10 pirater att rösta på i primärvalet

(först och främst; bättre sent än aldrig: god jul!)

Just nu pågår valet till officiella riksdagskandidater för Piratpartiet. Medlemmarna avgör helt och hållet vilka av kandidaterna till vår valsedel som hamnar på valsedeln, och röstningen går till genom att samtliga röstberättigade (det vill säga, alla människor som var medlemmar i partiet när omröstningen startade) uppsöker en viss webbsida de blivit pekade till i ett officiellt massutskickat e-mail om saken. Webbsidan är stundtals extremt trög, vilket är mycket synd, samt litet ironiskt; vi ska föreställa oerhört tekniskt kunniga Internetfantaster, och vi kan inte skapa en simpel omröstning med möjlighet att plocka ut och rangordna 22 valalternativ?

Dessutom gäller på detta vis på intet sätt rösthemligheten; på grund av FRA-lagen skickas automatiskt all elektronisk trafik som passerar Sveriges gränser (och det gör detta säkerligen någonstans, på något sätt).Bortsett från detta är sättet att plocka ut vilka som får vara med på valsedeln bra; grundtanken är god. Själv röstade jag på mina 22 favoriter igår, och ämnar här lista topp tio – samtliga kandidater som enligt min uppfattning förtjänar att lyftas fram.

Noteras bör att jag inte tillämpat någon form av kvotering; varken män/kvinnor, etniska svenskar/invandrare, religiösa/ateister, ung/gammal, funktionshindrade/icke-funktionshindrade eller någon annat sådan kvotering grundad på godtyckligt vald egenskap. Människorna ska sitta i riksdagen; det spelar ingen roll om de är kvinnor eller män, invandrare eller inte, med religiös trosuppfattning eller ej. Sann jämställdhet uppnås först när vi har könsneutralitet; ens godtyckligt valda, egentligen ovidkommande egenskap ska inte spela någon roll. Att det behövs några kvinnor för att det tyvärr är så att många medborgare vill ha någon på valsedeln att identifiera sig med är mycket sorgligt, och principiellt inte något att bry oss om, men pragmatiskt är det smartaste sättet att driva vår politik att ha med några kvinnor; vi tjänar röster på det (och detta är inte pragmatism a la FRA-lagen; principen som bryts här är könsneutraliteten, medan principen som bryts genom FRA-lagen är mänskliga rättigheter; den tidigare är möjlig att kompromissa med, den senare ovillkorlig).

Nu, till topp tio från min lista över de 22 pirater jag vill ha på valsedeln.

1. Jan Lindgren
Jan Lindgren har länge och väl arbetat som distriktsledare för Stockholmsdistriktet. Oförtröttligt har han kämpat vidare med aktivismen för att driva våra frågor, och har därmed bevisat sitt uppriktiga engagemang för piratrörelsen samt sin goda möjlighet att ta och förvalta ansvar från andra människor. Sin förmåga att argumentera har han visat upp på sin blogg. Som följd av ovanstående är Jan Lindgren på första plats på min tänkta valsedel.

2. Anna Troberg
Vi behöver människor som är duktiga på kulturskapande och upphovsrätt i riksdagen – och vem är bättre än en före detta antipirat som övertygades att bli pirat? En kreatör själv, som lyckats nyttja Internets möjligheter istället för att betrakta Internet som något farligt? En kreatör själv, som även hjälper andra att nyttja Internets möjligheter istälelt för att betrakta Internet som något farligt? Att hennes blogg är en av de bästa i piratosfären är inte någon nackdel, och läggs det höga förtroende jag har för Anna till i beräkningen, är andraplatsen given. Att jag har både Troberg och Lindgren högst på min valsedel är litet kusligt, då jag för någon vecka sedan besökte deras gemensamma kampanjwebbplats…

3. Kalle Vedin
Kalle Vedin måste helt klart vara den av alla piratpartister jag inte träffat AFK som jag har störst förtroende för. Det säger inte litet. Jag har fått intrycket att Göteborg letts mycket väl under hans styre, och dessutom är Kalle Vedin väldigt Internet-kunnig. Inte bara kulturkompetens behövs i riksdagen, utan även någon av våra mer informationstekniskt inriktade pirater bör vara en del av riksdagsgruppen. Hans blogg kallad XOR är lysande, och det är nästan än mer lysande att jag inte förstår de mer teknikrelaterade inläggen. Sammantaget berättigar detta till tredje platsen på min valsedel.

4. Jonas Nordgren
Jonas Nordgren var den första pirat jag träffade AFK – faktiskt en av de första piraterna jag träffade överhuvudtaget, då jag vid den tiden inte interagerade särskilt mycket Internetskt med andra bloggare och pirater. Hur mötte jag då Jonas Nordgren? Jo, Jonas Nordgren stod flera veckor, flera timmar varje vardag, utanför riksdagen i protest mot FRA-lagen. I januari och februari. Med extrem kyla. Om inte det visar på ens engagemang för mänskliga rättigheter vet jag inte vad som gör det. Dessutom skulle de riksdagsledamöter som hörde om honom och ändå röstade ja till FRA-lagen bli så ägda när han sitter mitt emot dem vid förhandslingsbordet i höst… Jag skulle vilja se deras miner när de inser vem de förhandlar med.

5. Gun Svensson
Farmorgun i Norrtälje hade från första dagen hon annonserade sin kandidatur en given plats på min valsedel. Kunskap, livserfarenhet och engagemang är alla ord som beskriver Farmorgun, och det är ett stort plus att hon är någon att identifiera sig med för de äldre männskor som gillar mänskliga och medborgerliga rättigheter men tvekar att rösta på Piratpartiet för att det är ett ”ungdomsparti”. Sådana fördomar råder Farmogun bot på.

6. Rick Falkvinge
Behövs verkligen motivering till varför Rick platsar på valsedeln och i riksdagen? Jag skulle inte tro det. Däremot kanske ni vill ha en förklaring till varför Rick inte fick första platsen. Jag resonerar såhär: en del (inte många, men tillräckligt många) av våra inte så insatta eller engagerade medlemmar lär skapa en valsedel. De lär alla placera Rick först. Då är det onödvändigt för mig att slösa röster på att placer Rick högst upp, när han ändå lär tas med på allas valsedlar (även de som är medvetna om att det är slöseri att placera honom högst). Istället kan jag då toppa med andra, mindre kända kandidater. Detta är, såvitt jag kan bedömma, det mest effektivt sättet jag kan ta till att få just dessa 22 kandidater till valsedeln.

7. Mikael Nilsson
Mikael Nilsson var kompetent och driven nog att skapa och driva en webbplats som på sätt och vis blev centralen kring vilken FRA-moståndet i Sverige kretsade, stoppaFRAlagen.nu. Kunde Nilsson lyckas med den bedriften, kan Nilsson tusan lyckas i riksdagen också.

8. Johnny Olsson
Människan bakom en av de bästa bloggarna på satir i dagens Sverige, Enligt min Humla, förtjänar väl en riksdagsplats. Bara föreställ er Johnny Olsson stå i talarstolen i plenisalen, ivrigt vifta med händerna och jämföra situationen vad gäller det säkerhetsiska lagförslaget som debatteras med en paranoid pyroman till bostadsvärd. Bara föreställ er det, så blir motivering överflödig. Dessutom kan vi väl inte missunna Johnny Olsson en chans att dela ut sina julklappar AFK?

9. Stefan Flod
Stefan Flod är tillräckligt duktig för att vara förbundsordförande för Sveriges största partiungdomsförening. Då är Flod även tillräckligt duktig för att sitta i riksdagen.

10. Ola Nyström
Mycket trevlig Stockholmspirat som jag har högt förtroende för. Vore säkerligen bra i riksdagen.

Massor av pirater... Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Bilden ovan hittad hos TantraBlog, som kopierade den från Jonathan Rieder Lundkvist, som licensierat den under CC-BY-NC-SA 3.0.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, pirater, piratpartister, demokrati, interndemokrati, Piratpartiet, riksdagen, riksdagskandidat, riksdagskandidater, primärval, riksdagsval, riksdagsvalet, riksdagsvalet 2010, valet, val, valsedel, valsedlar, Jan Lindgren, Anna Troberg, Jonas Nordgren, Rick Falkvinge, Kalle Vedin, XOR, Farmorgun, Farmorgun i Norrtälje, Gun Svensson, Stefan Flod, Mikael Nilsson, Johnny Olsson, Enligt min Humla, Ola Nyström

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Danmark kränker mänskliga rättigheter under Köpenhamnsklimatmötet

Danmarks stat har genom sina polisiära ageranden mot bland andra fredliga demonstranter under toppmötet för klimatet som pågår i Köpenhamn kränkt mänskliga rättigheter och därigenom fundamentala demokratiska principer. Följande är artiklar från FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, den allmänt allra mest kända och accepterade sammanställningen av mänskliga rättigheter nedan. Genom nedanstående listande av artiklar vill jag visa på att Danmark kränkt åtminstone en, kanske till och med flera, mänskliga rättigheter nyligen. (Deklarationen finns i diverse olika översättningar; den översättning jag använder är från Regeringskansliets webbplats om mänskliga rättigheter.)

Artikel 5
Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Vissa av de fredliga demonstranter som igår greps av Danmarks polis och tvingades sitta bakbundna på kall mark i flera timmar, utan vare sig toalettsbesöks- eller drickmöjligheter, med bakbindningsrep som skav in i huden, anser behandlingen de utsattes för vara tortyr. Jag vill inte överanvända tortyrbegreppet, men anser att det är mycket möjligt att behandlingen demonstranterna utsattes för kan klassificeras som ”tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling”. Om så är fallet, har Danmark brytit mot artikel fem i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter.

Artikel 9
Ingen får godtyckligt anhållas, hållas fängslad eller landsförvisas.

Många fredliga, oskyldiga demonstranter har gripits och hållits fängslade både idag och igår; detta erkänns till och med av polisens befäl inför media, som menar att gripandet av oskyldiga är oundvikligt. Att gripa någon som är oskyldig, eller utföra ett massingripande väl medveten om att många säkerligen är oskyldiga, är i allra högsta grad att godtyckligt [anhålla och hålla någon fängslad. Således bryter Danmark mot artikel nio i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter.

Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Artikel 20
1. Var och en har rätt till frihet i fråga om fredliga möten och sammanslutningar.

2. Ingen får tvingas att tillhöra en sammanslutning.

Ett tänkbart försvar för de godtyckliga ingripandena skulle kunna vara: ”Men vadå? Vi varnade ju demonstranterna att alla som stannade kvar skulle gripas! De får skylla sig själva!” Detta hade kanske kunnat vara ett lyckat motargument, om det inte vore för artikel 20. Alla människor får ha fredliga möten, och kombinerat med artikel 19 (yttrandefriheten, som säger att alla människor får använda alla uttrycksmedel för att sprida idéer och information) får alla alltså demonstrera, så länge de demonstrerar fredligt. Således kränker staten Danmark en mänsklig rättighet genom att tvinga folk att upphöra med fredligt demonstrerande.

Sammanfattning: Danmarks stat har de senaste dagarna utfört godtyckliga fängslanden, möjligen tortyr samt hinder av fredligt demonstrerande. Därigenom har Danmark kränkt mänskliga rättigheter, såsom de definieras i FN:s deklaration. Danmark är därmed, liksom Sverige (FRA-lagen medför godtyckliga ingripanden i privatlivet, vilket kränker artikel 12 i FN:s deklaration), en stat som kränker mänskliga rättigheter. Detta är inte acceptabelt.

Fredliga klimatdemonstranter i Köpenhamn. Foto: Lauri Myllyvirta, Greenpeace Finland, CC-BY 2.0

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, lag, lagar, lagstiftning, Danmark, lymmelpaketet, demonstration, demonstrationer, polis, polisen, frihet, demokrati, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, yttrandefrihet, tortyr, Köpenhamn, klimatmötet, miljö, miljön, klimat, klimatet, klimatförändring, klimatförändringar, klimatförändringarna, global uppvärmning, den globala uppvärmningen, nyhet, nyheter

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Svenskar tvingas fly till Iran – hur skulle det gå?

Året är 2059. Stora delar av Sverige är obeboeligt. Alla som vistas någon längre tid i landet löper stor risk för skada eller död. Vad som hänt? Kärnkraftsolycka. Krig. Klimatförändringar. Atombomsnedslag. Diktatur. Förorenat dricksvatten. Välj själv. Det spelar ingen roll – det väsentliga är att flera miljoner tidigare invånare i Sverige tvingas fly. Resten av Europa är lika drabbat av vad det nu är. Av en händelse blir Iran (numera en demokrati sedan USA:s, Obamas, ”seger” – ingen segrar i krig – för några decennier sedan) det land dit flest svenskar flyttar.

Men allt blir inte frid och fröjd. När svenskarna kommer fram till Iran är det en hel del administrativa processer som väntar. Migrationsverket tar flera månader på sig att handlägga vissa ärenden, och under tiden måste många familjer bo i bristfälliga, fängelseliknande hem, konstant under rädsla för att bli hemskickade till katastrofen. Vissa får avslag. För dem väntar kaoset, skadorna, döden. Vissa lyckas fly, och får hjälp av vänligt sinnade iranska medborgare att klara sig. Men den alltmer utökade jakten på människor som illegalt befinner sig i Iran kombinerat med den rejäla övervakning som införts gör det inte lätt att gömma sig för myndigheterna.

De som lyckas få tillåtelse att stanna i Iran har det naturligtvis svårt att pang-poff skapa sig ett helt nytt liv i ett helt nytt samhälle. Att få ett arbete är extra svårt för svenska invandrare med konstiga namn, samtidigt som svenskar konstant anklagas för att bara lata sig och leva gott på socialbidrag.

Det börjar talas om haveri i invandringspolitiken i Iran. Det släpps in – hör och häpna – för många svenskar, menar det nystartade partiet Irandemokraterna. Irandemokraterna säger sig verka för att ”bevara den iranska, viktiga, uråldriga kulturen, som vi alla är en del av”. ”Moskéer, böner och heltäckande klädsel är naturliga, självklara värden som vi måste rädda.” Irandemokraterna – ID – menar vidare att det nu plötsligt anländer massor av människor som inte tar till sig den iranska kulturen. Det talas om medborgartester; samtliga invandrare ska behöva fylla i ett frågeformulär (”Hur ofta bör en be varje dag?” ”Vilket kött är okej att bjuda på vid middagsbjudningar?”) för att få stanna kvar.

När svenskar som anländer börjar bygga massor av kyrkor med klocktorn väcks särskild avsky. ID förklarar att religionsfrihet naturligtvis är bra; dock representerar klocktorn den militana kristendomen, vars anhängare är kända för att mörda folk som vägrar gå med i religionen (som ID mycket riktigt påpeker finns det militana kristna grupperingar, och framförallt har det funnits det historiskt; korstågen har lämnat tydliga märken i världens medvetande, och de har skapat fördomar svåra att bli av med). Därför förbjuds klocktorn ganska snart efter att invandringen påbörjats i större skala, efter en folkomröstning.

Dessutom anförs argument för att helt hindra invandrarna från att få bo i Iran. ”Skulle du vilja ha några svenskar hemma i din lägenhet och behöva diska deras disk och tvätta deras kläder? Nä, tänkte väl inte det!” och ”Vi iranier som folkgrupp har länge byggt upp detta samhälle. Vi har sett till att vi har det så väl ställt som vi idag har det. Och så har de mage att komma hit och vilja ha socialbidrag och grejer, pengar vilka skulle kunna gå till våra pensionärers – de som byggt upp vårt land – ålderdomshem. Är det rätt att farfar får dålig mat när svensken får lyx och överflöd?” ”Problemen i Sverige är säkert överdrivna. De flesta s.k. ‘flyktingar’ vill bara ta del av vår välfärd.” ”De stjäl våra jobb!” (det sistnämnda paradoxalt nog varvat med ”De sitter bara hemma och är lata och vägrar ta ett jobb, betala skatt och därmed själva bidra lite till tillväxten!”)

ID-medlemmarnas främsta argument mot invandringen är dock den fara det innebär för landet: ”Svenskarna har en kultur av etanolintag i stor utsträckning i samband med kvällar och nätter. Detta medför en oerhört stor risk för oss. Vi kan inte längre gå ut trygga om kvällarna, utan får finna oss i att ett svenskt fyllo kan dyka upp i en mörk gränd och attackera en. Vuxna människor! För att inte tala om de skrämmande ungdomsgäng som drar omkring och väsnas, ofta efter att ha druckit mer än ett glas för mycket till matenn.”

————————————————————————————————

Gör nu ett test. Byt mentalt ut ”2059″ mot ”2009″ och ”svenskar” mot ”muslimer” eller ”iranier”, ”iranska” mot ”svenska”, ”kristendom” mot ”islam”, ”moskéer” mot ”kyrkor”, ”klocktorn” mot ”minareter”, ”korståg” mot ”jihad” och ”Irandemokraterna” mot ”Sverigedemokraterna”. Vad är den stora skillnaden i hemskhet mellan de olika texten, egentligen? Och vad är den stora skillnaden mellan texten och verkligheten som den är idag?

SD kommer troligen in i riksdagen nästa år. Vill verkligen  sverigedemokrater leva i det ovan beskrivna samhället? För det är så samhället skulle se ut om rollerna vora omvända. Antingen vill sverigedemokraterna det, eller så är de jävligt hycklande.

Att förtiga detta faktum är inte längre en möjlighet. Det ger dem bara goodwill i ögonen på den kanske tiondel av befolkningen som bara för att ”etablissemanget” undviker något gärna dras till det. Så jag tar debatten. Spikharry, Carina och Stefans SD blogg, Kent Ekeroth, Gammelsvensk, I mitt Sverige…, Varjager’s weblog och alla andra personer som sympatiserar med sverigedemokraterna: snälla, plocka fram era bästa argument och kommentera detta inlägg!

(Helt apropå anser jag att Obamas åsikt att krig ibland behövs för fred är kusligt likt ”Krig är fred” från 1984 och knappast passande en nobelpristagare i fred… Obama skulle nog inte säga så om det var han som på grund av Obamas och andra ledares beslut utsattes för livsfara.)

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, riksdagen, SD, Sverigedemokraterna, Iran, Sverige, iransk kultur, riksdagen, svensk kultur, kultur, invandring, invandrare, invandringspolitik, flykting, flyktingar, flyktingspolitik, migration, Migrationsverket, dystopi, dystopier, svenskhet, islam, kristna, kristendom, minareter, minaretförbud, klocktorn, kyrka, kyrkor, moské, muslim, muslimer, valet 2010, riksdagsvalet 2010, främlingsfientlighet, rasism, opinionionsundersökning, opinonsundersökningar, nyhet, nyheter

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Upprop: Telia – ta FRA-lagen till domstol

Från och med den första december 2009 är Sverige en övervakad nation med uppriven brevhemlighet – det är då som FRA får tillgång till en stor del av vår Internet- och mobiltrafik.

Detta kommer att få ett antal konsekvenser. De mest påtagliga är att flera grundläggande rättigheter i praktiken kommer att sättas ur spel. En självklarhet som brevhemligheten kommer efter den första december 2009 inte att existera på Internet. Även andra grundlagsskyddade rättigheter som källskyddet är starkt hotat. Många organisationer har skarpt protesterat mot FRA-lagen, däribland Journalistförbundet och Advokatsamfundet. En majoritet av det svenska folket är emot tillåtande av den avlyssning FRA-lagen medger.

Flera juridiska experter uttrycker dessutom stor tveksamhet till om FRA-lagen är förenlig med Europakonventionen, det vill säga den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Sverige har förbundit sig att följa den konventionen och rimligtvis bör lagen alltså prövas i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Telia ansvarar idag för en majoritet av den trafik som FRA kommer att vilja avlyssna. Därför uppmanar vi Telia: ta FRA-lagen till domstol.

Telia har en chans att vinna goodwill genom att stå upp för demokratiska principer och mänskliga rättigheter.

–

Detta är ett öppet och gemensamt blogginlägg – kopiera, förbättra och publicera på din blogg. Kopierat och remixat från Olofs blogg. Kontakta gärna Telia-personer också, för att övertyga dem (se länken för tips). Anna Troberg, Polisstaten, XOR och Vänsterteknik uppmanas särskilt sprida vidare texten.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, avlyssning, massavlyssning, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, brevhemlighet, brevhemligheten, FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, lag, lagar, lagstiftning, riksdagen, signalspaning, Telia, upprop, signalspaning, Europadomstolen, Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Omfattande IPRED-dokument: argument, studier, svenska fildelningsrättsfall

På min riksdags-PRAO för Vänsterpartiet – som slutade för ett par veckor sedan – skrev jag som jag berättat om här på bloggen ett dokument om IPRED som respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, innehållande argument mot, bakgrundsfakta (lista över svenska fildelningsrättsfall och studier om fildelningens verkan på kulturskapande), samt analys av Socialdemokraternas nyliga kongressbeslut rörande IPRED. Dokumentet fick jag i uppgift att skriva av Mikael von Knorring (informationspolitiskt aktiv vänsterpartist på deras riksdagskansli; regelbunden bloggare; sympatisk människa). Sprid mycket gärna dokumentet; ju mer IPRED-förhandingarna mellan (S) och (V) uppmärksammas, desto mer lär (S) följa medborgarnas åsikt i den (så pusha gärna inlägget med pusha-länken i slutet). Jag skall inte uppehålla mig vid inledningen av detta blogginlägg, utan publicerar nedan helt enkelt dokumentet nedan.

Respons på  Vänsterpartiets IPRED-motion

Respons på  Vänsterpartiets motion till riksdagen 2008/09:v033: med anledning av proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG

Vänsterpartiets motion är generellt mycket välskriven, och behandlar de flesta invändningar som i debatten hörts mot proposition 2008/09:67 Civilrättsliga sanktioner på immaterialrättens område – genomförande av direktiv 2004/48/EG (hädanefter kallad ”IPRED”). Nedan listas så komplett som möjligt de argument som anförts mot IPRED:

Rättssäkerhetsrelaterade argument

Den brottsuppklarande processen flyttas i och med IPRED i praktiken över till privata bolag (främst i exemplarförsäljningssektorn). De får möjlighet att skicka ut egna, godtyckligt satta skadeståndskrav till privatpersoner, som i praktiken ofta torde vara ovilliga att möta bolagen i rätten. Det är visserligen möjligt för bolag att även utan IPRED skicka ut brev med skadeståndskrav i mängder, men i praktiken torde inte det ske (verksamheten hjälps i alla fall på traven av IPRED; utan IPRED skulle kravbreven snarare blott väcka förvåning hos dem som krävs på pengar; lagstiftningen bör inte på något sätt uppmuntra eller förenkla för sådan verksamhet). Dessutom är det mycket enklare för eventuella bolag som ägnar sig åt missbruk om de kan skicka kravbrev till bara barnfamiljer som är låginkomsttagare. Oavsett det är argumentet att bolagen hursomhelst kan skicka ut kravbrev av teoretisk art; de gör det inte i praktiken utan IPRED, men gör det i praktiken med IPRED.

• Bolag får vidare befogenheter än vad polisen har i nuläget. Polisen får enbart begära informationsföreläggande då fängelse, eller  villkorlig dom, är ett möjligt straff för brottet. Att privata bolag får större möjlighet till brottsundersökning än polisen är inte godtagbart i ett rättssamhälle. Visserligen föreslogs i ett utredningsdirektiv år 2007 att polisen skulle få begära ut personuppgifter bakom IP-adresser även i fall då personen bakom IP-numret inte misstänks för brott belagda med fängelsestraff/villkorlig dom (möjligtvis till och med då ingen misstanke om brott alls föreligger), men det förslaget har än så länge inte blivit lag (”Polisen ska få lättare att spåra all datortrafik”, Dn.se. Publicerat 26 december 2007.). Det är inte heller önskvärt att polisen får sådana befogenheter, då privatlivet faktiskt har ett egenvärde i och med att det skyddas från godtyckliga ingripanden i FN.s deklaration över mänskliga rättigheter samt Europakonventionen (se vidare ”Integritetsrelaterade argument”).
• De begränsningar i möjligheten att begära ut informationsföreläggande som i debatten påtalats är i praktiken av mycket liten betydelse; enbart människor som misstänks för kopiering i större skala skall enligt propositionen kunna utsättas för informationsföreläggande. Som kopiering i större skala räknas offentliggörande av upphovsrättsskyddat material utan upphovsrättsinnehavarens tillåtelse. Således spelar den så kallade begränsningen egentligen ingen större roll, då de allra flesta personer som sysslar med upphovsrättsbrott på Internet.
• Den enskilda kan inte vara säker på att domstolen kommer döma korrekt; generellt finns en misstro mot domstolars tekniska kompetens (vilket kan ses i exempelvis jävsanklagelserna mot Tomas Norström, domare i det så kallade Pirate Bay-målet i Stockholms tingsrätt; huruvida jävsanklagelserna är korrekta eller ej spelar mindre roll; det relevanta är huruvida folk instämmer i dem och agerar efter dem eller ej). Detta avskräcker folk från rättegång, och många personer betalar säkerligen hellre vad bolagen kräver i sina kravbrev än riskera att betala mångdubbelt efter en rättegång.
• Det finns en risk för att så kallade skärmdumpar (det vill säga kopior av hur skärmen på en dator sett ut vid givna tillfällen) i rätten anses vara tillräckliga bevis för att upphovsrättsinnehavarens yrkanden på utlämnande av personuppgifter skall beviljas. Problemet med skärmdumpars bevisvärde är att de är mycket enkla att fabricera, något som enklast visas genom ”Bevismaskinen”, en webbsida där vem som helst kan fylla i IP-nummer och Bevismaskinen sedan konstruerar en skärmdump som visar på att det IP-numret ägnat sig åt fildelning av en viss fil. Om skärmdumpar skulle godtas som något som helst slags bevisliknande företeelse, skulle alltså det inte vara svårare att lura rättsväsendet än att använda Bevismaskinen, något så gott som vilken datoranvändare som helst troligen skulle klara; fabriceringen tar inte mer än högst någon minut i anspråk av användaren. Skärmdumpars bevisvärde är, kort sagt, noll, och räcker inte för att de ”sannolika skäl” att upphovsrättsbrott begåtts av IP-adressen som IPRED kräver för informationsföreläggande ska ha påvisats.
• I fall som hör till civilrätten bör parterna vara ekonomiskt någorlunda jämställda; så är inte alls fallet i de rättegångar IPRED skulle kunna leda till. Privatpersoner saknar ofta en särskilt djup juridisk kunskap, och vet därför inte hur de bör hantera situationen om de får ett kravbrev från en upphovsrättsinnehavare. Denna okunskap riskerar leda till att den som får ett kravbrev för säkerhets skull betalar vad personen krävs på.
• Det föreligger en stor risk för missbruk av IPRED. Medan polisen är noga kontrollerad av staten och under statlig styrning och insyn, och dess syfte just är att upprätthålla lagarna, och risken för missbruk av deras befogenheter därmed minskar radikalt, är bolagens per definition syfte inte att upprätthålla lagarna, utan att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om det skulle vara kommersiellt lönsamt, skulle bolagen troligen inte dra sig för att skicka ut kravbrev i mängder (även till personer som enbart på lösa grunder av bolagen misstänks för illegal fildelning), och hoppas på att några av dem som mottar kravbreven inte skulle våga riskera en rättegång utan istället betalar direkt. Ett sådant förfarande vore naturligtvis önskvärt om syftet med IPRED är att bolagen ska tjäna så mycket pengar som möjligt; om syftet med IPRED istället är att förhindra och klara upp brott, är förfarandet naturligtvis icke önskvärt.
• Det går inte att säkert säga att ägaren av ett IP-nummer är den som bedrivit samtlig verksamhet som skett via den Internetuppkoppling som har IP-numret. Är nätverket trådlöst går det att hacka sig in i nätverket och själv använda det, och ägare kan även öppna upp nätverk medvetet, så att vem som helst kan använda nätverket. Även om nätverket är inte trådlöst kan förstås andra personer sitta vid datorn och använda Internet. Således är det inte säkert allt att ägaren av ett IP-nummer är den som begått eventuella brott som leder till det IP-numret.

Det hittills enda fall av användning av IPRED där beslut nåtts i en domstol, är det så kallade Ephone-målet, där några ljudboksförlag begärt att få tillgång till personuppgifter bakom en IP-adress tillhörande Internetleverantören Ephone. Tingsrätten menade att bokförlagen visat att det fanns sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts; huruvida de sannolika skälen består av skärmdumpar eller ej är oklart, men klart är i alla fall att huvudargumentet för att inte beordra informationsföreläggande Ephone drivit är att servern fildelning skett på skulle ha varit privat (”Förlagen vann i första Ipred-domen”, Dn.se. Publicerat 25 juni 2009.) När hovrätten senare tog upp fallet gick de på Ephones linje och menade att det inte visats några sannolika skäl för att upphovsrättsbrott begåtts (”Hovrättsdom går fildelares väg”, Dn.se. Publicerat 13 oktober 2009.); återigen rapporterar inte media om huruvida det ljudboksförlagen framförde som sannolika skäl var skärmdumpar eller ej, och själva domen förefaller svår att hitta på Internet. Således kan Ephone-ärendet tyvärr varken styrka eller avslå någon av ovanstående misstankar om rättsosäkerhet.

Integritetsrelaterade argument

Undantag görs i och med IPRED från personuppgiftslagen; samtliga undantag bör vara mycket väl motiverade. Hinder av illegal fildelning är inget giltigt sådant motiv; upphovsrättsbrott är helt enkelt inte så illa att det motiverar sådana privatlivsinskränkningar människor skulle utsättas för.

• I och med IPRED riskeras (jag innehar inte den juridiska kunskap som krävs för att avgöra om det verkligen är så som ibland hävdas i debatten) bolagen i praktiken få rätt att gå in i privatpersoners hem (de får, möjligtvis, möjlighet att beordra Kronofogden att göra det), en rätt som enligt grundläggande rättsprinciper bör reserveras för polisen då det finns en konkret misstanke om brott från dess sida. Se kapitel 9 Kvarstad och civilrättsligt beslag i IPRED (regeringens proposition 2008/09:67).
• Godtyckliga ingripanden i privatlivet kommer äga rum om skärmdumpar anses räcka som bevisvärde (om de inte anses räcka som bevisvärde kommer IPRED bli meningslös; se ”Effektivitetsrelaterade argument”). Alla människor är i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, skyddade från godtyckliga ingripanden i privatlivet. Tillåtande av en kränkning av en mänsklig rättighet är inte acceptabel i något lagstiftningssammanhang överhuvudtaget, allra minst för att förhindra och uppklara fall av ett sådant oviktigt brott som illegal fildelning.

Effektivitetsrelaterade argument

• Räknas skärmdumpar, i enlighet med rättssäkerhetsmässiga principer, inte som giltig bevisning för att rätten skall ålägga Internetleverantörer att lämna ut personuppgifter, kommer i praktiken IPRED aldrig kunna användas, och därmed är den onödvändig. Det finns ingen anledning att i ett rättssamhälle ha en lag som i praktiken aldrig kommer användas. Skärmdumpar bör, då de har noll bevisvärde (se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”), varken räcka för att domstolen skall beordra informationsföreläggande, eller för att en person som misstänks ägna sig åt illegal fildelning skall dömas. Detta faktum – att skärmdumpar inte lever upp till beviskraven – har i Danmark, där IPRED funnits ett par år, lett till att ingen kan i rättegång dömas för illegal fildelning om personen inte själv erkänner (”Piratjägarlagen en flopp i ”föredömet” Danmark”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.). Alltså: om skärmdumpar inte räknas som tillräcklig bevisning för att personuppgifter ska tvingas lämnas ut, kommer IPRED redan i det stadiet aldrig kunna bli använd. Om skärmdumpar i det stadiet räknas som tillräcklig bevisning, kränks å andra sidan rättssäkerheten, då skärmdumpar har noll bevisvärde. Vidare: om någon anklagas för illegal fildelning i rätten, och skärmdumpar inte räcker som bevis för fällande dom, kommer i praktiken ingen kunna dömas för illegal fildelning och då uppklarande i rättsväsendet, med den rättssäkerhet det medger, torde vara det som eftersträvas av IPRED, kommer IPRED på det viset bli verkanslöst. Om skärmdumpar skulle räknas som tillräcklig bevisning för fällande dom mot misstänkt upphovsrättsbrottsling, skulle rättssäkerheten kränkas. Mycket sällan finns några andra försök till bevismaterial i fildelningsrelaterade mål än skärmdumpar Således finns det bara två möjligheter när det gäller IPRED: antingen blir den i praktiken verkningslös (förutom att en del personer på orättssäkra sätt blir ”utpressade” på pengar och inte vågar ta en rättegång och därför betalar, och därmed både verkningslös och rättsosäker), eller rättsosäker (om skärmdumpar skulle räcka som bevisvärde). Oavsett hur det blir är IPRED en dålig lag.
• Möjligheten att öppna sina trådlösa nätverk finns, vilket kan leda till att IPRED blir verkanslös om många öppnar sina nätverk (se ”Övriga argument”).
• En stor del av Internetanvändarna lär som sagt använda diverse olika anonymiseringstjänster; enligt Cybernormer gömmer sig, som sagt, 10 procent i gruppen som är 18-25 år, kanske några procent i hela befolkningen. I takt med den tekniska utvecklingen kommer anonymiseringstjänster troligtvis bli enklare att använda och billigare, och fler lär komma att använda dem (enligt Cybernormer skulle, som sagt, varannan svensk vilja det). Om folk använder en anonymiseringstjänst finns det inget sätt, åtminstone ej i dagsläget, att ta reda på vilket IP-nummer personen har.
• Risken den enskilda uppfattar för att ”¨åka fast” lär, om rättsprinciperna tillämpas, vara mycket små, varför folks illegala fildelning därför troligen ej i längden minskar i särskilt stor omfattning. Internettrafiken minskade 1 april 2009 i relativt stor utsträckning, men trafiken rapporterades i Dagens Nyheter i juni 2009 vara uppe på samma nivåer som före den 1 april (”Nättrafiken tillbaka efter IPRED”, Dn.se. Publicerat 15 juni 2009.). 11 juli skrev dock DN att den på den illegala fildelningen minskande effekten av IPRED var kvar (”Fildelningen kvar på låg nivå”, Dn.se. Publicerat 11 juli 2009.). Det verkar föreligga oklarhet i IPRED:s effekter på den illegala fildelningen; medan branschorganisationer och butiker hävdar att IPRED haft en positiv effekt på deras försäljning (se bland annat ”Ipred ökar dvd-försäljningen”, Dn.se. Publicerat 4 maj 2009 – vad gäller just påståendet att dvd-försäljningen skulle ha ökat tack vare IPRED, bemöts det argumentet effektivt på second opinion, där det redovisas siffror som visar på att dvd-försäljningen visserligen ökar, men att den gjort det under en lång tidsperiod, inte alls bara sedan IPRED implementerade; relevant i sammanhanget är dock att det enligt siffrorna redovisade på second opinion sker en stagnering av ökningen av dvd-försäljningen), sade en person som företrädde Netnodstiftelsen att det var viktigt att inte övertolka effekten på den statistik de förde över Internettrafiken i Sverige. Således är det inte säkert huruvida IPRED haft stor effekt på den illegala fildelningen eller ej.
• Folk kommer troligen i högre grad, för att skydda sig mot de potentiella privatlivsingripanden IPRED medför, använda anonymiseringstjänster, vilket försvårar uppklarande och förhindring av viktiga, ”riktiga” brott. Detta har redan visat sig stämma sedan implementeringen av IPRED för några månader sedan (och även debatten om FRA-lagen); enligt det rättssociologiska forskningsprojektet Cybernormers (som hör till Lunds universitet) använder redan tio procent av befolkningsgruppen som är 15-25 år något slags anonymiseringstjänst, och drygt varannan person uppgav i undersökningen att de vill använda någon anonymiseringstjänst (se ”En av tio unga gömmer sig för FRA och IPRED”, DN.se. Publicerad 2 november 2009.).
• Det är möjligt för Internetleverantörer att omedelbart radera de uppgifter de har om vem som använt vilket IP-nummer vid vilken tidpunkt. I och med Datalagringsdirektivet, som nuvarande regering föreslår införa efter riksdagsvalet 2010 (och därmed, förhoppningsvis, hamna på de rödgrönas bord, så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet får möjlighet att invända mot den godtyckliga privatlivsinskränkning Datalagringsdirektivet innebär; tyvärr är (S) med Bodström i spetsen mycket positiva inför Datalagringsdirektivet), skulle Internetleverantörerna tvingas spara dessa uppgifter. Dock kan det vara så att Datalagringsdirektivet enbart medger utlämnande av de enligt Datalagringsdirektivet tvångssparade uppgifterna till polisen, vilket alltså totalt skulle omintetgöra IPREDs funktion. Observera att detta är en möjlighet; huruvida Interleverantörer verkligen inte skulle få lämna ut uppgifterna till rättighetsinnehavare om Datalagringsdirektivet implementeras är mycket osäkert, och därom tvista de lärde (”Regeringen skjuter sönder Ipred”, Svd.se. Publicerat 19 maj 2009.). Om Datalagringsdirektivet inte skulle innebära att uppgifterna enbart kan lämnas ut till polisen, skulle istället den potentiella så kallade ”effektivitetsluckan” (i själva verket förefaller det vara en högst medveten lucka; enligt lagen om elektronisk kommunikation är det inte tillåtet för Internetleverantörer att lagra personuppgifter längre än nödvändigt; se själva lagtexten, 6 kap. Integritetsskydd, 5 § för bestämmelserna rörande detta) vad gäller IPRED – Internetleverantörers möjlighet att radera personuppgifter – täppas igen, då alla Internetleverantörer skulle tvingas spara uppgifterna och därmed inte kunna radera dem. Ett par Internetleverantörer har bestämt sig för att omedelbart eller åtminstone efter en mycket kort tidsperiod (så kort att IPRED i praktiken ändå torde bli verkanslös på användare av de Internetleverantörerna) radera personuppgifter; till och med har ett initiativ kallat Integrity startats, som samlar Internetleverantörer som bland annat säger sig övervaka sina kunder i minsta möjliga (lagliga) utsträckning (”Fler operatörer trotsar Ipred”, Dn.se. Publicerat 19 april 2009.).

Kulturrelaterade argument

• Pengarna som kommer in kommer troligen inte i hög grad gå kreatörer, utan snarare stora bolag, till godo (”Danska piratskadestånd direkt till bolagen”, Dn.se. Publicerat 6 april 2009.); i Danmark går skadeståndspengar i praktiken till bolagen, som inte förefaller ha någon vilja eller skyldighet att ge en del av pengarna till kreatörer. Således fallerar argumentet att IPRED skulle se till att kulturskaparna kan tjäna pengar och på så sätt skapa mer kultur.
• Visserligen skulle folk kunna skrämmas till att inte fildela, och vissa därmed övergå till att köpa kulturexemplar lagligt, men inte heller när pengar kommer in till exemplarförsäljarbolagen på det viset brukar särskilt mycket pengar gå till kreatörerna. Enligt ett flertal undersökningar spenderar personer som fildelar illegalt mer pengar på kultur än icke-fildelare. Skillnaden är ofta att illegalt fildelandes personer snarare lägger pengar på kulturupplevelser än –exemplar, och pengar till kulturupplevelser går i högre utsträckning till kreatörerna än pengar till kulturexemplar. Således kan fildelning till och med gynna kreatörer (även om det missgynnar exemplarförsäljningsbolag). Nedan listas några undersökningar gällande fildelningens påverkan på kulturskapande (naturligtvis är de undersökningar som är gjorda senare i tiden de mest relevanta, men även tidigare undersökningar kan vara intressanta för IPRED-diskussionen):
  • En undersökning från Harvard 2004 (om jag förstått årtalet rätt) visar att nedladdad musik inte affekterar skivförsäljningen. Källa, Harvards webbplats.
  • En undersökning från det EU-finansierade projektet Music Lessons där bland annat forskare på KTH och Göteborgs universitet deltagit 2005 visar att musikförsäljningen inte påverkas negativt – till viss del faktiskt positivt – av fildelningen. Källor: SvD, Expressen, Aftonbladet.
  • En undersökning från SOM-institutet 2006 visar att nedladdad film inte drar ner på biobesöken. Faktum är att fildelare går dubbelt så mycket på bio som andra (även om detta dels kan tillskrivas det faktum att fler unga går på bio, och fler unga fildelar). Källa, SvD.
  • En undersökning från Göteborgs Universitet 2007 visar att nedladdad film inte minskar antalet biobesök, utan tvärtom ökar det. Källor: IDG, själva undersökningen, SvD.
  • En undersökning från holländska staten 2009 visar att piratkopieringen är bra för musikindustrins, och framförallt i stort för samhällets ekonomi, samt att en nedladdad fil absolut inte innebär ett förlorat inköp. Källor: IDG, Metro, SvT, själva undersökningen.
  • En undersökning från norska Handelshögskolan 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Nyhetskanalen.
  • En undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos 2009 visar att folk som laddar ned musik illegalt också är de som köper mest musik. Källa: Metro, IDG, Mailonline.
  • En nyhetsartikel vars research är gjord av en medborgare och inte en journalist (?) visar på siffror som visar att exemplarförsäljning gått ned de senaste åren (vilket missgynnat skivbolag och i viss grad artister), medan inkomster från live-uppträdanden ökat (vilket gynnat artister), och att artister generellt tjänar mer nu än förr. Källa: TimesOnlineLabs.
    
• Kulturskapande kan finansieras på andra sätt, exempelvis i större utsträckning än idag via skattemedel.
• Bara för att exemplar av kulturella verk finns gratis, är det inte nödvändigtvis omöjligt att försörja sig på kulturskapande. Ett mycket gott exempel på detta är biblioteken. Sedan drygt hundra år har det funnits flera bibliotek öppna för allmänheten i Sverige. Biblioteken har knappast påverkat skrivandet negativt, utan snarare positivt; det har lett till att fler personer blivit intresserade av litteratur, och därmed mer benägna att betala för litteratur (trots att det finns en möjlighet att gratis läsa litteraturen). Biblioteksavgiften – som är mycket låg och enbart går till svenska författare – har möjligtvis haft viss betydelse för att biblioteken inte hotat litteraturen, men den betydelsen torde inte spela särskilt stor roll (och dessutom är det förstås möjligt för staten att ersätta kulturskapare för fildelning på dylikt sätt). En i sammanhanget måhända relevant skillnad finns förstås mellan biblioteken och fildelning på Internet; en lånar enbart böcker på biblioteken och måste lämna tillbaka dem efter en viss tidsperiod, medan en naturligtvis har tillgång till exemplar av kulturella verk en fildelat så länge en själv vill. Principiellt är det dock ingen stor skillnad; i båda fallen är det möjligt att nyttja det kulturella verket gratis.

Övriga argument

• Från IPRED-försvararnas sida i debatten hävdas ofta att Sverige har implementeringsskyldighet gällande IPRED. Det är mycket riktigt att Sverige till viss del måste införa IPRED, men den kontroversiella delen – den som ger privata bolag möjlighet att få tillgång till personuppgift om personer som av de misstänks för illegal fildelning – har av EG-domstolen slagits fast inte behöver implementeras.
• IPRED och jakt på personer som ägnar sig åt illegal fildelning i stort rimmar illa med den allmänna rättsuppfattningen. Några särskilt nyliga studier – och det är rimligt att anta att då denna fråga aktualiserats extra mycket detta och förra året är äldre studier än bara något år utdaterade – kan tyvärr inte hittas, men en undersökning gjord av Göteborgs universitet 2007 visar att det ” inte finns något brett folkligt stöd för kriminaliserandet av fildelning av upphovsrättsligt material.” (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.)
• IPRED förefaller ogillas av majoriteten av folket (eller åtminstone ha fler kritiker än anhängare), varför det är odemokratiskt att ha lagen. 48 procent uppgav sig ogilla IPRED i en opinionsundersökning gjord av Sifo på uppdrag av SvD, medan 32 procent gillade den, och resten sade sig vara tveksamma eller inte visste (”Klart nej till ny fildelningslag”, Svd.se. Publicerat 17 mars 2009.). Intressant i detta sammanhang är att 59 procent av de tillfrågade personerna som röstar på Vänsterpartiet ansåg IPRED vara fel; således har Vänsterpartiet helt klart sina väljares stöd i sin kritik av IPRED.
• Ägare av öppna nätverk riskerar erhålla skadeståndskrav för vad andra personer – kanske till och med utan ägarens kännedom – använt deras öppna nätverk (det vill säga trådlösa nätverk ansluta till Internet vilka är öppna för vem som helst som är i räckvidden för Internetanslutningsutsändaren att använda, utan lösenord eller särskilt tillåtelse från ägaren av nätverket). Detta är ett reellt hot mot öppna nätverk, då antagligen ingen person skulle vilja få ett skadeståndskrav, alldeles oavsett huruvida en begått brottet eller ej. Det är osäkert om rätten skulle förstå vad öppna nätverk innebär; det föreligger åtminstone en osäkerhet bland människor om rätten skulle göra det, som en del i många människors misstro mot domstolars tekniska kompetens. Det viktiga i sammanhanget är inte om domstolarna har den tekniska kompetens som krävs; det viktiga är om personer tror att domstolarna har det eller ej. Denna oro för att få skadeståndskrav som ägare av ett öppet nätverk är ett faktum (”Ipred hot mot öppna nätverk”, Dn.se. Publicerat 31 mars 2009.) och inga lösa spekulationer. Vidare kan nämnas att det i Danmark framgångsrikt hävdats i fildelningsärenden i rätten att svararen haft ett öppet nätverk, och att personen inte själv fildelat illegalt utan någon annan antagligen gjort det på personens öppna nätverk. Om samma praxis – med att det ska räcka för en anklagad att skylla på ett öppet nätverk för att gå fri – skulle IPRED kunna bli verkanslös, om samtliga Internetanvändare öppnade sina nätverk.

Sammanfattningsvis är IPRED en lag som hotar och/eller inskränker rättssäkerheten, den personliga integriteten och öppna trådlösa nätverk, öppnar upp för vad som skulle kunna kallas ”utpressning”, inte i längden lär vara särskilt effektiv, med stor sannolikhet inte märkbart kommer gynna kulturskapandet, illa stämmer överrens med den allmänna rättsuppfattningen och inte heller verkar ha stöd av det svenska folket. Det finns kort sagt få eller inga hållbara skäl att ha IPRED som en del i Sveriges lagstiftning, utan istället mängder av goda argument mot IPRED.

Jämförelse med Socialdemokraternas IPRED-beslut på sin kongress

På Socialdemokratiska arbetarpartiets (hädanefter kallade ”(S)”) nyliga kongress beslutades att IPRED skall förändras. Några detaljer gick (S) dock ej in på. På sin webbplats uppger (S) som viktigt beslut på det kulturpolitiska området från sin kongress vara bland andra: ”IPRED bör förändras så att rättssäkerheten och integritetsskyddet stärks, samtidigt som upphovsrätten värnas och kulturskaparnas rätt att kräva ersättning för sina verk garanteras”. I media sägs istället att upphovsrättsinnehavare skall få sina legitima krav på ersättning tillgodosedda. Denna skillnad i ord torde inte ha någon större relevans (det kan fås uppfattningen att upphovsrättsinnehavare snarare syftar på exemplarförsäljningsbolag än kulturskapare, men tekniskt sätt är det fel att kalla skivbolag och dylika bolag för upphovsrättsinnehavare; de är, om jag förstått saken rätt, juridiskt, enbart ”innehavare av närstående rättigheter”).

Huruvida (S) önskade version av IPRED är förenlig med rättssäkerhet, personliga integriteten et cetera är mycket oklart, då det är okänt vilka önskemål på förändringar rent konkret (S) har. Det är svårt att i nuläget se något sätt alls att förändra IPRED på som skulle göra den godtagbar, utan att helt och hållet ta bort den del som rör förhindrande och uppklarande av fall av illegal fildelning (och därmed göra IPRED till vad den från början var; ett sätt att bekämpa kommersiella immaterialrättsbrott). En version av IPRED som bara går ut på att bekämpa immaterialrättsbrott som sker i förvärvssyfte skulle med största sannolikhet inte vara särskilt förkastlig.

(S) förefaller, tyvärr, dock inte vilja förändra IPRED på ett sådant sätt, då de fortfarande vill att IPRED (eller lagstiftning i övrigt; det förefaller som att det är IPRED som skall syfta till detta) skall garantera kulturskaparnas så kallade ”rätt att kräva ersättning för sina verk” (om uppgifterna på deras webbplats, där (S) använder ordet ”kulturskapare”, och termen ”rätt att kräva ersättning”, stämmer). I media florerar istället ”upphovsrättsinnehavare” och deras ”legitima krav”. Den exakta ordalydelsen i själva beslutet som fattades vore intressant, men i syfte att kunna ge respons på (S) beslut överhuvudtaget utgår jag från att texten på deras webbplats är någorlunda korrekt.

Om texten på deras webbplats stämmer överrens med hur (S) vill förändra IPRED, menar (S) att kulturskaparnas krav på rätt till ersättning bör garanteras. Det finns felaktigheter i den formuleringen. Det finns nämligen ingen rätt att kräva (och, underförstått, beviljas) ersättning för sina verk ens med nuvarande upphovsrättslagstiftning. Det enda som finns, som ens liknar den rätten, är en rätt att bestämma över användning av ens verk. I praktiken innebär denna rätt oftast att kulturskaparen genom att mot ersättning bevilja en viss användning av ens verk kan tjäna pengar på sitt kulturskapande, men det finns på intet sätt en möjlighet för en kulturskapare att skapa kultur och sedan utan vidare kräva betalt för kulturskapandet; det behövs någon som är villig att betala för rätten att nyttja verket för att kulturskaparen ska få pengar för kulturskapandet. (Naturligtvis finns mängder av alternativa inkomstkällor för kulturskapare, men detta är hur de kan använda upphovsrätten för att få betalt; de alternativa inkomstkällorna existerar oberoende av upphovsrättslagstiftningens utformning.)

Vill (S) verkligen utöka upphovsrätten så att alla som skapar ska ha en rätt att kräva och beviljas betalning? Det verkar som ett väldigt ogenomtänkt förslag, då  tiotusentals småbarn som ritar teckningar skulle kunna kräva och beviljas ersättning för sitt teckningsmålande. Förhoppningsvis var (S) bara oförsiktig med formuleringen. Att staten ger vissa kulturskapare betalt, i syfte att gynna kulturen och inte för att kulturskaparna skulle ha någon märklig ”rätt” att få betalt, är något helt annat än vad (S) verkar föreslå.

(En mycket intressant parentes, också rörande upphovsrätt, är att (S) på sin webbplats, på webbsidan om vad kongressen beslutade i kulturpolitiska frågor bland annat skriver: ”Socialdemokraterna tar starkt avstånd från dem som anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt.”. Då Vänsterpartiet anser att det rent principiellt ska vara tillåtet att ladda ned upphovsrättsskyddat material utan att den som har skapat filmen, musiken eller boken får betalt, tar (S) starkt avstånd från Vänsterpartiet – och, för den delen, även Miljöpartiet. Det är… klart anmärkningsvärt, särskilt som (S) säger sig vilja bilda regering tillsammans med (V) och (MP). Hur kan det komma sig att (S) vill bilda regering med några de tar starkt avstånd ifrån?)

Något viktigt att minnas vid diskussioner mellan Vänsterpartiet och (S) rörande IPRED är att majoriteten av båda partiernas väljare är – eller åtminstone var, i mars, enligt en Sifo-undersökning gjord på uppdrag av SvD – kritiska till IPRED (”Nästan varannan vill tillåta fildelning”, Svd.se.Publicerat 20 april 2007.). En varning gällande tolkning av resultatet av opinionsundersökningen finns dock i artikeln, som det vore ohederligt att inte ta med: ”Antalet tillfrågade är inte tillräckligt många för att dra några säkra slutsatser, men siffrorna ger en ungefärlig bild över opinionen.”. Naturligtvis kan även opinionen ha ändrats sedan i mars, men då snarare – enligt min lekmannabedömning – åt att den blivit mer kritisk mot IPRED (ett indicium på detta är Piratpartiets framgångar i EU-parlamentsvalet; Piratpartiet, och troligen i viss mån även dess åsikter, var inte lika populära tidigt på våren som vid EU-valet, enligt opinionsundersökningar publicerade i våras).

De argument (S) torde vara mest mottagliga för i IPRED-diskussion är:

• Arbetarrörelsen har traditionellt sett stått på medborgarnas sida mot mäktiga privata, kommersiella intressen. Att den ordningen nu ändrats – då (S) förefaller i mångt och mycket vilja gå exemplarförsäljningsbolagens till viljes vad gäller IPRED – är märkligt.
• Det förefaller finnas en stark folkopinion mot IPRED, särskilt bland de yngre väljarna (som i EU-parlamentsvalet inte var den grupp (S) klarade sig bäst hos, precis). Att gå till val på att verkligen ta bort de delarna av IPRED många anser dåliga/ändra de delarna många anser dåliga till något många anser bra, och rent konkret specificera vad som (S) vill ta bort/ändra, och sedan naturligtvis hålla sina vallöften (dels inför framtida val, men även för att politiker inte principiellt bör ljuga) torde vara betydligt mer framgångsrikt, än att litet luddigt utlova förändring av IPRED/utlova viss förändring rent konkret av IPRED som dock ej förbättrar eller tar bort de delar många anser dåliga.
• IPRED handlar inte främst om upphovsrätt, utan om medborgarrätt, fundamentala demokratiska principer som rättssäkerhet. Oavsett vad en anser om upphovsrätten kan en ogilla (vissa medborgarrättsfientliga delar av) IPRED.
• Straffsatserna för upphovsrättsbrott är orimligt höga. Nedan listas samtliga fildelningsfall i rätten jag lyckats hitta:

• • En man, 28, från Västerås döms år 2005 i tingsrätten till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 16 000 svenska kronor i detta fall) för att tillgängliggjort ett filmverk (Hip Hip Hora) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Bevisningen som lagts fram och godtagits av rätten består i skärmdumpar (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: DN, SvD. Glädjande nog (ur en rättssäkerhetssynpunkt) river dock hovrätten upp domen senare, då bevisningen inte anses tillräcklig. Källor: ComputerSweden, SvD.

• • En man, 32, döms år 2006 i Norrköpings tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) för att ha tillgängliggjort ett filmverk (Rånarna) på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod. Källor: SvD

• • En man, 44, döms år 2006 i Borås tingsrätt till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 20 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt ”vanliga” fildelare idag gör). Media rapporterar inte i vad bevisningen stod; dock har mannen nekat till brott, varför någon form av ”bevisning” (om än skämt till bevisning, som skärmdumpar) rimligen måste ha funnits. Källor: SvD.

• • En man från Trollhättan döms år 2007 i hovrätten (?) till 80 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde; 24 000 svenska kronor i detta fall) för att ha tillgängliggjort fyra musikverk på Internet (det vill säga brutit mot lagen på det sätt vanliga fildelare idag gör). I media uppges den tekniska ”bevisningen” bestå av skärmdumpar, men då mannen tydligen även erkänt brottet, är det oklart huruvida rätten hade ansett skärmdumpar vara tillräckligt även utan erkännande för en fällande dom (låt hoppas att de inte gjort det; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Källor: SvD, IDG.

• • En man, 31, döms år 2008 i Linköpings tingsrätt till 40 dagsböter (det vill säga ett belopp motsvarande 80 dagars nettoinkomst för den dömde) och villkorlig dom för att ha tillgängliggjort ett par tusen musik- och filmverk på Internet. I media uppges inte vad (eventuell men ifrånutgådd) bevisningen består i, men advokaten till 31-åringen har sagt att tingsrätten ”i allt för liten grad beaktat den tekniska bevisningen. Man kan inte med stöd av bevisningen peka ut [advokatens] huvudman som den som har fildelat, menar [advokaten]”. Det förefaller – baserat på advokatens uttalande – vara skärmdumpar som spelat rollen som bevisning (vilket är helt förkastligt; se ”Rättssäkerhetsrelaterade argument”; skärmdumpar är så usla försök till bevis, att de inte bör räcka som ens något indicium på någonting i rätten). Att straffet inbegriper villkorlig dom kan ha särskild relevans i sammanhanget, då polisen – verkar det som – kan begära ut personuppgifter bakom IP-nummer från Internetoperatörer inte bara i fall som är belagda med fängelsestraff, utan även fall där domen kan bli villkorlig. Källor: SvD, DN, SvT.

Slutsatsen är att (S) önskemål om förändring snarare än avskaffande av IPRED förefaller ogenomtänkt och mycket svårgenomförbart (då det är svårt att se hur någon version av IPRED som är till för att stoppa fildelning skulle vara förenlig med grundläggande medborgerliga rättigheter), och tyvärr inte kan bemötas mer konkret förrän (S) specificerat på vilket sätt rättssäkerheten och integriteten skulle skyddas från ingrepp.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, riksdagen, PRAO, skola, skolan, utbildning, Vänsterpartiet, IPRED, IPRED1, rättssäkerhet, (V), upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, demokrati, Socialdemokraterna, (S), sossarna, studie, studier, undersökning, undersökningar, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, lag, lagar, lagförslag, lagstiftning, öppna nätverk, lag, anonymitet, bibliotek, biblioteksväsendet, litteratur, bok, böcker, filmer, film, musik, kultur, informationspolitik

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Mer IPRED-hjälp sökes! Andra PRAO-dagen i riksdagen

För er som bara vill hjälpa till med IPRED och inte vill läsa om vad jag gjorde helt icke-pirat idag på riksdagen, hoppa ner till stycket som börjar med ”När miljölagets möte var avslutat” och läs om hur du kan hjälpa till!

Idag var jag förstås återigen PRAO:andes på riksdagen, för Vänsterpartiet. Dagen började klockan tio, på riksdagens biblotek. Där mötte jag två andra PRAO-elever (de PRAO:ar båda för Miljöpartiet) samt en mycket historiekunnig riksdagsanställd. Den mycket historiekunniga riksdagsanställda är mycket historiekunnig tack vare ett par decenniers arbetande som ”renskrivare” av gamla riksdagsprotokoll från Frihetstiden i Sverige (arbetet med att skriva om dem så att de rent typografiskt – språket moderniseras alltså inte alls, och förkortningar skrivs ej ut – blir enkla att läsa påbörjade på 1930-talet, då en borgerlig riksdagsledamot föreslog det i en motion som en enig riksdag biföll).

Vi var alltså på riksdagens bibliotek (som från början förresten var en bank, och som innehåller en nästan komplett samling protokoll från riksdagen genom tiderna; de äldsta protokollen dateras så långt tillbaka i tiden som till 1500-talet) för att lära oss mer om riksdagens historia. Först satt vi i några bekväma fotöljer i kanske en halvtimme, och den historiekunniga riksdagsanställda berättade rent generellt om hur det varit i Sverirge då vi hade tvåkammarriksdag och litet om övergången till enkammarriksdag, samt det  införande av (någorlunda) allmän och lika rösträtt som skett steg för steg genom århundrandena.

Den riksdagsanställda berättade mycket tydligt och klart, utan att förklara en hel del ganska komplicerade begrepp och förhållanden (det verkade som att historielektionen som den riksdagsanställda tydligen håller många gånger för PRAO-elever och dylika var anpassad för möjligtvis något äldre elever än jag; det var hursomhelst betydligt mer djupgående än vad vi lärt oss på historian och samhällskunskapen i SO:n i skolan; det kan förstås vara fallet att SO-ämnena är illa utlärda i min skola, men jag skulle inte tro det). Jag minns inte alls allt som den riksdagsanställda berättade, men anser mig att ha fått en betydligt större förståelse för Sveriges politiska historia.

Nå, när den riksdagsanställda pratat i ungefär en halvtimme och även visat litet av biblioteket, gick vi ut i den klara, kyliga Stockholmsluften. Tack och lov var det varmare än igår; annars hade nog promenaden som följde varit tämligen jobbig. Som fallet var nu var det istället mest uppfriskande, och en trevlig kontrast mot gårdagens ständiga möten och kontorsarbete, som hur intressant det än må vara inte innebär särskilt mycket frisk luft. Vad gjorde vi då ute? Vad var själva anledningen till att vi fick denna friska luft och motion? Naturligtvis ansågs inte den ha ett egenvärde i sig i sammanhanget, utan det fanns en utbildningsmässig orsak.

Orsaken var att vi skulle besöka, eller i alla fall från utsidan betrakta, ett par ur riksdagsuhistorieutlärandesynpunkt mycket relevanta byggnader, närmare bestämt de fyra där de fyra stånden huserade under 1600- och 1700-tal (om jag inte missminner mig). Först såg vi på riddarhuset, där adeln en gång hade sina möten, sedan bondeska palatset, i vilket bönderna höll till, men där numera Högsta Domstolen huserar. Oupphöerligt under vandringen berättade den riksdagsanställda om historia, när vi besökte husen förstås vad som skett där; att nedteckna samtliga faktauppgifter vi fick reda på skulle antagligen ta några timmar, och hursomhelst är det onödvändigt; information finns på Internet för den intresserade. Dessutom minns jag som sagt inte tillnärmelsevis allting vi fick berättat för oss.

Efter att vi i kanske en halvtimme-trekvart kollat på riddarhuset och bondeska palatset gick vandringen till Storkyrkan (jag berättade nämligen att jag aldrig varit där). Där kollade vi på St Göran vs. The Dragon, som det engelska namnet på träskulpturen enligt min uppfattning bör vara; statyn vi kollade på är alltså den som på svenska går under namnet Sankt Göran och draken (nog var skulptören kreativ i skapandet av statyn – att överhuvudtaget försöka göra en avbild av en drake kräver per definition kreativitet – men vid benämningen… var skulptören inte lika kreativ). Naturligtvis är träskulpturens betydelse enbart eller åtminstone till största delen metaforisk (den föreställer Sten Sture den äldre i hans kamp mot Danmark).

Då Storkyrkan avklarats pekade vår guide ut den del av kyrkan där prästerna haft sina möten, och berättade om kristendomen och dess politiska makt i Sverige på 1600- och 1700-talen. Sedan gick vi och kollade på den byggnad borgarna använt som möteslokal, och slutligen gick vi till den riksdagsanställdas arbetsrum, där vi fick se originalprotokoll den riksdagsanställda för närvarande skriver av. Dessutom fick vi pröva att skriva med gåspenna (nå… tekniskt sätt norsk svan-penna) och bläck. Därefter upptäcktes att vi dragit över tiden med knappt en halvtimme, och vi fick alla gå.

Jag gick och åt lunch, och hade efter det möte med Vänsterpartiets miljölag. Där diskuterades lite olika inte alls piratrelaterade företeelser; trots bristen på anknytning till piratideologin (eller, för den delen, antipiratideologin) var det intressant att uppleva hur formellpolitik faktiskt går till, vad som händer bakom kulisserna, vad som föregår politiska nyheter i media, beslut i riksdagen och dylikt. Dessutom fick jag träffa ett par riksdagsledamöter, och Lars Ohly kom in i rummet och sade ”Hej” till gruppen med människor i vilken jag ingick; jag svarade ”Hej” tillbaka. På ett sätt har jag alltså hälsat på en partiledare till.

När miljölagets möte var avslutat fick jag drygt en timme till på mig med den uppgift rörande IPRED jag fick igår: att ge respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, sammanställa argument mot IPRED och kanske framförallt analysera (S) kongressbeslut. Jag körde dock, bara minutrarna innan jag ändå skulle sluta med uppgiften för dagen, fast: hur bör argumentet ”skivbolagen och andra kan även utan IPRED skicka ut kravbrev i mängder, och därmed skrämma en del personer till att betala trots att de är oskyldiga” besvaras? Det förefaller på ett effektivt sätt bemöta de rättssäkerhetsrelaterade argument som finns mot IPRED. Jag är dock säker på att det finns ett vettigt motargument. Kommentera om du har ett!

(Efter IPRED-uppgiften närvarade jag på Vänsterpartiets gruppmöte. Inget piratrelaterat sades, men jag upplevde det ändå som lärorikt.) Åh, och något annat som hänt idag, som på sikt riskerar flytta makten helt från riksdagen till EU är att Lissabonfördraget är redo att implementeras. Tråkigt med överstatlighet, och det blir nog mindre demokratiskt med Lissabonfördraget; dock verkar det ändå inte som att alla beslut inom EU nu tas mycket odemokratiskt, som vissa hävdar. Glad över nyheten är jag inte,
men det är ju EU-parlamentet (som är folkvalt), ministerrådet (som är utsett av folkvalda) samt kommisionen (som är utsett av folk utsedda av folkvalda) som stiftar lagarna. Visst, det hade kunnat vara mer demokratiskt, men det är ingen katastrof, om jag förstått saken rätt. Kommentera gärna om du anser det vara katastrof.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, nyhet, nyheter, pirat, riksdagen, PRAO, skola, skolan, utbildning, Vänsterpartiet, IPRED, IPRED1, rättssäkerhet, (V), upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, Lissabonfördraget, EU, Europeiska Unionen, demokrati, makt, SO, historia, samhällskunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Argument mot IPRED sökes! En PRAO-dag i riksdagen.

Som de flesta noggranna följare av mitt Twitter-konto känner till PRAO:ar jag denna vecka på riksdagen å Vänsterpartiets räkning. (Nå, formellt sett är jag besökare, då riksdagen egentligen inte tar emot PRAO-elever… men det räknas som PRAO:ande.) Idag var således första dagen för min PRAO på riksdagen. Så sent som klockan tio skulle jag komma till riksdagen.

Det hela började med att min handledare – en politisk sekreterare för Vänsterpartiet i riksdagen – och jag gick till Vänsterpartiets riksdagskansli. Där träffade jag många andra tjänstemän, och faktiskt en riksdagsledamot, Kent Persson, som tydligen jobbar en del med ACTA (han sade sig ogilla bristen på insyn) och jobbat en del med IPRED. Jag var med på ett informellt  möte mellan några av Vänsterpartiets politiska sekreterare, som bland annat tog upp ett i tiden närliggande miljöseminarium.

Därefter, ungefär 12.00,  gick jag och några av de politiska sekretererna och åt lunch i riksdagens restaurang. Maten var ganska god (jag valde fisk- och skaldjurspasta), och definitivt godare än vanlig skolmat. Efter maten var det tänkt att jag 13.00 skulle följa med ett visst gymnasium på deras rundtur i riksdagen, men gymnasiet dök aldrig upp. Därför fick jag vänta en halvtimme till, på en annan gymnasieklass som jag kunde följa med. Rundturen var mycket rolig och intressant, och den var längre än den på mitt studiebesök för en och en halv vecka sedan.

När rundturen var klar, strax före klockan tre, gick jag tillbaka till vänsterpartiets riksdagskansli och fick där i uppdrag av Mikael von Knorring (ja, den Mikael von Knorring) att skriva respons på Vänsterpartiets ett år gamla motion mot IPRED och sammanställa argument mot IPRED, som möjligtvis skall vara något slags grund för partiets diskussioner med Socialdemokraterna i IPRED-frågan. Klockan fyra slutade jag. Sammanfattningsvis var dagen intressant, lärorik, hektisk och rolig.

Nå, jag behöver din hjälp, kära läsare. Skriv en kommentar till blogginlägget, där du listar så många argument mot IPRED som möjligt. Detta är förhoppningsvis en chans att åtminstone litet grand påverka hur (V) skall agera i diskussionerna om IPRED med (S). Så kommentera!

Sedan vill jag länka till Enligt min Humlas senaste inlägg, om Internet. Den är så välskriven att jag blev tårögd då jag läste den. Ja, på riktigt.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, riksdagen, PRAO, skola, skolan, utbildning, Vänsterpartiet, IPRED, IPRED1, rättssäkerhet, (V), upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, länkning, länkande

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Calendern: KULTUREN ÄR DÖD!!!

Presentation av Calendern, satirisk artikelsamling: klicka här. Nedanstående är alltså satir (för ovanlighetens skull; vanligtvis skriver jag inte satir):

————————————————————————————————-

I Tyskland föreslås förbud av kommersiellt länkande till tidningars webbplatsers artiklar, skriver SvD. Jubel och glädje! (Att förbudet kan minska tidningarnas reklamintäkter spelar förstås ingen roll.)

– Självklart vill alla ha tillgång till gratis och oändligt med information, men om alla får det så finns det ingen som kan betala för skapandet av innehållet, säger juristen Stefan Söder.

Just det. För idag - när Google News och dylika parasiter, bloggar osv lever och frodas på de stackars etablerade tidningarnas förfall – finns ju verkligen knappt några nyhetsartiklar alls, för att det inte finns någon som betalar för skapandet av innehållet. SvD-artikeln som berättar om nyheten finns ju egentligen inte; hur skulle den kunna göra det, så länge folk kommersiellt får länka till den och därmed  ingen betalar för innehållet?

”Intenet kan inte längre vara en upphovsrättsfri zon”, skriver regeringskoalitionen i ett dokument som IHT läst, rapporterar SvD. Just det. För idag finns ju ingen upphovsrätt på Internet. Samma lagar som gäller utanför nätet gäller ju inte alls på nätet, och det är därför folk inte alls kan dömmas till skadestånd på flera miljoner för att ha fildelat några låtar (DN- och SvD-artiklarna som tar upp det skadeståndet har förstås fel, för de finns ju egentligen inte; hur skulle de kunna finnas så länge Google News existerar?).

”Budskapet är att man tröttnat på att andra företag tjänar pengar på deras innehåll på nätet.” Japp. Och därför bör även ordningsvakter skickas ut och övervaka samtliga caféer. Vissa VÅGAR FAKTISKT, hör och häpna, KÖPA TIDNINGAR, LÄGGA UT DEM PÅ SINA FUTTIGA CAFÉBORD OCH ANVÄNDA DEM SOM MERVÄRDE FÖR CAFÉBESÖKAREN – alltså TJÄNAR DE PENGAR PÅ ANDRAS ARBETE! SKANDAL! HEMSKT! Hur ska det gå med papperstidningarna om folk kan gå till caféer och läsa dem istället för att köpa själva, VA? Har caféerna tänkt på det? HAR CAFÈERNA TÄNKT PÅ DET? NEJ! Men jag kan vara behjälplig: papperstidningarna kommer på grund av de NEDRANS CAFÉERNA DÖ UT!

För att inte tala om biblioteken, denna KOMMUNISTISKA hemska idé! Bah! BAH! Hur ska det gå med våra författare om deras verk kan läsas gratis? Har ni tänkt på det, kommunister? Har ni det? HAR NI DET? NEJ! Men jag kan vara behjälplig: författarna KAN INTE LEVA på sitt arbete på grund av de NEDRANS biblioteken! Så egentligen KAN INGEN SKRIVA NGN BOK VÄRD NAMNET! Biblioteken infördes i slutet på 1800-talet. Det betyder, att ingen bok egentligen skrivets på mer än HUNDRA ÅR! INGEN BOK ALLS! Litteraturen ÄR DÖD! VI MÅSTE RÄDDA DEN! STOPPA BIBLIOTEKEN! OCH CAFÉERNA!

Men de verkliga, VERKLIGA bovarna är de snikna, lata, elaka fildelar”wannabies” som vågar köpa tidningar och sedan PRATA OM NYHETERNA MED SINA ”VÄNNER”! Hur ska tidningarna då få betalt, om vännerna kan lyssna gratis på nyheterna? Va? VA? HUR SKA DE DÅ FÅ BETALT?

Nej, situationen är ohållbar. På grund av Google News, bibliotek, vänners samtal osv finns egentligen inte litteratur eller nyhetsrapportering alls. Kulturen är död. Vi måste rädda den. Därför måste vi:

1) avveckla samtliga bibliotek PRONTO!

2) skicka kulturbeskyddande vakter till caféerna, och stänga ner dem som vägrar lyda.

3) förbjuda Google News (förstås).

4) operera in små mikrofoner i alla människor, så att de kan få en tillsägning om de pratar om nyheter. Efter tre tillsägningar, stängs de av från samtalet (precis som HADOPI-lagen som stänger av folk från Internet efter tre varningar för upphovsrättsbrott… HADOPI-lagen har dessutom inget domstolsförfarande innan avstängningen – bra! Rättssäkerheten är inte så viktig om den står  i vägen för kulturen).

Och kulturen kommer åter blomstra, och verklighetens folk kommer leva lyckliga i alla sina dagar.

————————————————————————————————-

Nomineringarna till Stora Bloggpriset pågår för övrigt för närvarnade. Om någon känner för att nominera mig skulle det glädja mig mycket.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, pirat, satir, upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, länkning, länkande, Google News, Internet, Internets, nätet, media, gammelmedia, etablerade media, tidning, tidningar, nyhet, nyheter, Tyskland, litteratur, bok, böcker, bibliotek, kultur

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Inopererade mikrochip och utskottsdebatter – ett riksdagsstudiebesök

Direkt fortsättning på förra blogginlägget. Den betydligt roligare händelsen var ett studiebesök till riksdagen - referat följer:

I fredags åkte jag (iklädd min Piratpartiet-tröja) och min skolklass till riksdagen (Mynttorget 2, närmare bestämt; ja, Demokrativerkstaden ligger precis under Moderaternas partikansli) för ett studiebesök. Studiebesöket var mycket intressant, roligt, engagerande och lärorikt. Besöket bestod nämligen inte enbart i att vi fick veta mer om arbetet som riksdagsledamot; vi fick även uppleva det. Det rollspel vi fick spela kallas Demokrativerkstaden, och går helt enkelt ut på att leka riksdagsledamot. När min klass – som för övrigt består av ungefär 30 elever – anlände till platsen för studiebesöket fick vi först och främst en roll. Alla blev riksdagsledamöter från olika påhittade partier. Medan detta kan låta tråkigt (när jag fick reda på hur det skulle gå till tyckte jag det inte verkade så kul; varför bry sig om låtsaspartiers låtsasfrågor?), är det faktiskt inte det.

Partierna och frågorna var nämligen realistiska. De fem partier vi blev indelade i (vi kunde också välja, om vi ville) kallas Balanspartiet (Bp), Solidaritetspartiet (Sp), Gemenskapspartiet (Gp), Frihetspartiet (Fp) och Värdepartiet (Vp). Bp var nästan en exakt kopia Miljöpartiet; de satte miljön främst. Sp var ungefär som Vänsterpartiet, medan Gp också var ett vänsterparti, dock inte lika extrema; Gp motsvaras bäst av (S) i verkligheten. Realistiskt nog fick Gp även flesta röster, men dock ingen egen majoritet. Fp:s politik liknar moderaternas, centerns och det verkliga FP:s. Värdepartiet var KD-wannabier. Inget pirat parti fanns, vilket var lite synd, men dock realistiskt (det finns ju inget pirat parti i riksdagen!). Som det dock skulle visa sig innebar detta inte att inga piratfrågor alls skulle komma upp. Tvärtom…

Själv valde jag att bli balanspartist (och fick en välgjord namn- och partibricka; överhuvudtaget var hela rollspelet mycket välgjort), och fick rollen Muhammad, en flykting som brydde sig mycket om arbetsfrågor, demokrati och mänskliga rättigheter. Miljöpartiet är, som sagt, det parti jag mest delar åsikter med utöver Piratpartiet, och jag kunde inte tänka mig att försöka försvara exempelvis KD:s ideologi (som jag behövt om jag blivit värdepartist). Att en av de klasskompisar jag är bättre vän med – som dessutom är en av de bästa i klassen vad gäller argumentation – också blev balanspartist var inte heller någon nackdel. Nå, Bp fick i denna påhittade riksdag bara fyra (av ungefär 30) mandat, men det gladdes vi, enligt talmannen i inledningen av rollspelet, dock av; det var första gången vi fick vara med i (låtsas)riksdagen, eller Demokrativerkstaden, som denna påhittade riksdag kallades.

Talmannen berättade även i början att Sp, som bildat minoritetsregering, lagt fram två propositioner Demokrativerksdagen (med andra ord låtsasriksdagen) skulle behandla under dagen. Den ena rörde klotter (”Jahaja, ungdomsanpassade frågor naturligtvis… Synd.” tänkte jag), med den andra inopererade mikrochips, obligatoriska för alla människor i Sverige. Det låter som något från den utmärkta  satirbloggen Badlands Hyena, och jag blev skräckslagen (trots att jag förstås var medveten om att det var ett fiktivt förslag; det är intressant hur hjärnan vid lyckade rollspel kan reagera på påhittade företeelser som om de vore verkliga). Jag hoppades även innerligt att Bp inte skulle stödja propositionen i rollspelet; om hur jag skulle gå till väga om så varit fallet hade jag ingen aning.

Vi ombeddes gå till olika partibås (små utrymmen avdelade med ”väggar” på vilka partiets namn fanns) som fanns, vilka alla hade ett slags interaktiva tv-skärmar uppsatta på sig. På skärmen spelades filmer upp, och vi skulle följa instruktionerna. Först och främst skrevs alla motioner de olika partierna skrivit om förslagen ut i en skrivare som också fanns i partibåset, samt själva propositionen. Regeringens argumentation till fördel för lagförslaget var ungefär att det bidrog mycket positivt till folkhälsan och skulle spara pengar och förkorta vårdköerna. Tack och lov var Bp:s motion kraftigt negativ till propositionen, och föreslog att den skulle avslås (samt dessutom att sjukvården skulle se till hela människan, och att doktorer istället för att bara skriva ut läkemedel skulle få skriva ut motion). Motiveringen löd (och jag citerar rakt av nu; då jag planerade att blogga om saken såg jag till att spara samtliga papper vi fick; fetningen och kursiveringen är dock min):

Vi måste leva i samklang med naturen. Inopererade mikrochip ska inte vara en naturlig del i våra kroppar. Samhället kan aldrig tvinga någon att operera in ett mikrochip. Det är en kränkning av integriteten att tvinga människor att använda mikropchip. Vi vill att sjukvården ska bli bättre på att se hela människan. Ett inopererat mikropchip ger staten full kontroll över den enskilda individen. Vi får ett samhälle där staten övervakar varje steg vi tar. Balanspartiet ser stora risker med att företag till exempel försäkringsbolag, får tillgång till information i choippen.

Rent utsagt underbart! Yes! Jag skulle inte behöva argumentera för något jag tycker är uselt, utan tvärtom kunna använda samma argument (det vill säga FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, artikel 12, och Europakonventionen) jag skulle använt i en verklig diskussion! Fantastiskt! (Jag tyckte verkligen att det var fantastiskt; det visar hur medryckande rollspelet var. Egentligen hade förstås Demokrativerkstaden ingen betydelse alls för mikrochip.) Något annat positivt var att jag hamnade, tillsammans med min diskussionskunniga goda vän, i justitiutskottet, som var det utskott som skulle hantera frågan om mikropchip (klottret skulle diskuteras i det enda andra utskottet som fanns i Demokrativerkstaden, socialutskottet). De andra i gruppen gick även med på att jag skulle bli partiets talesperson i frågan om mikrochip (skärmen gav oss nämligen i uppgift att utse en sådan). Klotterfrågan brydde jag mig inte så mycket om, då jag ändå inte skulle diskutera den (därför kommer jag inte skriva ned särskilt mycket om den frågan).

Sedan fick vi gå runt bland de andra partierna och höra oss för om deras åsikter, och försöka förhandla med dem. Det verkade som att vi, tillsammans med Värdepartiet (”KD”) och Frihetspartiet (”M, FP och C”), skulle ena oss i kritiken mot propositionen. Vi var dock osäkra på huruvida det räckte för att fälla lagförslaget. Efter minglandet började det första utskottsmötet. Min goda vän valdes till utskottsordförande, och vi började med att samtliga partiers talesperson i frågan fick framföra sin åsikt, men en minuts taltid.

Det var inte särskilt svårt att tala för Bp:s åsikt i frågan, då den var så gott som identisk med min egen. Jag behövde bara prata på om hur rätten till ett privatliv var en mänsklig rättighet. Dessutom uppfann jag, eller kanske Fp:s talesperson (Fp ville ha inopererade mikrochips, men det skulle vara frivilligt för var och en att operera in dem, något vi i Bp höll med dem om; tekniskt sett sade vi enligt motionen egentligen nej till mikrochips överhuvudtaget, men det spelade ingen större roll; dessutom skulle vi kompromissa), ett till argument: folkhälsan skulle kanske förbättras, men det borde vara en fråga för individen. Om en individ värderar sin egen hälsa mer än sitt privatliv, fine, då får de inopererade mikropchips, men vi som faktiskt kan tänka oss att inte ha ett 100-procentigt sjukdomsförsvar (även de med mikrochips skulle ju hursomhelst slutligen dö, av ålder som inte annat) om det innebär att våra privatliv respekteras skulle kunna strunta i mikrochips.

Regeringsföreträdaren och Sp:s (”V”) företrädare kunde inte riktigt besvara de argumenten, varken när de talade eller senare i den öppna debatten, som ändå gick relativt sansat till; alla fick komma med inlägg, med en halv minut per inlägg (om jag inte missminner mig), men en måste först anmäla sig till talarlistan (ordföranden bara klickade på ens namn för att lägga till en; resten skötte datorn, ungefär). Jag talade flera gånger, och jag, som balanspartist (Bp; ”MP”), frihetspartisterna (Fp; ”FP, M och C”) och värdepartisterna (Vp; ”KD”) attackerade och massakrerade skickligt motståndarnas argument. Vi tre partiers talespersoner tog även i hand på att rösta ned regeringens proposition. Segern i voteringen föreföll säker; vi hade nämligen majoritet tillsammans, kunde vi se på skärmen. Någon gång under tiden mottog vi även ett e-mail från nätverket Rätt till integritet, som protesterade mot påtvingade inopererade mikrochip. E-mailet fick mig nästan att skratta; det var… tja, läs själva:

Sjukt förslag

Från:                        Rätt till integritet [post@ratt_till_integritet.se]
Skickad:                  2009-10-23
Till:                           Socialutskottet                     [socialutskottet@demokrativerkstaden.e]

Hej!
Vi är ett gäng ungdomar i åldern 15-18 som tycker att det är helt fel med obligatoriska mikchip. DOm säger att mikrochippen gör att sjuka får bättre vård…not. :] VI tycker att förslaget är helt sjukt!!! Tänk om någon skulle kunna hacka sig in migrochippen och styra människorna. Redan idag är det stora problem med personer som hackar sig in i olika datorsystem. Kolla gärna in vårt upprop på Facebook där vi samlar tusentals motståndare yill inopererade mikrochip. Var modiga, säg nej till chippen!

Med vänliga hälsningar
Nätverket Rätt till integritet

Det är dels så likt verkligheten, men samtidigt baserat på fördomar. Dels brukar vi nätmedborgarrättskämpar inte skriva så dåligt, och dels brukar inte Facebook vara huvudarenan för det digitala motståndet; Facebook är ofta en del av det digitala motståndet, men knappast själva samlingsplatsen för kritikerna. Nå, detta e-mail stärkte oss förstås bara än mer i vår kritik av obligatoriska mikrochip.

Något annat som dök upp på skärmen var en nyhetssändning på radio. Vi valde att lyssna på den. En mycket professionell, kvinnlig röst läste på ett journalistiskt och trovärdigt sätt (tänk Ekot) upp ett nyhetsinslag om mikrochipsen. Sifo hade tydligen gjort en opinionsundersökning, som visade att större delen av svenskarna var negativa till lagförslaget och tyckte att det var ett alltför stort ingrepp i den personliga integriteten. Inte bara själva nyhetsförmedlingen, utan även nyheten, var alltså trovärdig. Och beväpnade med ytterligare ett argument – folkets åsikt – gick jag och min goda vän till det andra och avslutande utskottsmötet i justitieutskottet rörande mikrochips. Något oroväckande var dock att Gp (regeringspartiet; ”S”) hade besökt Värdepartiet (”KD”) väldigt mycket, troligen i syfte att få dem att ändra sig om mikrochippen. Det gavs väldigt olika bud från Vp (”KD”), och alla verkade rätt förvirrade och mycket stressade, inklusive mig själv, när det var dags för det sista utskottsmötet och därmed beslutet av Socialutskottets betänkande rörande inopererade mikrochip.

Allt verkade väldigt rörigt. Vp (”KD”) sade sig ogilla mikrochip, men samtidigt hade de ingått en allians med Gp (”S”), för tillsammans hade de tydligen majoritet, och de ville inte dela på makten. Samtidigt hade tydligen Gp (”S”) gått med på frivilliga istället för obligatoriska mikrochip, för att kunna samarbeta med Vp (”KD”). Vp (”KD”) hävdade, typ, att de gått med på en kompromiss… huruvida kompromissen var att mikrochip skulle finnas, men dock bara vara frivilliga (Vp:s egentliga åsikt från början var egentligen ett nej till alla inopererade mikrochip, frivilliga som ofrivilliga), eller att de givit med sig helt och hållet och skulle rösta för obligatoriska mikrochip var mycket oklart. Det verkade som om Gp (”S”), när verkligen tillfrågadem, i alla fall inte ville ha obligatoriska, utan bara frivilliga, mikrochip, men enda anledningen till att de inte ville rösta så var att de inte ville rösta med oss… Ologiskt och irrationellt; om vi höll med varandra, varför inte rösta tillsammans? Enligt deras skruvade logik skulle de nog få mer makt med egen majoritet… Dessutom fanns frågor om huruvida vi skulle ha en ny myndighet, vad pengarna staten tjänade på mikochip skulle gå till, samt vad mikrochipinformationen fick användas till. Nå, utskottet lyckades till slut producera ett betänkande som (delvis) lydde:

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

a. Det ska vara frivilligt att operera in mikrochip.
b. Mikrochippen får bara användas inom sjukvården.
c. En ny myndighet, Mikrochipmyndigheten, ska se till att informationen vara används inom sjukvården och inte för att kontrollera människors liv.
d. Pengarna staten tjänat på en effektivare sjukvård ska gå till bistånd.

Ingen var nog egentligen särskilt missnöjd med betänkandet. Det fanns en reservation, men för att det var så kaosartat var det oklart om någon ens stödde den. Förvirrat, ja. Slutligen gick vi dock till plenisalen (inte riksdagens verkliga, alltså…). Först förklarade talmannen att en företrädare för majoriteten inom utskotten skulle tala i talarstolen för betänkandet, och sedan en reservant för reservationen. Då det egentligen inte (det var, som sagt, oklart) fanns någon som stödde reservationen, som ändå existerade, talade bara en riksdagsledamot i talarstolen om mikrochips. Gissa vem? Just det.

Jag fick hur lång tid som helst på min att tala, inledde talet med ”Tack, fru talman” som vi instruerats (och som jag förstås upplevt på riktigt, i verkliga plenisalen, bara någon vecka tidigare), berättade att vi yrkade på avslag för regeringens proposition (roligt att äntligen få praktisk användning av formell politik-språk), framförde alla de punkter som fanns i betänkandet (fast jag tror jag möjligtvis glömde att pengarna skulle gå till bistånd) och argumenterade helt kort för våra förslag. Argumenten var 1) att kränkningen av privatlivet skulle vara för stor med regeringens proposition, 2) att majoriteten av svenskarna var negativa enligt Sifo-undersökning och 3) att de som bryr sig mer om sin hälsa än sitt privatliv med vårt förslag bifallet skulle vara fria att inoperera mikrochip. Jag möttes av stora applåder, både före och efter mitt tal, och gick ned från talarstolen med ganska stor säkerhet om att vi skulle få igenom våra yrkanden.

Efter att klottertalarna (en som företrädde majoriteten i riksdagen, och en minoriteten; vi i Bp – ”MP” – tillhörde sorgligt nog minoriteten, då vi yrkade på avslag av regeringens proposition som bland annat innebar rätt för poliser att kroppsvisitera misstänkta klottrare och ökade strafflängden för klotter) hållt sina tal i talarstolen, var det dags för voteringen. Voteringen skedde inte genom handuppräckning, som jag trott att den skulle göra, utan på ett betydligt mer professionellt sätt (professionalitet genomsyrade hela rollspelet): ett slags apparater med knappar använder, och resultatet visades upp på en skärm. Var och en av utskottets betänkanden röstades om för sig.

Var en och en av socialutskottets betänkanden rörande inplanterade mikrochip gick igenom, och det med klar majoritet. Jubel! Privatliv FTW (just det ropade jag faktiskt ut i salen…)! Yes! Jippie! Tjoho! Underbart! Det kan tyckas irrationellt att fängslas så av ett egentligen obetydligt rollspel, men jag kände uppriktig, äkta glädje. LOL. Det var hursomhelst uppiggande och -glädjande. Behövt efter mer än en veckas (med undantag av tiden på Öland; fågelskådningen var även den distraherande) nedslagenhet.

Efter voteringarna lämnade vi in partibrickorna, men fick behålla nyckelbanden vi haft dem i. Vi diskuterade rollspelet genom att vi skulle ställa oss i olika hörn av salen beroende på vad vi hade för svar på den fråga handledaren (i rollspelet ”talmannen”) Sofia (Sofia arbetar som riksdagsinformatör, vilket till stor del består i att arrangera detta rollspel) ställde. Det visade sig att de allra flesta tyckte det varit väldigt roligt, och inte heller särskilt svårt. Klassen var väldigt splittrad rörande vad som varit svårast. Klart jobbigast, eller kanske med ett bättre ordval mest ansträngande, var enligt min mening den andra utskottsdebatten och minglet som föregick den; det var så hektiskt, oklart och spännande. Ha i åtanke att ”jobbigt” i detta fall inte är synonymt med ”tråkigt”, ”obehagligt” eller ”avskyvärt”, utan snarast synonymt med ”arbetsamt”.

När jag efter rollspelet frågade en del klasskompisar om huruvida de helst gjort studiebesöket eller haft vanliga lektioner och därmed slutat i vanlig tid, vilket var ungefär två timmar tidigare än när vi faktiskt slutade då vi hade studiebesök, svarade flera att de föredrog studiebesöket. Det säger bättre än alla mina positiva ord om Demokrativerkstaden hur skickligt skapat spelet var.

Nå, studiebesöket var inte klart i och med avslutningen av rollspelet. Efteråt besökte vi riksdagen. Jag fick möjlighet att ställa och få svar på alla möjliga frågor om riksdagen (bland annat fick jag reda på att elektronisk omröstningen diskuteras, men att några konkreta planer inte finns, och att det inte heller finns planer på författningsdomstol); jag försökte till fullo nyttja möjligheten att få politisk information då jag för en gångs skull faktiskt pratade med en person som hade som yrke att just sprida information om riksdagen (vanliga SO-lärare är inte specialiserade, så de räknas inte; Sofia hade förresten varit SO-lärare tidigare, vilket kan förklara mycket av hennes höga kompetens i informationsspridning till högstadieelever). I riksdagen besökte vi plenisalen (dock inte under pågående debatt eller votering; således kunde Sofia prata obehindrat), och när vi blev tillfrågade om det svarade faktiskt ett par personer att de kunde tänka sig att arbeta på riksdagen (jag räckte upp min hand redan innan hon avslutat frågan).

Klockan fyra slutade vi (i och med att vi slutade för dagen påbörjades även höstlovet, om någon undrar varför jag när det normalt sett är skola sitter hemma och bloggar ). Studiebesöket var extremt lyckat; det var roligt, intressant, och lärorikt, inte bara för en politiknörd som jag, utan – åtminstone till synes – för hela klassen. Alla eventuella SO-lärare som läser detta: boka ett besök på Demokrativerkstaden redan idag! Och alla eventuella högstadieelever som läser detta: tjata på era SO-lärare om att boka ett besök på Demokrativerkstaden redan idag! Platserna för hösten är tyvärr uppbokade, men det finns några kvar i vår. Skynda er; de lär ta slut fort.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att själv fotografera. Fotografier från Demokrativerkstaden finns dock på diverse olika platser på Internets.

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, riksdagen, demokrati, Demokrativerkstaden, studiebesök, skola, skolan, utbildning, SO, samhällsorienterade ämnen, samhällskunskap, mikrochip, inopererade mikrochip, obligatoriska inopererade mikrochip, obligatoriska mikrochip, frivilliga mikrochip, frivilliga inopererade mikrochip, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, lag, lagar, lagförslag, lagstiftning

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

Varför jag inte bloggat på drygt en vecka: FRA

Jag har inte bloggat på en och en halv vecka. Anledningen stavas, förenklat, FRA. När FRA-lagen gick igenom – när det uppenbarades att Sveriges grundlag, Europakonventionen och FN:s deklaration över mänskliga rättigheter bara är tomma ord på papper i lagstiftarnas ögon – försvann min tilltro till den påverkan på politiken bloggosfären har, och media i allmänhet, faktiskt (ha i åtanke Aftonbladets uppmaning att e-maila riksdagsledamöterna). Värre än det var dock att folkets möjlighet till påverkan också reducerades till möjligheten att rösta vart fjärde år; under ständigt återkommande fyraårsperioder är vi utelämnade till 349 människors nycker (och önskan om fortsatt maktbehållande). Visst visste vi det alla innan, men jag hade inte… erfarit det på samma sätt.

Nå, vart fjärde år har i alla fall svenska folket möjlighet att rösta. Nästa vart fjärde år (eh…) är 2010, och Piratpartiets chanser att komma in i riksdagen är inte obefintliga (om media fortsätter ignorera medborgarrättsfientliga lagförslag som de gjorde med FRA-lagen inför senaste omröstningen hamnar de tyvärr långt ner på agendan för många svenskar, trots att de egentligen - om de visste hur medborgarrätten var hotad, och inskränkts – hade röstat på oss). En enkel tröst för er (”Nu kör vi vidare inför riksdagsvalet om ett år! FRA-lagen skall rivas upp!”). En klen tröst för mig, på grund av min ålder. (Om ni låter mig påminna er om artikel 21 i FN:s deklaration, vars första del lyder ”Envar har rätt att taga del i sitt lands styrelse direkt eller genom fritt valda ombud.”… ”Envar” är ”alla” – underförstått ”alla människor” – och även vi under 18 år är människor.)

Första december kopplas kablarna in. Första december kommer all vår elektroniska kommunikation som går över gränsen skickas vidare till staten för genomsökning. Första december kommer brevhemligheten bli ett skämt. Första december kommer Datalagringsdirektivet inte längre låta så uselt; att bara registrera metadata om vår kommunikation istället för själva kommunikationen är underbart jämfört med FRA-lagen. Första december kommer svenska regeringen med all önskvärd tydlighet klargjort att Bushregimens ”Allt som ens vagt kan tänkas avvärja terrorismen – denna förhållandevis lilla dödsorsat – bör nyttjas i kampen mot den, oavsett hur många demokratiska principer som försvinner med terrorismen.”

Jag hyste… kanske inte hopp, men åtminstone djup misstro mot att Karl Sigfrid skulle rösta igenom detta skämt till lag. Karl Sigfrid, som förstod sig på så mycket om hur Internet var en del av verkligheten att han tog sig tid och energi att agera ordförande på Wikimedia Sveriges årsmöte. Karl Sigfrid, som även tog sig tid och energi att närvara på ett av de i Sverige mest seriösa Internetdiskussionsmötena i år, Juliagruppens Nät & Samtal. Karl Sigfrid, som knappt yttrat sig i någon mer fråga än medborgarrätts- och nätrelaterad ämnen. Karl Sigfrid, som jämnt och ständigt på sin blogg protesterade mot de allt grövre inskränkningarna i våra medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter. Karl Sigfrid, som inför förra FRA-voteringen gick ut i media och visade sitt ogillande av FRA-lagen, men sedan på ett av SvT dokumenterat vidrigt sätt tvingades kvitta ut sig från voteringen, men ändå inte uttryckte sitt stöd för lagen.

Jag var inte särskilt missnöjd med Sigfrid för att han inte klarade av det hemska tryck Reinfeldt och de andra moderata riksdagsledamöterna använde mot honom. Men nu går han ut i media och säger att lagen blivit mycket bättre! Han tvångskvittas inte ut den här gången, utan står upp för att han gillar en lag som vem som helst som har någorlunda kunskaper i teknik inser upphäver brevhemligheten! Karl Sigfrid hade kunnat stått upp för medborgarrätten även denna gång, tvångskvittats ut igen och i media berättat allt detta, för att visa på Reinfeldts och FRA-lagens uselhet. Istället sviker han oss och försvarar i media lagen, utan att ens ta debatten på sin blogg (vilket kanske, rent generellt, inte vore så märkligt, men det är märkligt när det gäller Karl Sigfrid; Sigfrid brukar, som sagt, alltid ta upp medborgarrätts- och Internetrelaterade lagförslag på sin blogg; FRA-lagen, utan tvekan det största sådana lagförslaget i Sverige, bloggar han inte en rad om, trots vädjan om att han skulle göra det).

Karl Sigfrid svek oss. Karl Sigfrids blogg – som jag förut beundrade så mycket – är inte längre något som är värt att läsa; uppenbarligen är allt ändå inte uppriktigt. När det kommer till kritan gillar inte Sigfrid medborgarrätt. Att låtsas göra det genom att blogga i medborgarrättsförsvarets namn är patetiskt.

Någon som däremot inte svek oss, var Camilla Lindberg. Hon hävdade visserligen att det skett betydande förbättringar, och att Tolgfors med fler lyssnat på kritiken, men hon röstade i alla fall inte igenom lagen, och hon undvek inte debatten. Hon vågade gå emot partilinjen, och är för det värd tack. Camilla försökte även övertyga Göran Thingwall (vars anförande Rick ansåg vara förvirrat; jag fick tvärtom hopp av det) att rösta nej, men sedan säga att han bara råkat rösta fel. Thingwall var, enligt Camilla (jag pratade med henne strax efter voteringen), osäker in i det sista. Dessutom planerar inte Thingwall att ställa upp i nästa riksdagsval, så oavsett vilket bemötande han fått av att rösta nej hade han bara behövt stå ut med det i knappt ett år. Nå, Thingwall röstade ja.

Glädjande också att de rödgröna röstade emot (och att flera av dem argumenterade mycket väl mot FRA-lagen; Mehmet Kaplan har jag träffat utanför ett politiskt sammanhang, och han verkade som en trevligt person; han verkar nu ännu mer som en trevlig person, efter att ha totalt ägt sönder Staffan Danielsson med sitt uppläsande av delar av det öppenhetsmanifest Centerpartiet gick till val på; Kalle Larsson var nog annars den bästa talaren, där han med lugnt och kyligt allvar visade på fel, fel och fel i förespråkarnas argumentation), men oroväckande att (S) verkar vilja ha någon som helst signalspaning i kabel. (Uppdatering: V verkar i alla fall bry sig om integriteten.)

All signalspaning i kabel innebär ju att kablarna med vår privata kommunikation kopplas in till staten, och det är i och med inkopplandet av kablarna privatlivsinskränkningen sker. Vilken gallring som sedan spelar ingen större roll. Jämför med att en person torteras, men sedan får skadestånd och offentliga ursäkter; visst är det bra att personen får skadestånd och offentliga ursäkter, men det spelar liksom ingen roll; det viktiga är att rätten att slippa tortyr kränkts. Kränkningen går inte att ta tillbaka genom att göra något efteråt. Exakt samma gäller FRA-lagen: kränkningen av rätten till ett privatliv skyddat från godtyckligt ingripande (vilket är en mänsklig rättighet enligt FN:s deklaration över sådana) sker i och med att kablarna kopplas in till staten. Att viss trafik senare filtreras bort spelar liksom ingen roll; kränkningen av en mänsklig rättighet är redan utförd.

Efter voteringen, när jag och några andra pirater tänt ett begravningsljus för det öppna samhället, kom Tolgfors ut ur riksdagen. Jag tror inte att jag någonsin i mitt liv befunnit mig så nära en person jag hatar så innerligt. Min patetiska våldsimpuls lyckades jag dock behärska (vilket jag är glad över; dels och framförallt för att jag är pacifist, men även för att jag hursomhelst snarast orsakat mig själv fysisk skada, om någon alls…), men Jonathan – med sin kamera – och jag gick ändå efter honom. Jonathan sträckte fram sin kamera och fotograferade Tolgfors och sade att han var från FRA och genast började implementera lagen. Tolgfors svarade, måttligt road, ”Hej piratpartist”. Det hela finns fotografiskt dokumenterat (personen i den lila tröjan är jag; Tolgfors har på bilden vit jacka och något slags väska på vänstra axeln).

(Något annat jag vill nämna är min medkänsla med Staffan Danielsson (C). Han fick ensam bemöta de mycket mer kompetenta debattörerna från de rödgröna, som anförde välgenomtänkta argument mot FRA-lagen. Fast medkänslan är liten. Mycket liten. Och den försvinner så gott som totalt när jag betänker vad det var han ensam fick försvara.)

Nå. Detta gjorde, som sagt, väldigt ledsen. Sanningen att säga spelade en högst privat händelse in också, men den händelsen är för privat för att beskrivas på denna blogg; jag antar att jag passar på att använda min privatlivsrätt medan jag fortfarande har den i någon form; den högst privata händelsen skedde nämligen inte elektroniskt varför FRA omöjligen är medvetna om den. Oavsett den privata händelsen hade jag dock blivit riktigt glad av ett fällande av FRA-lagen, och den privata händelsen hade nog inte bekymrat mig så mycket. Utöver FRA-lagen och denna privata händelse höll dessutom en resa till Öland för fågelskådning mig borta från bloggande; det är inte tekniskt möjligt att utan Internetanslutning blogga…

Hursomhelst utgör alltså FRA-lagen – eller mer specifikt den nedslagenhet FRA-lagen åsamkade hos mig – den största anledningen till bristen på blogginlägg, med flera mer eller mindre privata händelser som bidragande faktorer. Nu börjar detta blogginlägg bli väldigt deprimerat och nedslående. Dags att berätta om vad jag från början främst tänkt blogga om – eller åtminstone ta upp på bloggen. Det är nämligen en betydligt roligare händelse än allt annat beskrivet i detta inlägg (möjligtvis med undantag av Camillas mod).

Men tyvärr, kära läsare, är detta inlägg redan ganska långt. För att inte tynga er med fler textsjok, lämnar jag berättelsen som studiebesöket till nästa inlägg. Med andra ord: förbered er för ett betydligt mer positivt blogginlägg från mig imorgon!

Pusha gärna inlägget!

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, pirat, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, medborgerliga rättigheter, FN:s deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas deklaration över mänskliga rättigheter, Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Sveriges grundlag, grundlagen, grundlag, grundlagarna, personlig integritet, privatliv, integritet, övervakning, avlyssning, massavlyssning, storebror, godtycke, storebrorssamhälle, storebrorssamhället, övervakningssamhälle, övervakningssamhället, 1984, registrering, brevhemlighet, brevhemligheten, FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, nyhet, nyheter, lag, lagar, lagstiftning, riksdagen, signalspaning, Camilla Lindberg, Karl Sigfrid, Göran Thingwall, Staffan Danielsson, Sten Tolgfors, Mehmet Kaplan, Kalle Larsson

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)