Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Argumentation’

Långfredag. Som traditionen bjuder i högtids-tider fylls tidningarna och bloggosfären av diverse artiklar som olika sätt knyter an till påsken. Traditioner är traditioner, så jag ska inte vara sämre själv. Sålunda presenterar jag: påskevangelium för Råstasjön!

Råstasjön i all sin prakt! Foto: Maria Thiessen.

Råstasjön i all sin prakt! Foto: Maria Thiessen.

Påsken är här. Långfredagen år 2013 är särskilt sorgsen i Solna. Vår fantastiska fågelsjö är hotad. Men i den mörkaste av tider måste vi alla rikta blicken mot det ljusa i tillvaron. Ett enormt och ständigt ökande antal naturvänner stödjer vår sak. Vid fackeltåget häromdagen gick folket man ur huse för att hylla livet vid Råstasjön. Och via Rädda Råstasjöns Facebook-sida har vi, tack vare att entusiastiska eldsjälar delat våra bilder, gillat våra länkar och kommenterat våra uppdateringar, nått inte mindre än 35 000 (!) personer de senaste två veckorna.

Vi i nätverket Rädda Råstasjön vill sprida det glada budet om Råstasjöns rikedom – ett lyckans påskevangelium – till alla i hela landet. Därför bjuder vi nu in till fågelguidningar söndagen den 14 april. Vintern håller nu i slutet av mars fortfarande vår stad i ett järngrepp. Men Kung Bores regim skälver, och kommer falla lika säkert som diktaturerna under arabiska våren.

Våren är på väg. Om lyckan står oss bi kommer redan guidningarna om två veckor fyllas av vårens vackra vårfåglar. För detta är vår övertygelse: fågellivet skall återvända, och grönskan skall grönska på nytt, och makten som politikerna tog från folket ska tas tillbaka av folket. Och så länge vi kämpar ska Råstasjön aldrig falla!

Inte ett hus ska de bygga. Inte ett träd ska de fälla. Inte en fågel ska dö. Detta är allas vår mission, allas vårt uppdrag, allas vår kamp. Vill du hjälpa till? Kontakta Solnas politiker idag! Så får de komma tillbaka från påskledigheten till inkorgar, telefonsvar och kontor, fyllda av stödet för Råstasjön.

Tillsammans ska vi rädda Råstasjön!

Gråhäger vid Råstasjön. Foto: Johan Lind.

Gråhäger vid Råstasjön. Foto: Johan Lind.

Såhär vacker natur finns vid Råstasjön. Fler fantastiska fåglar från fågelsjön finns på mästerfotografen Johan Linds blogg, i hans bildserie ”Djur vid Råstasjön”: del I, del II, del III, del IV – och så specialinlägg om naturreservat, smådopping och samlingsbilder. En annan mästerfotograf i nätverket Rädda Råstasjön heter Maria Thiessen; hennes underbara skildring av Råstasjön hittar du här. Fackeltåget i söndags – som jag personligen var ansvarig arrangör för – samlade 250 miljöhjältar. Bilder därifrån kan du se här. Dessutom kan du se undertecknad intervjuad i SVT, DN och P4.

Pusha gärna Rädda Råstasjön!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande kampanjkampanjerbiodiversitetbiologisk mångfaldskyddsvärd natur, påskevangelium, evangelium, långfredagen, långfredag, påsken, påsk, fackeltåg

Read Full Post »

Ojnareskogen är hotad. Detta oerhört värdefulla stycke natur, som jag tidigare skrivit om på denna blogg, är på väg att falla. Högsta Domstolen ska snart behandla ärendet, som överklagats dit av Naturvårdsverket. Men det ansvariga företaget Nordkalk inte vänta. De vill avverka genast, innan eventuellt domstolsbeslut hindrar dem.

En namninsamling  för att rädda Ojnareskogen finns hos Avaaz - skriv under den!

Nå, det företag som utför själva avverkningarna heter Mellanskog. Enligt deras miljöpolicy – och enligt vad de sagt i en intervju – ska de värna naturen där det finns s.k. nyckelbiotoper (mycket värdefulla levnadsmiljöer för djur och växter), och eftersom Ojnareskogen har just nyckelbiotoper vore det inkonsekvent av Mellanskog att hugga ner Ojnare.

Därför har  en mejlaktion startats, som går ut på att alla som tycker det här med naturskydd och att följa landets lagar är en bra grej helt enkelt skickar mejl till Mellanskog där de förklarar sina åsikter. Här nedan kommer mitt mejl och därefter en adresslista till ansvariga på Mellanskog:

Mejlet (kopiera gärna!)

Hej Mellanskog!

Som ni kanske känner till finns det på norra Gotland en mycket värdefull skog vid namn Ojnareskogen. Denna har ert företag nu föresatt er att avverka, trots att Naturvårdsverket vill att området ska bli nationalpark, det finns skyddsvärda nyckelbiotoper på platsen och flera 100-tals hotade arter – varav många inte existerar någon annanstans i hela landet. I enlighet med er goda miljöpolicy ber jag er därför avbryta avverkningen, sluta bidra till denna ekologiska katastrof och därmed leva upp till era vackra ord att skydda miljön.

Det är inte bara så att Ojnareskogen är värdefull ur ekologiskt och etiskt perspektiv – det pågår även en rättstvist om huruvida det kalkbrott som ska ersätta skogen är lagligt eller ej, där företaget Nordkalk är inblandat (det är, antar jag, detta företag som betalar er för avverkningarna). Denna process har nu tagits ända upp till Högsta Domstolen av Naturvårdsverket, och det är sannolikt att skogen visst anses skyddad av gällande miljölagstiftning.

Även om Mellanskog inte skulle bestraffas för sin inblandning i saken (det vet jag inte; jag är inte jurist) skulle det antagligen smolka ned ert rykte som ett ansvarsfullt skogsföretag att ni deltagit i en potentiellt olaglig avverkning, särskilt givet det faktum att över 3500 människor skrivit under mot avverkningarna.

För vidare läsning, vänligen se dessa artiklar om saken i svensk dagspress:

“Protester mot Bungebeslut” – Helagotland
“Nordkalk får bryta i Bunge” – Helagotland
“Kalkbrytning på Gotland tillåts” – SvD
“Kalkbrytning på Gotland tillåts” -Sydsvenskan
“Läsarna delade i frågan om kalbrottet” – Helagotland
“Protesterande kom in på GA-debatt” – Gotlands Allehanda
Östnytt 5 juli SVT
“Nordkalks vinst – deras förlust” – Gotlands Allehanda
“Protesterande tar plats i Ojnareskogen” – Gotlands Allehanda
“Fältbiologer protesterar mot Nordkalksdom” – SR Gotlandsnytt
“Fältbiologerna tar strid för Ojnareskogen” – Supermiljöbloggen
“Så fortsätter protesterna i Ojnareskogen” – Gotlands Allehanda
“Demonstranter slog läger i Ojnareskogen” – Gotlands Allehanda
“Protester mot ja till kalkbrytning” – Gotlands tidningar
“Gotländskt kalkbrott upprör” – SVT Ösnytt
“Uppsalabo vill stoppa skogsavverkning” –  Uppsala Nya Tidning
“Protester mot gotländskt kalkbrott” – Göteborgs-Posten
“Protester mot gotländskt kalkbrott” – SvD 
“Aktionen mot kalkbrytning kommer att fortsätta” – SR Gotlandsnytt
“Kritiken drabbar de anställda” – SR Gotlandsnytt
“Utsattes för en fiskattack” – Gotlands Allehanda
Det pratas om Ojnareskogen i Ring P1 SR
“Fältbiologerna kvar hela sommaren” SVT Östnytt
Vår debattartikel i Gotlands Allehanda “Domen är en skam”
“Vattnet riskerar att bli odrickbart” – Gotlands Allehanda
“Protesterar mot kalkbrottet idag” – Gotlands Tidningar
“Surströmming tjänar inte saken” – Gotlands Allehanda
“Lång protest i skogen vid Ojnare” – Gotlands Tidningar
“Kniptångsmanöver vid brytpunkten” – Gotlands Allehanda
“Glädje och protester när Storugns fick klartecken” – Gotlands Tidningar
“GA-debatten hettade till om Pjäsen-affären, Ojnareskogen och färjepriserna” – Gotlands Allehanda
“Naturvårdsverket besvikna på Nordkalkdomen” – SR Gotlandsnytt 
“Fältbiologer vaktar Ojnareskogen” – SVT Östnytt
“Protester mot gotländskt kalkbrott” – Norran 
“Manifestation mot Nordkalkplaner på Gotland” – Åbo Underrättelser
“De vill rädda Ojnareskogen” – helagotland.se
“Fältbiologer vägrar ge med sig” – SVT Östnytt
“Demonstrationer stoppade inte kalkbrott” – SR Norrbotten
Fältbiologerna har lämnat Storugn” – SR Gotlandsnytt
”Tältaktion ska stoppa avverkningen” – Fria Tidningen
”Stoppa planerna på kalkbrytning” – Fria Tidningen

Vänligaste hälsningar,
Leo Rudberg

Mejladresser

Dessa går till Mellanskogs VD, styrelseledamöter och Gotlandsansvariga. Kopiera och klistra in!

”sture.karlsson@mellanskog.se” <sture.karlsson@mellanskog.se>, ”matts.soderstrom@mellanskog.se” <matts.soderstrom@mellanskog.se>, ”borje.lagerquist@mellanskog.se” <borje.lagerquist@mellanskog.se>, ”karin.perers@mellanskog.se” <karin.perers@mellanskog.se>, ”ulf.agerhill@mellanskog.se” <ulf.agerhill@mellanskog.se>, ”anna.andersson@mellanskog.se” <anna.andersson@mellanskog.se>, ”marie.andre@mellanskog.se” <marie.andre@mellanskog.se>, ”erika.eriksson@mellanskog.se” <erika.eriksson@mellanskog.se>, ”svenerik.hammar@mellanskog.se” <svenerik.hammar@mellanskog.se>, ”pa.hansson@mellanskog.se” <pa.hansson@mellanskog.se>, ”pereric.johansson@mellanskog.se” <pereric.johansson@mellanskog.se>, ”lennart.sandstrom@mellanskog.se” <lennart.sandstrom@mellanskog.se>, ”lars.ohlen@mellanskog.se” <lars.ohlen@mellanskog.se>, ”catarina.lindstens@mellanskog.se” <catarina.lindstens@mellanskog.se>, ”marten.gustavsson@mellanskog.se” <marten.gustavsson@mellanskog.se>, ”lars.olsson@i.lrf.se” <lars.olsson@i.lrf.se>, ”tarras.martinsson@mellanskog.se” <tarras.martinsson@mellanskog.se>, ”gunnar.kotz@mellanskog.se” <gunnar.kotz@mellanskog.se>, ”bert-inge.karlsson@mellanskog.se” <bert-inge.karlsson@mellanskog.se>, ”robin.pettersson@mellanskog.se” <robin.pettersson@mellanskog.se>

Vill du göra ännu mer för Ojnareskogen? Åk dit! Delta på Fältbiologernas läger. Viss reseersättning ges. Annars kan du följa kampen på Tumblr-bloggen Ojnare, och bilder finns hos Olof Åström.

Pusha gärna Avaaz namninsamling!

Här en YouTube-film som illustrerar Mellanskogs märkliga ambivalens:

Och här en film med bilder från Ojnare och det pågående tältlägret.

I brist på fria bilder från Ojnareskogen får en annan fin skog, utanför Oberursel i Tyskland, illustrera inlägget. Foto: Anton Raath (Fugue på flickr), CC-BY-SA 2.0.

I brist på fria bilder från Ojnareskogen får denna skog, en annan fin sådan som ligger utanför Oberursel i Tyskland, illustrera inlägget.
Foto: Anton Raath (Fugue på flickr), CC-BY-SA 2.0.

Uppdatering: även Dagens Nyheter och Xenosidan skriver, och Göran Greider i DN.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande Avaazkampanjkampanjer, , Mellanskog, Ojnareskogen, Gotland, biodiversitet, biologisk mångfald, skyddsvärd natur

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

TL;DR-version: den värdefulla Ojnareskogen ska huggas ned, trots att den har många mycket sällsynta arter och en unik natur för Sverige. Rädda Ojnare genom att skriva under Avaaz namninsamling, som kan få EU-kommissionen att stoppa avverkningen!

Kungsörn, en av de rätt sällsynta organismer som förlorar ett hem om Ojnareskogen förstörs. Foto: Juan Lacruz, CC-BY-SA 3.0.

Kungsörn, en sällsynt organism som förlorar ett hem om Ojnareskogen förstörs.
Foto: Juan Lacruz, CC-BY-SA 3.0.

Ojnareskogen är en vacker plats. Här, på norra Gotland, finns en för Sverige unik natur. Vissa sällsynta arter lever ingenstans i hela landet. Naturvårdsverket vill att platsen ska bli nationalpark, så att det även i övrigt ekologiskt värdefulla området – som också står för en stor del av norra Gotlands dricksvatten – ska bevaras för framtida generationer. Även om man struntar i de rödlistade obskyra småkrypen och andra icke-mänskliga djur kan konstateras att skogen älskas av många människor som vistas där, och potentiellt skulle älskas av ännu fler om den blev nationalpark. Och struntar man i sådana sociala värden och applicerar ett strikt ekonomiskt synsätt är det en ren guldgruva till naturresurs i form av turismintäkter för all överskådlig framtid, för att inte tala om än mer grundläggande ekosystemtjänster i form av rent vatten och koldioxidupptag.

Nu ska Ojnareskogen förstöras.

Det är det finska företaget Nordkalk som vill bryta kalk på platsen. Skogen står i vägen och ska jämnas med marken. Efter en 6 år lång juridisk process fick de rätt i domstol att förstöra naturen och ha sitt kalkbrott. Naturvårdsverket har överklagat till Högsta domstolen, och även begärt inhibition (alltså tillfälligt stopp) för Nordkalks arbete medan HD skulle pröva överklagan. Den begäran avslogs av HD häromdagen. Fältbiologerna, en natur- och miljöorganisation för unga, har genom civil olydnad försökt hindra Nordkalk från att såga ned Ojnareskogen, men de har fått ge upp efter hot om stämning från Nordkalk. Så direktaktionen har blåsts av.

Om beslutet om Nordkalk är korrekt enligt svensk lag vet jag  inte; om det är det – om svensk lag värderar ett företags intäkter och något hundratal jobb i 25 år över oerhört värdefulla arter, människors skönhetsupplevelser och turisminkomster – måste lagen ändras. Däremot står det klart att beslutet att låta Nordkalk förstöra naturen bryter mot EU:s regler för naturskydd, Habitatdirektivet. EU-kommissionen kan alltså gå in och rädda Ojnareskogen. För att det ska ske finns nu en namninsamling uppe hos Avaaz. Skriv på den! Och sprid informationen vidare.

För allmän argumentation rörande varför skog är viktig att bevara, se mitt tidigare inlägg om saken, där jag länkar till Maciej Zarembas utmärkta artikelserie i DN.

Mer info finns hos Fältbiologernas pressmeddelanden, på Föreningen bevara Ojnareskogens webbplats, hos Supermiljöbloggen och hos Gröna tankar & handlingar. Ni kan också följa @ojnare på Twitter. Här nedan finns mer information från gammelmedia:

”Protester mot Bungebeslut” – Helagotland
”Nordkalk får bryta i Bunge” – Helagotland
”Kalkbrytning på Gotland tillåts” – SvD
”Kalkbrytning på Gotland tillåts” -Sydsvenskan
”Läsarna delade i frågan om kalbrottet” – Helagotland
”Protesterande kom in på GA-debatt” – Gotlands Allehanda
Östnytt 5 juli SVT
”Nordkalks vinst – deras förlust” – Gotlands Allehanda
”Protesterande tar plats i Ojnareskogen” – Gotlands Allehanda
”Fältbiologer protesterar mot Nordkalksdom” – SR Gotlandsnytt
”Fältbiologerna tar strid för Ojnareskogen” – Supermiljöbloggen
”Så fortsätter protesterna i Ojnareskogen” – Gotlands Allehanda
”Demonstranter slog läger i Ojnareskogen” – Gotlands Allehanda
”Protester mot ja till kalkbrytning” – Gotlands tidningar
”Gotländskt kalkbrott upprör” – SVT Ösnytt
”Uppsalabo vill stoppa skogsavverkning” –  Uppsala Nya Tidning
”Protester mot gotländskt kalkbrott” – Göteborgs-Posten
”Protester mot gotländskt kalkbrott” – SvD 
”Aktionen mot kalkbrytning kommer att fortsätta” – SR Gotlandsnytt
”Kritiken drabbar de anställda” – SR Gotlandsnytt
”Utsattes för en fiskattack” – Gotlands Allehanda
Det pratas om Ojnareskogen i Ring P1 SR
”Fältbiologerna kvar hela sommaren” SVT Östnytt
Vår debattartikel i Gotlands Allehanda ”Domen är en skam”
”Vattnet riskerar att bli odrickbart” – Gotlands Allehanda
”Protesterar mot kalkbrottet idag” – Gotlands Tidningar
”Surströmming tjänar inte saken” – Gotlands Allehanda
”Lång protest i skogen vid Ojnare” – Gotlands Tidningar
”Kniptångsmanöver vid brytpunkten” – Gotlands Allehanda
”Glädje och protester när Storugns fick klartecken” – Gotlands Tidningar
”GA-debatten hettade till om Pjäsen-affären, Ojnareskogen och färjepriserna” – Gotlands Allehanda
”Naturvårdsverket besvikna på Nordkalkdomen” – SR Gotlandsnytt 
”Fältbiologer vaktar Ojnareskogen” – SVT Östnytt
”Protester mot gotländskt kalkbrott” – Norran 
”Manifestation mot Nordkalkplaner på Gotland” – Åbo Underrättelser
”De vill rädda Ojnareskogen” – helagotland.se
”Fältbiologer vägrar ge med sig” – SVT Östnytt
”Demonstrationer stoppade inte kalkbrott” – SR Norrbotten
Fältbiologerna har lämnat Storugn” – SR Gotlandsnytt

Pusha gärna Avaaz namninsamling!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande Avaazkampanjkampanjer

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Och nästa inlägg i min utopiska tillbakablick på nollnolltalet – i form av ett tal till Piratpartiet ett fiktivt år 2050 där de mänskliga rättigheterna slutligen segrat, där deras väg nått sitt i årtusenden eftersträvade mål – kommer här…

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 4.

Lycka.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu... Foto: Hans J.

Jag, ivrigt inväntande valresultatet 7 juni 2009. Det är spännande nu… Foto: Hans J.

Svaret på frågan kom naturligt, med tidens gång som jag då uppfattade som så sakta. Valdagen var kommen. 36 timmar innan vallokalerna öppnade hade vi aktivister uppskrivna på att lägga ut valsedlar för partiet i 93 procent av dessa. Slutligen kom vi upp i 99 procent. I detta val gällde nämligen fortfarande den gamla vallagen, den som stipulerade att partier – även sådana som lyckats med de 1500 underskrifter som krävs för officiell registrering – själva måste lägga ut sina valsedlar. Möjligen kunde detta accepteras om det var en strikt ekonomisk fråga, om staten inte ansåg sig ha råd att ordna valsedelsutläggning. Möjligen.

Men det var ingen ekonomisk fråga. De potentiellt uppåt 20 partier – denna mandatperiod var det 8 – som redan hade plats i EU-parlamentet för Sveriges räkning fick sina valsedlar utlagda, helt gratis. Och de som satt i Sveriges eget parlament fick enorma statsstöd – enorma jämfört med vad vi aktivistdrivna småpartier kunde uppbära. Vi fick nämligen inget statsstöd. Och vi fick inga valsedlar eller utdelning heller. Vi fick betala dyrt för sedlarna, och ordna utdelningen själva. Där gick någon femtedel av kampanjpengarna som uteslutande kom från donationer och någon femtedel av aktivisternas samlade ork och tid till att lägga ut valsedlar, en strikt administrativ syssla valmyndigheten rimligtvis borde ha ordnat åt oss.

Jag fick förresten inte rösta. Ja, era historieböcker daterar mycket riktigt 1 januari 2035 till den allmänna rösträttens införande i Sverige. På min tid hette det att allmän rösträtt infördes i 1900-talets begynnelse, men det var minst sagt en sanning med modifikation. Den största grupp som uteslöts från rösträtten under drygt ett hundra år var unga människor, under det decennium som är intressant för oss närmare bestämt alla medborgare som inte fyllt 18 år. Där ingick jag själv. Förvisso var det snöpligt att inte kunna rösta på det parti jag lagt ner en del engagemang på att få in i EU-parlamentet. Att tillbringa några månader med huvudsakligt fokus på en enda dag och en enda händelse, och att sedan inte alls få delta i det allra viktigaste momentet den dagen och den händelsen var störande.

Men nu låter jag bitter. Det är jag inte. Sannerligen inte. För då vi under månader satt upp affischer och givit folk flygblad och opinionsbildat medelst fantastiska nya tekniska verktyg, och utdelningen av valsedlarna till själva lokalernas ställ och bord var klar, och då många av våra frivilliga också personligen funnits på plats utanför vallokalerna för att dela ut valsedlar i folks händer – en mycket trevlig syssla, för övrigt, som ju fortfarande är gammal tradition vårt allt mer digitala politik till trots – ja, efter att vårt slit äntligen var färdigt och det var dags att se om vi fick lön för mödan bänkande vi oss framför statstelevisionens sändning av valkvällens och valnattens spännande rösträkning.

Den 7 juni 2009. Jag minns det nästan som igår. Om jag blundar [jag sluter ögonen och håller dem stängda] kan jag se det framför mig. Jag går in i entrén till lokalen vi i Piratpartiet hyrt för att gemensamt fira eller förtvivla. Vakterna frågar om jag ska alkohol – enbart då måste inträdesavgift betalas. Nej, det ska jag inte; jag är 13 år och har aldrig förstått vuxnas oförmåga att segra eller sörja utan rusningsmedlets hjälp. Så jag fortsätter in i lokalen. Det är stort, enormt stort, och mängder av människor. TV-kamerorna är överallt, liksom mikrofonerna, journalisterna själva. Och naturligtvis: piraterna. Vi, som ska gå till historien som de första av nätbarnens aktivister, som kunskapssamhällets byggare och som en av 2000-talets främsta medborgarrättsrörelser. Men det vet vi inte nu, knappt anar vi det ens. Vi vet ju inte om vi ska komma in i EU-parlamentet. Och misslyckas vi med det, efter all denna uppmärksamhet, efter de lyckosamma vindar i seglen förkastliga rättsprocesser och lagstiftning givit oss i form av upprördhet och engagemang, ja, då är vi i det närmaste körda. Borta.

Men nog tror vi. Nog hoppas vi. Och opinionsmätningarna ger oss fog för hoppet. Vi har varit ända uppåt 8-9 procent de senaste dagarna, och alltid över de behövda 4. Men nu när jag går här i den öppna korridoren och når den gigantiska matsalen, där mer ekonomiskt självständiga pirater betalat för en trerättersmiddag och fortfarande sitter kvar längs borden. En pirat hälsar jag på i vimlet då jag söker nätuppkoppling för min dator. Jag tänker live-blogga om detta, såsom jag under Pirate Bay-rättegången – den som känns som så långt bort; så mycket har ändrats sedan februari – gjorde. Och sharing is caring, vår gamla devis, stämmer även här; jag får tillgång till någon egens inloggning på lokalens trådlösa men stängda nätverk. Så jag surfar in på wordpress.com. Så går jag in i matsalen, får syn på ett par pirater jag känner och en av få lediga stolar, och slår mig ned vid deras bord.Vi hälsar och jag börjar liveblogga rätt fokuserat. Utan att riktigt vara medveten om det fångas jag på bild [sveper ut med handen i riktning mot bakgrundsbilden].

Så ska statstelevisionens vallokalsundersökning, den som baseras på noggrant och statistiskt välgjorda utfrågningar av de som precis röstat runtom vid landets vallokaler, den vars resultat aldrig brukar avvika mer än ytterst litet från själva valresultatet resultatet senare, äntligen presenteras. Vi vet att allt över fem procent kommer räcka, fem procent kommer räcka gott och väl för ett mandat. Även om man förstås högmodigt längtar efter än mer. Statistiken ska nu presenteras och… [jag öppnar ögonen]

Vi får sju procent! BAM! Applåderna, hejaropen och den allmänna glädjeyran fullkomligen exploderar runt omkring mig då människor ser den stora skärmens budskap. Vi gjorde det! Vi lyckades! Vi har kommit in i EU-parlamentet! Till journalisten som efter ett tag slår sig ner vid oss säger jag att det är en seger för demokratin och de medborgerliga rättigheterna (eftersom gammelpartierna struntat i folkets åsikter om medborgarrätt och immaterialrätt och därför trotsat demokratin), och just det, ”Det här är en seger för demokratin”, får för några minuter stå med i kvällstidningens nätupplaga som sedan uppdateras.

Detta är en lyckans kväll. Ska jag finna det minsta att klaga på, det minsta att ångra, är det väl de mer, ja, galna handlingar – involverande diverse lila piratpiskor och vad jag förstår, efter att jag gått, även fontäner – som ledande pirater utför, istället för att passa på att sprida vårt budskap om medborgerliga rättigheter. Men egentligen bekymrar jag mig föga för det. För framför allt är jag glad. Jag är gladare, kanske inte mer starkt men mer ”är jag i en dröm?”-aktigt än någonsin förut i mitt visserligen hittills rätt korta liv. Sedermera fastställs det exakta valresultatet till 7,14 procent, vilket innebär att vi har ett till mandat att vänta om Lissabonfördraget – som vi är kritiska till – går igenom.

Piratpartiet har kommit in i EU-parlamentet. Målet vi kämpat för i ett halvår, och många andra i tre och ett halvt år, är uppfyllt. Vi har visat världen att vi finns, att Piratpartiet kan göra faktisk skillnad, att medborgarnas frihetsvurm kan väckas och förändra på nytt. Allt är väl.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet, seger, segrar, lycka, val, valvaka, valvakor, demokrati, piratmöte, piratmöten, rösträtt

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Recension: ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring

För första gången publicerar jag på denna blogg en litterär recension. Framöver kommer jag försöka skriva sådana recensioner över alla böcker jag läser, åtminstone alla facklitterära. Värdefulla inspirationskällar är Du är vad du läser (oerhört bra boktips!) och Frihetssmedjans recensioner. Har du tips på böcker inom områdena idéhistoria, mänskliga rättigheter, djurrätt och filosofi – som helst inte ska kräva en universitetsutbildning för att vara förståeliga ;-), men som inte alls måste vara helt lättsmälta – får du gärna skriva dem i kommentarerna, så kanske det blir ett inlägg småningom!

Denna min första recension behandlar en bok som jag började läsa i skolan under höst- eller vårterminen, för flera månader sedan, men sedan la ifrån mig; så lånade jag med den lagom till sommarlovet, fick körtelfeber 5 juni och tillbringade någon vecka med att läsa ut den. Och nog passar just detta verk ypperligt att bli denna bloggs första behandlade litterära alster, givet ämnet…

*

De mänskliga rättigheternas väg

- genom historien och litteraturen

Bring, Ove

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk. Därtill omslagsbilden till "De mänskliga rättigheternas väg" av Ove Bring.

Ett fotografi som visar Eleanor Roosevelt, en av de mänskliga rättigheternas
främsta förkämpar, med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna,
ett av de mänskliga rättigheternas främsta litterära verk.
Därtill omslagsbild till ”De mänskliga rättigheternas väg” av Ove Bring.

”Anakronism!” Åt det hållet lät min historielärares reaktion då jag under mitt gångna, första läsår på gymnasiet ville undersöka situationen för mänskliga rättigheter under Antiken. Det gick inte, fick jag höra. Mänskliga rättigheter existerade inte som begrepp under denna den europeiska civilisationens vagga. Tanken på medfödda rättigheter är något som kommit först med naturrätten under 1700-talets upplysning, och de första människorättsförespråkarna var det århundradets västerländska tänkare som John Locke och hans gelikar.

Nu ska jag inte dra för stora växlar på vad en gymnasielärare påstått, men nog är hens reaktion talande för hur historieskrivningen i väst ofta behandlat de mänskliga rättigheterna: som ett fenomen skapat i väst, av väst, för hela världen att följa. Politiskt borde förstås det geografiska ursprunget vara irrelevant när det gäller idéers giltighet, men felaktig historieskrivning hos inskränkt självbelåtna västerlänningar eller för delen hos sådana som skriker ”imperalism!” om varje försök att upprätthålla mänskliga rättigheter universellt skapar ett samhälleligt behov av att nyansera bilden. Eller snarare lägga till mängder av bilder, så det hela blir ett brokigt men ändå sammanhängande kollage av historiska skeenden.

Just detta gör folkrättsprofessorn Ove Bring i sitt nya praktverk De mänskliga rättigheternas väg. Bring inleder inte sin historiska redogörelse på 1700-talet, eller ens i den europeiska antika tidsålder som genom sin medeltida renässans banade vägen för Upplysningens tankar om naturrätt. Nej, denna uppenbart mycket pålästa och kunniga forskare börjar istället många årtusenden och mil bortom traditionell idéhistoria, i området där sumererna bodde ett par tusen år före vår tideräkning, så tidigt att uppfinnandet av dess namn – Mesopotamien, ”landet mellan floderna” – fortfarande låg i framtiden.

Visst – en poäng har såväl min historielärare (som sedermera själv nyanserat bilden, för övrigt) som övriga förespråkare av den traditionella synen: ”mänskliga rättigheter” som begrepp och idé, som rättigheter varje människa innehar i egenskap av att just vara människa, existerade näppeligen på denna tid. Påståenden om motsatsen kan således enkelt avfärdas som just anakronistiska. Men Ove Bring driver inte tesen att de mänskliga rättigheterna som sådana uppkom i tvåflodslandet. Istället syftar stora delar av hans historieskrivning till att täcka uppkomsten av såväl den idémässiga grunden för som de juridiska ramarna som behövs för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Följdaktligen betecknas rättsväsendets utveckling, nedskrivna lagar och  Talionsprincipen som framgångar för de mänskliga rättigheterna, trots att uppkomsten av rättigheterna i sig ännu låg många år in i framtiden.

Om något ska sättas som själva startpunkten historiskt för dessa fundamentala rättigheter, denna den humanistiska traditionens kärna och utgångspunkt, är det enligt Bring den cylinder som Kyros den store lät skapa på 500-talet f. Kr i vad som motsvarar dagens Iran (dåtida Persien). Texten som finns på cylindern utgör delvis självbelåten propaganda för Kyros sagolika segrar i krig, men de delar som inte utgör förantik PR-satsning är av största vikt i vårt eget perspektiv. Cylindern talar nämligen om att medborgarna i de riken Kyros övertagit i strid ska behandlas väl, att tidigare deporterade folkslag ska tillåtas att återvända hem (och ett av dem, judarna, fick t.o.m. logistisk hjälp av kungen), att statsmakten gentemot alla medborgare ska undvika bruk av våld och att religionsfrihet ska råda.

Underförstått är en princip om att alla människor, oavsett vilket land de tillhörde  innan Kyros erövringar eller vilket folkslag eller religion de bekänner sig till, har ett slags grundläggande rättigheter gentemot staten. Allt detta har gjort att många historiker, inte bara Bring själv, kallat Kyros cylinder för intet mindre än det allra första (kända) dokumentet om mänskliga rättigheter i världshistorien. Rimligen fanns tankarna tidigare hos hela världens folk, men faktumet att en tämligen okänd persisk kung var den första historiska makthavare som erkände principen om människors lika rättigheter är smått enastående.

Sedan fortsätter Ove Bring sin berättelse med att skildra vad som hänt sedan dess. Kyros insats blev tyvärr inte bestående, utan de mänskliga rättigheterna har i olika tider och länder fått återupptäckas/-finnas (beroende på filosofisk ståndpunkt) gång på gång. Detta skildrar Bring mycket väl. För varje idéhistoriskt intresserad tänkare, van vid den initialt beskrivna enkla men fördomsfulla sagan om hur de mänskliga rättigheterna kom med Upplysningen, blir den vindlande historien en oerhört intressant ögonöppnare. Givetvis får vi bekanta oss med Locke, Montesquieu och Voltaire, men även mer okända tänkare som haft betydelse för de mänskliga rättigheternas utveckling tas upp, som omslagets bägge figurer Akbar och Roosevelt, och antikens Antifon, medeltidens Las Casas och moderna dagars Orwell för att bara nämna några ur myllret av några hundra namn genom den långa boken.

Lång, ja. De mänskliga rättigheternas väg är just en väldigt lång historia, och således blir även De mänskliga rättigheternas en väldig lång bok. Bruk av tillmälet ”tegelsten” vore att ta i, men förvisso är detta ingen lättviktspocket anpassad till hängmattan. Det märks också på tilltalet: en grundläggande – något mer än grund men inte nödvändigtvis grundlig – allmänbildning (grundskola + Sofies värld  eller någon annan nybörjarbok i idéhistoria) behövs för att hänga med i de ofta komplexa skeenden Bring så minutiöst beskriver.

Här kan jag för övrigt hålla med en del andra kritiker om att det ofta vore mer intressant att få reda på Brings tolkningar och analys snarare än ytterligare ett uppslag detaljinformation om deklarationers exakta utveckling och juridiska status. Men det ofta akademiska anslaget till trots är det inte alls någon jobbig bok att läsa; så fort jag tagit mig igenom den första femtondelen av boken där mänsklighetens allra äldsta och för mig allra mest obekanta civilisationer avhandlats gick resten mycket lätt att läsa. De mänskliga rättigheternas väg är facklitteratur, men Bring lyckas göra det mesta möjliga av det faktum min gymnasiehistorieboks författare konstaterar: ”Den mest spännande historien som finns är den verkliga.”

När det gäller historieskrivningen har jag föga kritik, vilket ju delvis kan bero på att jag (med ett gymnasieår, lite dagspolitiska diskussioner och Sofies värld som främsta kunskapskällor om MR) är föga insatt i ämnet – min bedömning av Brings kompetens baseras främst på hans digra källförteckning, hans vettiga bedömningar inom ämnen jag kan en del om och hans akademiska och förtroendeingivande språkbruk – men jag håller nog med de kritiker som menar att arbetarrörelsen är märkligt frånvarande i boken, att Bring har kanske överdriven slagsida åt liberalismens tänkare.

Å andra sidan skriver Bring förvisso mycket om sociala rättigheter, men då ur ett mer geopolitiskt än ideologiskt perspektiv (väst har traditionellt primärt förespråkat de politiska – negativa – rättigheterna, syd har överlag fokuserat på de sociala – positiva – rättigheterna i internationella diskussioner), och slagsidan mot liberalismen är inte märklig då mänskliga rättigheter den historiska bakgrunden till trots är ett fenomen som i dess utveckling ofta varit sammankopplad med just liberalismen. Likväl har socialismen betytt extremt mycket för t.ex. utvecklingen av rösträtt och demonstrationsfrihet (vilken i sig skildras alldeles för knapphändigt); fler socialister hade varit glädjande. I en så omfångsrik och i vissa delar överdrivet detaljerad bok kan platsbrist näppeligen anges som skäl att utesluta viktiga aspekter hos ämnet.

Och just det innebär för övrigt också att jag själv anser miljö- respektive djurrättsperspektivens frånvaro vara klart tvivelaktiga. Vad miljöfrågor anbelangar vill jag citera Johan Norberg, en liberal rättighetsförkämpe: ”Om man dödar med knytnäve eller skorsten gör ingen principiell skillnad.” Med andra ord: det vanliga ointresset hos vissa förmenta liberaler för de skador storföretag orsakar genom miljöfarliga utsläpp, eller den inställning vissa sådana har om att utsläppen i själva verket i sig skulle vara en rättighet, är inte alls kompatibelt med liberalismens grund.

Rättighetskränkningar måste stoppas, oavsett om de sker genom att en diktator använder en pistol för att skada en oppositionell eller om en fabrik använder klimatförändrande avgaser för att (visserligen knappast avsiktligt) skada fattiga. I det senare fallet bör straffet nog inte ska vara fängelse, eftersom något konkret våldsbrott mot en enskild person näppeligen kan bevisas eller pekas ut, utan istället bör principen ”förorenaren betalar” (Polluter pays principle) gälla, för att på något vis bestraffa och väga upp de rättighetskränkande miljöbrott företag gör sig skyldiga till. Detta till trots nämns inget alls om de mänskliga rättigheternas miljödimension i boken.

Vad djurrätten anbelangar är kritiken mot min kritik om dess frånvaro självklar: boken heter De mänskliga rättigheternas väg, inte De kännande varelsernas rättigheternas väg! Förvisso sant. Likväl menar jag att icke-mänskliga djurs rättigheter varken är mer eller mindre än en utveckling av de mänskliga rättigheterna, som ständigt utvidgats som begrepp. Från början, och även hos många av naturrättstankars pionjärer, var det inte alls självklart att vissa människor (månde det vara kvinnor, mörkhyade, barn, religiöst avvikande eller HBT-personer) skulle tillerkännas samma rättigheter som normens folk.

Likväl tar Bring med dessa tidiga och outvecklade rättighetstankar för att visa hur de ”mänskliga rättigheterna” såg ut innan de helt och fullt blev dagens mänskliga rättigheter. Vore det då inte logiskt att, när man börjar lite för ”tidigt”, också avsluta lite ”senare” än med blott de mänskliga rättigheterna – nämligen med idéer om alla djurs rättigheter? I min mening är många av de mänskliga rättigheterna egentligen inte enbart mänskliga utan snarare ”kännande rättigheter”, som borde tillkomma varje varelse som har förmåga att uppleva smärta/tillfredsställelse i vid bemärkelse. Däri ingår givetvis många djurarter, men även potentiella utomjordinar eller hypotetiska artificiellt skapade medvetanden. Just på grund av det verkligt universella anslaget hos definitionen av rättighetsbärare hos denna princip torde den vara den första som på riktigt kan täcka all tänkbar framtida utveckling; den potentiellt första fullständiga rättighetsdeklarationen.

Argumentera ägnar Bring sig också åt, utöver själva historieskrivningen. I själva verket är en tredjedel av verket ägnat åt samtiden och dess människorättsrelaterade dilemman och frågeställningar. Mycket läggs på att beskriva frivilligorganisationer som Amnesty International och deras för de mänskliga rättigheterna oerhört viktiga arbete – givetvis anstår det varje humanistiskt sinnad människa att om inte aktivt stödja deras arbete via eget engagemang åtminstone deklarera sitt principiella stöd genom medlemskap. Men det Bring kanske allra främst fokuserar på är kulturrelativismen som ett potentiellt hot mot tanken på universella rättigheter – här visar han, med mycket gott stöd av sin omfattande historieskrivning, hur mänskliga rättigheter ju inte alls är någon idé ”vi västerlänningar tvingar på resten av världen” (som det ibland kan låta från rättigheternas fiender) utan istället är tankegods som är lika universellt giltigt som det är universellt framarbetat; just denna tes framstår som det främsta syftet med boken på ett politiskt/filosofiskt plan.

Ove Bring tar vidare upp och polemiserar mot de inskränkningar i mänskliga rättigheter som följt i antiterrorkampens spår alltsedan den elfte september. Fokuset ligger till stora delar på amerikanskt administrerad tortyr, vilket givetvis är en av de viktigaste aspekterna i sammanhanget att belysa: Bring visar övertygande hur den politiska ledningen försökte med alla tänkbara juridiskt och moraliskt förkastliga trix och knep undvika de internationella konventionernas klara förbud mot tortyr. Men nu har Bushadministrationen en gång fallit och de kvarvarande delarna av USA:s terrorkamp, som allvarliga rättssäkerhetsproblem i behandling av t.ex. Guantanamofångar, mordmisstänkta och Bradley Manning, belyses tyvärr nästan inte alls.

Internt svenska MR-dilemman är heller inget Ove Bring talar mycket om; övervakningssamhället knackar på dörren men det är uppenbarligen enligt Brings syn inget större problem. Det kan kanske förstås utifrån det så enorma historiska perspektivet; vad är väl massövervakningen och diverse smärre begränsningar i yttrandefriheten mot tortyr, dödsstraff, krig och de andra hemskheter under de gångna årtusenden som boken behandlar? Likväl saknas även asylpolitiken, den för de mänskliga rättigheternas upprätthållande så viktiga transparensen, nämndemannaväsendet och andra områden där Sverige brister i boken, medan Muhammedkarikatyrerna (som förvisso är en viktig yttrandefrihetsfråga) ges oproportionerligt stor vikt.

Högerextremismen, som är ett av Europas största potentiella hinder för en fortsatt frihetlig utveckling, nämns knappt alls. Det grekiska ”Gyllene gryning” hade visserligen inte fått sitt stora genombrott då Brings verk publicerades för bibliotek och bokhandlar – ni vet, de som X – men mängder av andra fascistartade eller rent ut fascistiska partier, rörelser och lagstiftning har det senaste decenniet kraftigt växt i Europa. Exemplen är tyvärr lika legio som vedervärdiga; fascismen reser sig från historiens sophög.

Lagar som förbjuder ”homosexuell propaganda” har antagits i Litauen och  Ryssland, i Ungern har det fascistiska Jobbik understundom med stöd av odemokratiska Fidesz spätt på det redan kraftiga hatet mot romer som yttrat sig i arbetsläger och i vissa fall mord, i Nederländerna vill det nyspråkligt benämnda ”Frihetspartiet” inskränka yttrande- och arkitetursfriheten för en utsatt  minoritet, och över hela Europa inklusive Sverige byggs Fästning Europa upp, där världens allra mest utsatta – fattiga, förtryckta, förföljda – inte ska beviljas ofta livsnödvändig asyl. Ändock nämns allt detta med mycket få upplysningar, trots att denna växande rörelse utgör ett av den moderna tidens största hot mot de mänskliga rättigheterna.

Fantastisk är boken likväl; språket, det seriösa men ändå mycket intresseväckande anslaget Bring valt liksom de vindlande och ofta obekanta stigarna genom historien Bring väljer och pedagogiskt som en äkta reseledare beskriver gör att hans idéhistoriska berättelse förtjänar det omdömet. Bristerna som likväl finns är i själva verket just brister och inte i egentlig mening svagheter; det finns (i dubbel bemärkelse) bokstavligt talat brist på en hel del viktiga ämnesområden som borde tagits upp, samtidigt som det som faktiskt tas upp behandlas på ett föredömligt vis.

De mänskliga rättigheternas väg väcker ett idéhistoriskt intresse och ger en mycket god kunskap i ämnet på lagom vetenskaplig nivå, samtidigt som läsaren inspireras till att fortsätta bevandra den historiska väg som människor strövat längs – än hastigt och än tillbaka men överlag ändå framåt –  ända sedan kung Kyros enastående cylinder med ett tydligt mål i fjärran: att uppnå en värld där varje människa ses som lika värd sin nästa och i sanning respekteras för sina oinskränkbara rättigheter. Vägen hittills har varit lång och brokig och historiens förkämpar, det förflutnas vägbyggare, förtjänar det högsta beröm, men i en värld med dödsstraff och diktaturer likväl som demokratiskt antagen övervakning, utvisning och uppblossande fascism är det av yttersta vikt att orka fortsätta vandra. I det läget är De mänskliga rättigheternas väg en fantastisk brakmåltid till förfriskning, för att ge oss alla energi och vägvisning nog att ständigt fortsätta.

Färden på de mänskliga rättigheternas väg är förvisso långt ifrån över.

*

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg
ATLANTIS, 2011
720 sidor
ISBN: 800-41-87-6874-60

Andra recensioner: Svenska DagbladetDagens NyheterExpressenGöteborgs-Postenliv&rättfibBorås TidningHelsingborgs Dagblad

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, , , , , , argument, argumentation, pirat, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Min inläggsserie Demokratins slutliga seger, där jag utifrån en fiktiv men möjlig framtid (år 2050) beskriver nollnolltalet som jag ser det ur ett pirat perspektiv, fortsätter nu (efter ett par dagar utomhus och -näts). Här kommer del 3, där den deppiga FRA-frågan som skildrades iförrgår övergår i en betydligt hoppfullare vår: piratvåren 2009.

(Uppdateringen: korrigerade stavfelet ”dominerdade”, tack Jonas!)

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 3.

Det våras för hoppet.

Ett par händelsefyllda år skiljer den stora FRA-debatten från riksdagsvalet 2010. Och allra mest händelsefyllt var 2009. Det var här jag själv blev en medlem i Piratpartiet. Hösten därinnan hade jag börjat blogga, och det var omöjligt att på denna tid blogga politiskt utan att dras in i piratkretsar – Piratpartiet dominerdade dominerade fullständigt inom den politiska bloggosfären, något som bara skulle hålla i sig ett enda år till. Så jag läste om rörelsen. Tidigare, på våren samma år har jag för mig, hade jag sett något enstaka inslag i statstelevisionen där Antipiratbyråns Henrik Pontén, en av rörelsens främsta antagonister inom kulturfrågan, fördömde fildelningen som ”stöld”. Det lät rimligt för en någon som inte alls var insatt. Men nu, i bloggosfärens djupa kunskaper, blev det förändring på den uppfattningen. Ganska snart stod det klart för mig att Piratpartiet inte alls var tjuvar utan istället försvarare av de medborgerliga rättigheterna.

Då jag gick med var min egen inställning att detta var en viktig sak. Något man måste stå upp för som medborgare. Och dessutom en kul grej att engagera sig politiskt för. Men mer än så var det inte. Arbetet för Piratpartiet var ett statement, inte något som på allvar skulle kunna leda till en parlamentarisk etablering. Jag hyste inga illusioner – så såg jag det – om att vi inom överskådlig tid skulle komma in i vare sig EU-parlamentet (som jag knappt visste vad det var) eller riksdagen. Chansen fanns inte. Folk kunde väl aldrig bry sig så mycket om Internet? Medias felaktiga bevakning av frågorna kunde väl inte under några omständigheter på allvar utmanas av vår korrekta verklighetsbeskrivning? De etablerade partiernas fullständiga dominans kunde väl inte utmanas?

Förvisso fick piratfrågorna ökad medial uppmärksamhet i takt med att vintern övergick i vår. Rättegången mot människor anknutna till The Pirate Bay, en av vår tids största trackers och en symbol för den fria fildelningen, rönte en kolossal mängd bevakning i alla medier. Jag själv utförde min dittills mest välbevakade gärning på nätet då jag bloggade live på plats i Stockholms tingsrätt från rättegången, personligen mötte de flesta av tidens drivande krafter- och motkrafter i den pirata utvecklingen och konkurrerade med tidningarnas ymniga live-bevakning. Och nog fick jag ett visst hopp om att den massiva upprördheten över den absurda domen, som till slut kom 17 april, liksom över att domaren i målet var jävig, skulle kunna kanaliseras i en vilja att förbättra situationen politiskt.

The Spectrial, som rättegången kallades till följd av sin lätt farsartade natur, var inte den enda stora pirathändelsen denna vår. 1 april 2009 hade IPRED trätt i kraft. IPRED var ett EU-direktiv som gjorde att påstådda upphovsrättsinnehavare, antagligen med hänvisning till lättförfalskade skärmdumpar som enda bevisning, kunde få ut namnen bakom IP-nummer de påstod hade begått upphovsrättsintrång. Sådan information är givetvis känslig, och ur ett integritetsperspektiv var lagen således förkastlig. Därutöver tillkom en annan aspekt: det faktum att upphovsrättsinnehavare nu fick mer långtgående befogenheter än polisen vad gällde att begära ut namn bakom IP-nummer. Smått skandalöst var det hela, vilket också den folkliga opinionen i stort tyckte. Det skulle komma att ge avtryck.

Så kom den. Den första opinionsmätningen inför valet till EU-parlamentet. 29 april 2009, stort uppslagen i Dagens Nyheter. Den visade på 5,1 procents stöd för Piratpartiet, partiet som i sitt senaste val 2006 fått 0,6 procent. Under de år som följde skulle opinionsmätningar publiceras allt oftare och kommenteras allt mer förutsägbart – och själva fenomenet skulle ifrågasättas; hur viktiga kunde opinionsmätningar egentligen vara? Men denna första opinionsmätning innan EU-valet hade en extrem kraft. Åtminstone internt. Och nog var det första gången media – och därmed folket – på allvar fick upp ögonen för partiet, åtminstone sedan jag själv engagerats i partiet. Vår dåvarande partiledare, grundaren Rick Falkvinge, teknikern från början av denna berättelse, har själv kallat ögonblicket då han fick kännedom om opinionsmätningens resultat för ett av hans livs största, för något som ”ändrade allt”.

Opinionsmätningen följdes av flera. Och artiklarna om Piratpartiet och piratfrågor duggade tätt. Debatten intensifierades, och allt oftare var pirata spörsmål på agendan i intervjuer, och intervjupersonerna själva var allt oftare pirater. I takt med att valet närmade sig ökade stadigt våra siffror i opinionsmätningarna. Och allt fler berömdheter deklarerade sin intention att rösta på Piratpartiet – för den fria kulturen och kunskapen, och för de medborgerliga rättigheter som terrorskräck och storföretag hotade.

På våra egna möten på Café Gråmunken ett stenkast från den riksdag vi nu på allvar trodde vi kunde komma in i dök allt fler intresserade upp. Jag minns särskilt tydligt ett möte som skedde direkt efter domen i Pirate Bay-målet. Ungefär 80 personer dök upp, mångdubbelt fler än det tjog vi varit tidigare. När jag själv kom till lokalen var det redan riktigt trångt, med en kö ner till källaren där vi huserade. I egenskap av protokollskribent fick jag en sittplats där jag kunde skriva på min dator, men ganska snart gav vi upp försöket; alltför många hade anlänt. Så vi tog oss ut på Mynttorget istället och höll mötet där under lösa former utomhus. Det fanns en viss symbolik i att det ökade engagemanget rent fysiskt tryckt oss närmare det folkvalda parlamentet.

Frihetens vårvarma vindar blåste i piratskeppets segel. Men skulle det räcka för att ta oss i hamn – hela vägen in i maktens boningar i EU-parlamentet?

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, , , , , , , , , , , , , , , , , pirat, , , , , upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, , , , , , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , , , , , , , EU-valet, EU-valet 2009, val, EU-val, pirataktivism, EU, Europeiska Unionen, EU-parlamentet, Europaparlamentet

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Inläggsserien Demokratins slutliga seger, mitt försök till odyssé över 2000-talets första årtionde ur ett piratpolitiskt perspektiv – skildrat utifrån en fiktiv men möjlig framtid, år 2050, då världen blivit friare, mer medmänsklig och demokratisk – går nu vidare, med sin andra del (efter att ha tillbringat dagen med betydligt mer praktiskt orienterat bloggande). Här lämnar jag det stora landet i väst och rör mig över Atlantens vindlande vidder, fram till den stat vi så ofta kritiserat men söker förändra: Sverige.

Demokratins slutliga seger

Tillbaka till ursprunget... Den store Cicero, talekonstens kanske främste mästare, håller ett tal i antikens Rom.

Cicero håller ett tal i antikens Rom.

Alla delar utgör (i mina påhittade förutsättningar) tillsammans ett enda tal. Det är uppdelat för att passa bloggformatet. Takten är planerad till 1 inlägg per dag (även om det kanske inte kommer fungera varje dag).

Del 2.

Förluster på hemmaplan.

Demonstration mot FRA. Foto: Christian Engström.

Demonstration mot FRA. Foto: Christian Engström.

USA gick alltså åt fel håll. Men vad gjorde då Sverige? Vi måste nu först och främst ha i åtanke att Sverige var ett helt annat land än idag. Statschefen var ännu inte vald, för att ta ett talande exempel. Och Sveriges oberoende gentemot omvärlden – varje väststats oberoende gentemot omvärlden – var, vår beryktade neutralitet och alliansfrihet till trots, inte särskilt stort. I princip var Sverige självständigt. I praktiken lydde regeringar av såväl röd som blå kulör USA:s direktiv – ibland uttalat från landet i väst, oftast mer implicerat. Gjorde USA något nytt följde Sverige ofta efter.

Detta är visserligen en sanning med modifikation. Såväl vad gällde dödsstraff, synen på HBTQ-människor rättigheter och asylpolitik som inom en rad andra för vårt vidkommande – för de mänskliga rättigheternas utvecklings vidkommande – ytterst viktiga frågor hade Sverige sedan länge vandrat en helt annan väg än den västra. Men det tycktes som att Sverige, just under det tredje milleniets så fasansfyllda och samtidigt förväntansfyllda inledning, ändrade färdriktning och började härma USA allt mer. Vägarna var på väg att korsas.

Det första riktigt stora och riktigt dåliga politiska beslutet som inspirerats av USA i dess deklamerade ”krig mot terrorismen” var FRA-lagen. All elektronisk kommunikation som gick i kabel förbi Sveriges gränser – som om dessa gränser spelade någon större roll i Internets, migrationens och globaliseringens alltmer gränslösa verklighet – skulle kopieras och överföras till staten, för att Försvarets Radioanstalt skulle söka efter terrorism. Här skedde ett oacceptabelt intrång. Givetvis skulle ingen kader av myndighetsanställda byråkrater i världen kunde läsa och avlyssna alla samtal och mejl. Men oavsett hur utgallringsprocessen såg ut spelade det ingen roll – brottet mot den personliga integriteten begicks så fort kommunikationen kopierades till staten; vad som sedan hände med den var sekundärt.

Samhället reagerade. Kraftigt. En allians av aldrig, varken förr eller senare, skådat slag formerades i opposition till Alliansen, som regeringen på den tiden kallade sig. Svenska kyrkan som nyss förlorat sin statliga status, ärkefienderna MUF och Ung vänster, gammelmedia i form av Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, diverse nätgrupperingar av enskilda bloggare från hela det politiska landskapet – som visserligen inte var lika diversifierat då som det är nu, och så, naturligtvis, vi själva, Piratpartiet, ingick alla ett enastående samarbete. Målet som förenade dessa i teorin oförenliga viljor var privatlivets helgd.

Detta skulle i statstelevisionen komma att kallas en av de största sakpolitiska frågorna i modern tid vad kritikens omfattning. Men regeringen lyssnade inte. De brydde sig inte om folkets åsikter. Denna kränkning av en av de människans grundläggande rättigheter, detta brott mot såväl Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, kunde inte ens en av de största opinionerna på flera decennier i vårt land stoppa. Regeringen var obönhörlig.

”Alla tjänar på om debatten lägger sig”, sa självaste statsministern i media då FRA-lagen röstats igenom.

Och tyvärr la sig debatten. Folk glömde. När regeringen något år senare kom med förslag på förmenta ”förbättringar” av den integritetsvidriga lagstiftningen var det inte i egentlig mening tal om några väsentliga förbättringar. Det var fortfarande så att alla elektronisk kommunikation som passerade gränserna kopierades till staten. Eller ja, man satte upp en gräns: staten fick bara övervaka en ”signalbärare” åt gången. Det innebar att det var staten bara fick övervaka upp till 1,5 miljoner hushåll åt gången. Hälften av alla Internetuppkopplade hushåll vid denna tidpunkt. Inom denna gräns kopierades hursomhelst all kommunikation till staten. Däri bestod intrånget; och intrånget bestod även efter ”förbättringarna”.

Om FRA-lagens ursprungliga övervakning var att likna vid en ful gris och den optimala lagstiftningen kring FRA kunde liknas vid en vacker människa, var dessa ”förbättringar” som att måla läppstift på grisen. Den påminner visserligen obetydligt mer om en vacker människa – men det spelar liksom ingen roll så länge det fortfarande är en gris.

Att förklara allt detta med kommunikationskopiering och signalbärare visade sig dock bli ett pedagogiskt dilemma av rang. Inte minst som regeringen envist vägrade kalla övervakningen för övervakning; istället kallades den på nyspråksvis ”signalspaning i kabel”. Vi som kritiserade lagstiftningen fick börja diskutera teknikaliteter, bokstavligt talat, och språkliga definitioner. Just där – just precis där – rann oppositionen ut i sanden. När regeringen väl fått debatten att handla om svåra tekniska begrepps exakta betydelse stängde folk av. Ganska bokstavligt, om det var TV-sända diskussioner. Och den så mångomfattande kritiken minskade rejält.

Elefanten i rummet då? Hur kunde egentligen riksdagen gå med på detta? Idag känns det väl för er sjukt ungefär på samma sätt som vi på nollnolltalet kände för de tvångssteriliseringar staten utförde under 1900-talet, som enligt officiell historieskrivning slutat på 70-talet men i praktiken fortsatt in i vår dåvarande tid. Med skillnaden att övervakningen faktiskt inte fortsatt, inte sedan FRA lades ned 1 januari 2015. Hur kunde då massövervakningen ske, med officiellt stöd av Sveriges folkvalda?

Ja… Riksdagsledamöterna kom inte från odemokratiska partier. De sa sig alla stå upp för mänskliga rättigheter. Nog visste de väl vad övervakning använts till historiskt. Och säkerligen hade de koll på de internationella deklarationer och konventioner om mänskliga rättigheter Sverige genomgått. Nej, det var inte där skon klämde. Skon klämde vid tekniken. Internet. Mobiltelefoni. Det var saker riksdagsledamöterna visserligen oftast använde, men sällan på samma sätt som oss, dåtidens unga. De insåg helt enkelt inte att den lagstiftning de röstade ja till motsvarade mikrofoner under caféborden och uppsprättning av kuvert på postkontoren på 60- och 70-talen, då de själva var unga. Riksdagen var till stora delar oförmögen att förstå vidden av sina beslut.

Men som sagt, svårt att förstå hade också allmänheten, så snart det blev teknik och lingvistik av alltihopa. Tyvärr kom inte bara opinionen av sig – även mediernas historieskrivning anpassade sig efter regeringens lögner om påstådda integritetsförbättringar. Och vad folket anbelangade verkade de flesta sorgligt nog glömt debatten vid nästa riksdagsval 2010, då de hade chansen att avskeda de riksdagsledamöter och indirekt ministrar som drivit igenom denna i Sverige aldrig tidigare skådade massövervakning. Inte ens då uppgifter om direkta lagbrott begångna av FRA kom ut upprördes fler än de allra mest insatta kritikerna.

Brevhemligheten hade rivits upp. Källskyddet var åsidosatt. Allt kändes mycket tungt.

Skriv gärna på hos Avaaz mot FRA:s uppföljare (lite grann, fast inte lika illa). Så återkommer jag imorgon med fortsättningen på talet!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, pirat, , , , Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, , , , , , , , storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, , , , , , , , , , , , ,

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 99 andra följare