. Om någon känner för att nominera mig skulle det glädja mig mycket.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , satir, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , länkning, länkande, Google News, Internet, Internets, nätet, media, gammelmedia, etablerade media, tidning, tidningar, nyhet, nyheter, Tyskland, litteratur, bok, böcker, bibliotek, kultur

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

DN och Sydsvenskan rapporterar att mängder av böcker från stadsbiblioteket i Malmö strimlas och görs om till papper. Varför ges inte bara böckerna bort istället? Eller säljas (mitt lokala bibliotek, till exempel, säljer hundratals böcker för en krona  styck)? Då blir de åtminstone till någon nytta för allmänheten, dessa böcker som allmänhetens pengar använts för att köpa in. Denna kulturpolitiska fråga har ett egentligen ganska uppenbart svar; sådant som samhällets pengar använts till bör inte bara kastas bort. Ursäkta det korta inlägget, men jag ville bara kommentera den här galenskapen.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Jag läser just nu den intressanta boken 6 miljoner sätt att jaga en älg på skriven av Tony Ernst (läs den! – låna den kostnadsfritt på biblioteket, köp den eller låna den av en vän). Den beskriver, som undertiteln Berättelsen om musikindustrins uppgång och eventuella fall antyder, musikindustrins uppgång och eventuella fall – från notutgivning till dagens fildelarjakt. Den faktaspäckade historien varvas med intressanta intervjuer med folk på båda sidor av debatten (och även mitt i), och en av dessa intervjuade är Anderas Ekström. Andreas Ekström, som har en blogg och även skriver på Expresssen, har ofta intressanta åsikter (om än ofta olika mina egna), och har en i fildelningsfrågan rakt motsatt synpunkt jag har. E-mailet jag skickade får stå för sig själv; vidare förklaring är överflödig (en sista grej; om Ekström svarar, och tillåter mig att publicera svaret, kommer jag posta det i detta inläggs kommentarfält).

***********************************

Hej Andreas Ekström!

I boken
6 miljoner sätt att jaga en älg på uttalar du dig bland annat så här (du kan hoppa ner till nästa stycke, där jag bemöter ditt resonemang, om du minns det): ”Men [debattknepet att kalla fildelare för filtjuvar] har en grund, som jaf menar är hundrqaprocentigt hållbar: i det ögonblick jag tillgodogör mig resultatet av någon annans ansträngningar, då menar jag  att jag ska betaka en liten slant för detr, som blr den del av upphovsmannens ersättning. Om jag tllgofogör mig utan att betala, då stjäl jag den ersättning som upphovsmannen annars skulle fått. Det menar jag är stöld  filosofisk mening, även om det idag inte är det i juridisk menng. Man stjäl alltså inte en vara, utan en tjänst. Den skillnaden är avgörande. Ibland säger filtjuvar ”men om man hade behövt betala hade jag aldrig laddat ner den här låten”. Det är inte ett relevant argument. För poängen äär ju att personen i fråga nu har gjort det. Och därför skaa han eller hon betala. (Men förstås inte lika mycket som om personenen i fråga hade köpt en skiva, för distribution och material är ju i det fallet en nollkostnad för producenten). Det här resonemanget är egentligen mycket enkelt, men starkt. Den fildelningsförespråkare som på ett intellektuellt hållbart sätt kan riva detta argument har ännu inte sätt dagens ljus.” Eftersom jag anser mig vara just en fildelningsförespråkare som på ett intellektuellt hållbart sätt kan riva detta argument skickar jag detta e-mail till dig.

Din definition av äganderätten, ”en exklusiv rätt att nyttja något”, håller inte. Om den definitionen skulle gälla skulle det vara stöld att nyttja en filosofs idéer utan hens tillåtellse. Det skulle vara stöld att kolla på en byggnad utan att arkitekten givit en lov. Alla som överhuvudtaget nyttjade språket skulle vara tjuvar, då orden är ”resultatet av någon annans ansträngningar” (att ägaren inte längre lever torde vara irrelevant; annars skulle det ju vara okej att stjäla fysiska ting så fort ägaren dött). En licens skulle kunna krävas för att få nyttja något slags sport en inte kommit på helt själv/med tillåtelse av någon annan. Att skriva om att Zlatan vunnit något fotbollspris skulle vara stöld, för det är förstås nyttjande av Zlatans ansträngningar utan betalning till Zlatan.

Står du fast vid
din definition – och menar på allvar att språkbruk är stöld – eller håller du med om att det knappast är så äganderätten tolkats som? Om du håller fast vid den är det omöjligt för mig att övertyga dig; vi har helt olika premisser för debatten (det vore ungefär som att försöka övertyga någon som anser att livsrätten inte är en mänsklig rättighet att det är fel att döda, eller för all del vice versa)! Om du å andra sidan ger upp din definition, för min enligt min mening mer rimliga – äganderätten innebär en ”inexklusiv rätt att nyttja resultatet av ens ansträngningar, och andra får nyttja det så länge de inte förhindrar en själv från att nyttja det” - kan du knappast intellektuellt hederligt hålla fast vid att upphovsrättsbrott är synonymt med stöld, eller att upphovsrätten är något slags naturgiven rättighet.

Detta gäller förstås
bara om mitt resonemang inte är felaktigt på någon punkt. Har jag kanske tolkat din definition fel? Det är förstås möjligt. Förklara gärna isåfall!

Vänligen,
Calandrella (blogg)

ps. Även om du redan givit upp den åsikt du framfört till författaren av 6 miljoner sätt att jaga en älg på får du gärna ändå svara på detta e-mail, just så att jag vet det. ds.
ps2. Får jag publicera ditt svar på min blogg? Jag kommer nämligen publicera det här e-mailet där. Om du inte vill det publicerar jag förstås inte ditt svar – och det av hänsyn till privatliv snarare än upphovsrätt.ds2.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , argument, argumentation, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, Internet, fildelning, illegal fildelning, naturrätt, mänskliga rättigheter, filosofi, liberalism, , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Jag har börjat använda ratingfunktionen – rejta gärna mina inlägg! (fem stjärnor om inlägget är bäst, ett om det är sämst… ni fattar)

Amazon klantar sig, minst sagt. DN rapporterar att Amazon tagit bort böcker från folks e-bokläsare, böcker som Amazon inte ville sälja längre (i rättvisans namn såg jag det först hos Copy me Happy, sedan Scaber Nestor och sedan Bloggen Bent – men jag återkommer till blogglänkar). Böckerna? 1984 och Djurfarmen. Ironin skrattar en rakt i ansiktet. Men utöver den uppenbara ironin i att böcker som kritiserar samhällssystem med stor kontroll över invånarna undanhålls medborgarna via stor kontroll (från företag) är en annan ironi.

Vilka är det som brukar klaga över stölder? Som hävdar att pirater är simpla tjuvar? Vars ombryende om äganderätten åtminstone ter sig vara det viktigaste för dem? Jo, just det. Upphovsrättsindustrin. De som försöker tjäna pengar på kopieförsäljning. Amazon, till exempel. Hmm, få se nu…

1) En pirat fildelar hem en kopia av en e-bok. Kopian fråntas inte någon. Fortfarande kan skaparen av ursprunget till kopian använda den.

2) Någon raderar en persons kopia, det vill säga omöjliggör användande av vad som rättmätigt tillhör personen.

Vad är mest stöld? Förutsatt att definitionen av stöld är ”fråntagande av någon möjligheten att nyttja dess egendom” är 2) solklart stöld, det Amazon gör, medan 1) inte är det. Att Amazon gav pengarna tillbaka är irrelevant; e-bokskopieägaren kanske inte ville överlåta nyttjanderätten till kopian mot pengar. Eller åtminstone inte mot den summan pengar. Tänk dig att någon snor din handväska och kastar någrafemhundrakronorssedlar efter sig. I själva verket ville du inte sälja den, för den hade varit i släkten i århundranden, eller så hade du precis tänkt sälja den för 20 000:- till en samlare av just sådana väskor, eller… du fattar. Amazons görande kränkte äganderätten. Amazon är inte bättre än tjuvar.

Precis som svartalferna i Harry Potter har de har ett annat sätt att se på ägande. Minst sagt. Vad som är solklar stöld för oss tycker de är helt normalt beteende (uppenbarligen). Vad vi anser solklart inte vara stöld anser de vara att likaställa med det tjuvar gör. Nyheten går i ironins tecken alltigenom.

Andra som bloggar om denna ironiska nyhet: E-boksidan jämför med att Sony Ericson skulle ta bort mobilnummer från kundernas telefoner, Copy me Happy hoppas att det kommer uppmärksammas så mycket att Amazon ångrar sig (av rent ekonomiska skäl, antar jag), Scaber Nestor anser det vara sinnessjukt och Bloggen Bent önskar att de huvudsakliga aktörerna som försöker tjäna pengar på kopieförsäljning slutar med sådant självdestruktivt beteende.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande , , , , , , , , , , , , , , , , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, piratkopiering, 1984, Djurfarmen, Orwell, George Orwell

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 99 andra följare